och konsthistorikern, hvilken, tack vare sin skaldebegåfning och sin formkonst, tecknar ovanligt lefvande och eleganta karaktäristiker, har vidare utgifvit Diktare och drömmare 1898; Niclas Lafrensen d. y. och förbindelserna mellan svensk och fransk målarkonst på 1700-talet 1899; A. Roslin, en studie 1901; G. Lundberg, en studie 1902; Svenska gestalter 1903, samt förbereder (i början af 1904) ett arbete om Callot. Vidare har L. i serien Svenska Memoarer och Bref utgifvit C. C. Gjörwells familjebref, Ad. Ludv. Hamiltons anekdoter till sv. hist. under Gustaf III:s regering, samt Bref från Elis Schröderheim. På det skönlitterära området hade L. redan 1883 utgifvit Från Rivieran, skisser från Medelhafskusten. En bröstsjukdom, sedermera lyckligt öfvervunnen, tvang nämligen den unge mannen att söka bot i blidare luftstreck än våra, och på detta sätt kom den sydländskt eldige L:s första skönlitterära, i en färgrik, brokig stil hållna alster att handla om söderns land. Samma år utgaf han Småmynt och 1885 Konflikter. Nya noveller, hvari han med afseende å ämnen och uppfattningen i det stora hela visade sig tillhöra tidens realistiska riktning. Några mera betydande berättelser påträffas dock icke i dessa samlingar, hvari författaren otvifvelaktigt brottas med sig själf. I en fingerad litteraturanmälan, Pepitas bröllop, som L. skref tillsammans med Heidenstam, vände han sig mot den realistiska-naturalistiska riktningen -- och i diktsamlingen Legender och visor 1891, visade L., att han var en boren skald, lyriker, romantiker. I sina Nya dikter 1894 och Dikter 1902 lägger L. förnämligast i dagen samma skaldekynne. Sällan har vemodet fått så smältande, betagande uttryck, sällan har trånaden, lusten efter att omfatta hela lifvet, att vara med öfverallt, där det spirar och kämpas och älskas, tolkats i så varma, ja heta tonfall. Till många stämningar äro ock en fin filosofisk sinnrikhet anknuten. 1899 utgaf L. den hvad handlingen beträffar lika fängslande som med afseende på tidsålderns imiterade språk fulländade samlingen Rococonoveller, och 1900 den större berättelsen Magistrarne i Österås. Han har vidare i åtskilliga år i Svenska Dagbladet följt med och kommenterat den moderna in- och utländska litteraturen. Gift 1: 1887 med Elisabet (Lisen) Svanström och 2: 1899 med Ebba von Redlich. Levin. Släkten, hvilken på 1730-talet bodde i Fredericia i Danmark, invandrade till Sverige 1740 med sedermera brukspatronen Adolf Ludvig L., hvilken 1754 öfvergick från judiska till luterska läran. 1. Levin, Carl Herman, präst, vitter författare. Född på Muskön i Södertörns skärgård d. 29 sept. 1816. Föräldrar: possessionaten Per Ludvig Levin och Lovisa Gustafva Strandman. L. blef student i Uppsala 1835, filosofie kandidat därstädes 1839 samt prästvigd i Stockholm 1840. Efter att vid 1842 års promotion i Uppsala ha erhållit lagerkransen, förordnades han s. å. till komministersadjunkt i finska församlingen i Stockholm och blef pastorsadjunkt därstädes 1845. Antagen till förste pastorsadjunkt i Maria Magdalena församling i hufvudstaden 1849, utnämndes han till e. o. hofpredikant 1856 och blef året därefter komminister i Maria. Sekreterare i samfundet Pro fide et Christianismo 1858--71, och sistnämnda år utnämnd till kyrkoherde i Österhaninge med Ornö, Utö och Nämndö församlingar af Strängnäs stift. Har af trycket bl. a. utgifvit: Poetiskt hafsskum från Sotaskären 1841; Psaltare och Lyra 1843; Runor från lifvets runestaf 1848; Samfundet Pro fide et Christianismo, hundraårigt minnesblad vid samfundets jubelfest 1872. Redigerade för öfrigt Fosterlandsvännen 1844--46, deltog som medarbetare i utgifvandet af Konversations- och universallexikon 1857--66 och författade åtskilliga tal, afhandlingar, recensioner och poem i kyrkliga, litterära och politiska tidningar samt poetiska kalendrar. 1849 prisbelönades L. af Svenska akademien med dess andra guldmedalj för en afhandling i vältalighet: Om sambandet mellan den estetiska känslan och den religiösa. Död d. 1 okt. 1883 i Österhaninge. Gift 1851 med Charlotta Vilhelmina Sjöstrand. 2. Levin, Per Axel, läkare. Född på Muskön d. 2 nov. 1821; den föreg. bror. L. blef student i Uppsala 1839 och aflade därstädes medicine licentiatexamen 1847 samt erhöll sistnämnda år medicine doktorsdiplom. Året därefter anställd såsom bruks- och distriktsläkare å friherre Hamiltons egendom Bo i Södra Närike, innehade han denna befattning till 1854, då han öfvertog ledningen af kallvattenkuranstalten Augustenbad vid Bie i Södermanland. I sin hemorts kommunala angelägenheter deltog L. med framstående intresse och bidrog bland annat kraftigt till öppnandet af Södermanlands första folkhögskola, för hvilken han afgiftsfritt upplät lokal. Förutom åtskilliga uppsatser i Hygiea och Svenska Läkaresällskapets handlingar, hvilka senare innehålla en af honom författad afhandling Om prostitutionen etc., prisskrift, som vann svenska läkaresällskapets hedersaccessit, utgaf L. Program vid öfvertagandet utaf vattenkuranstalten Augustenbad vid Bie i Södermanland 1854; Vattenläkaren vid sjuksängen 1858; Reglor att iakttaga vid alla slags bad, särdeles under kallvattenkur 1860 samt Försök till sundhetslära för folket 1864. Död i Stockholm d. 3 jan. 1891. Gift 1849 med Adolfina Charlotta Broms. Lewysohn, Ludvig, rabbin. Född d. 15 april 1819 i Schwersens i Posen. Föräldrar: Joseph Lewysohn och Henriette Wiener. L. studerade vid Berlins universitet, blef 1847 fil. d:r i Halle, 1848 predikant vid judiska församlingen i Frankfurt an der Oder och 1851 i Worms. 1859 blef L. rabbin i Stockholm, från hvilket ämbete han tog afsked