gårdsbruk. Efter faderns död gifte han sig, tjuguett år gammal, med en bonddotter Ingeborg Nilsdotter och öfvertog faderns hemman 1845. Snart därefter hedrades han med förtroende att vara socknens ombud vid landstinget, en institution, som redan då fanns i Jämtland, där den, ehuru i saknad af skrifven lag för sin befogenhet, bibehållit sig från forntiden. 1850 valdes han första gången till riksdagsman, hvilket uppdrag alltjämt förnyades till och med 1878, först som ombud i bondeståndet och sedermera i Andra kammaren. Hans goda kunskaper och framstående talegåfva beredde honom snart en framskjuten position bland riksdagens liberale. Redan 1853--54 var han ledamot af bevillningsutskottet, i hvilken egenskap han kraftigt bidrog att föra en friare tullagstiftning fram till seger. 1859--60 var han ledamot af statsutskottet och vid de två sista ståndsriksdagarna bondeståndets talman. Under det nya statsskicket var han en af landtmannapartiets ledande män, ledamot af konstitutionsutskottet 1867--73 (vanligen som vice ordf.) och af bevillningsutskottet 1874--77 samt af 1871 och 1878 års särskilda försvarsutskott. Därjämte var han ledamot af talmanskonferensen 1867 och 1872--78. När han efter lång tids frånvaro som frihandlarnas kandidat mottog val för endast majriksdagen 1887, blef han åter ledamot af talmanskonferensen och vice ordf. i konstitutionsutskottet. Som statsrevisor fungerade L. 1855--70 och 1879--81 samt togs äfven af regeringen i anspråk för flera kommittéers arbete, såsom den 1858 tillsatta för afgifvande af förslag till förordning om kommunalstyrelse och landsting, 1876 års kommitté för skjutsväsendets ordnande och 1876--82 års tullkommitté. Af Jämtlands läns landsting var han ledamot 1863--67, 1871--76 och 1893--95 samt 1864 och 1872--75 dess vice ordförande och 1866--67 dess ordförande. Död i sin hembygd d. 3 juli 1896. Larson, Simeon Marcus, landskapsmålare. Född i trakten af Åtvidaberg i Östergötland 1825. När fadern, som var hemmansägare och rusthållare, vid sitt frånfälle icke efterlämnade några tillgångar, begaf sig sonen till Stockholm och tog tjänst hos en sadelmakare. Denne, hvilken snart kom under fund med hans anlag för ritning, lät honom om aftnarna gå på målarakademien, egentligen för att använda hans talang för vagnsritningar och dylikt. Men den väckelse, L. härvid erfor, stadgade hans beslut att uteslutande ägna sig åt konsten. Efter att 1846--48 ha genomgått akademiens antik- och modellskolor, antog han ett ritlärareförordnande i Helsingborg, där hafvet gjorde ett öfverväldigande intryck på honom. När han sedan vid ett besök i Köpenhamn fick se Melbyes och andra marinmålares arbeten, hade han fattat sitt beslut. Han förmådde den berömde Melbye att skänka sig några timmars undervisning i marinmålning, hvarefter han för sin utbildning i denna genre sommaren 1850 fick åtfölja korvetten Lagerbjelke på en expedition till Nordsjön, Han företog sedan en resa i Norge, där han studerade fjällpartier och vattenfall. Sedan han 1852 anländt till Düsseldorf och där begagnat Achenbachs råd och anvisningar i landskapsmålning, började hans rykte sprida sig och täta beställningar ingå från konsthandlare i de större tyska städerna. 1855 begaf sig L. till Paris, där han kvarstannade i tre år och målade en mängd framstående taflor, bland hvilka Landskap med vattenfall erhöll mention honorable vid världsexpositionen 1857. Samma år blef han ledamot af konstakademien. Återkommen till Sverige 1858 med en liten förmögenhet, som han samlat på sin talang, beslöt han att för sina återstående dagar nedsätta sig i Småland och uppbyggde halfannan mil från Vimmerby en storartad villa, med afsikt att där öppna en undervisningsanstalt för unga landskapsmålare. Dessförinnan ville L. dock, som 1858 haft en utställning af sina taflor i Stockholm, visa dem i Köpenhamn, där de dock icke slogo an. Han vistades emellertid i Köpenhamn och Skåne hösten 1858 till våren 1859. Men just vid hans återkomst till hemmet, blef det ett rof för lågorna och den utblottade konstnären lämnade 1860 fädernejorden för att aldrig mer återkomma dit. Efter ett par års vistelse i Helsingfors och Petersburg, där hans taflor vunno god afsättning, reste han 1862 till världsutställningen i London för att fortsätta sin tafvelfabrikation. Men så väl hans talang som rykte voro i sjunkande och snart nedgick hans sol för alltid. Sjuklig till kropp, själ och i saknad af tillgångar, som hans slöseri och lättsinne aldrig lärt honom att taga vara på, afled han i Londons city d. 25 jan. 1864. L. var en vulkanisk natur, hvars otyglade kraft allt för märkbart röjde sig i både hans enskilda lif och i hans konst. I denna uppfattade han genialiskt och återgaf med förkärlek hvad man kunde kalla knalleffektscenerna i naturen, såsom explosioner, orkaner, våldsamma och andra naturutbrott. Af sådana motiv har hans produktiva pensel lämnat talrika variationer, såsom: Nordiskt vattenfall, i Nationalmuseum, måhända hans yppersta arbete; Brinnande ångbåt, i flerfaldiga reproduktioner; Skeppsbrott i Bohuslänska skärgården, m. fl. Men hans stora begåfning saknade fast grund i följd af konstnärens brist på naturstudier och allmän bildning och gick under genom en alsterrikedom, som nästan är utan motstycke i vår konsthistoria. Larsson, Carl, tecknare, målare. Född i Stockholm d. 28 maj 1853. Föräldrar: arbetaren Olof Larsson och Johanna Ståhlberg. L. hade haft föga tid att gå ordentligt i konstakademiens läroverk, då han allt ifrån sitt trettonde år var nödsakad att försörja sig själf. Han var bland annat retuschör hos en fotograf och började vid mycket unga år behandla buxbomsstocken. 1876 vann han emellertid k. medaljen för ämnet Sten Sture d. ä. befriar drottning Kristina af Danmark ur Vadstena kloster. I några år tecknare för