ställning fullständigt förändrad. I likhet med flera andra af 1789 års »patrioter», var han nu en af hofpartiets mest nitiska anhängare och utöfvade särskildt ett olyckligt inflytande å sin svåger, den svage landtmarskalken M. F. Brahe. Med stor ifver bekämpade han motionerna om riksgäldskontorets publicitet och stod vid Tolls sida vid det stormiga uppträde, som föranleddes af Brahes förtolkning af sina egna ord i fråga om tiden för bevillningens utgående (se I: 130). Motiven till dessa L:s ändrade signaler kunna ju ej med säkerhet bedömas, men angifvas af en så moderat bedömare som Adlerbeth vara att söka i L:s dåliga ekonomi, som tvang honom att söka sin räddning i någon befordran vid hofvet, hvilken dock ej synes hafva ernåtts. Död i Stockholm d. 13 febr. 1808. Gift 1783 med friherrinnan Mariana Eleonora Koskull. 7. Lewenhaupt, Carl, diplomat, utrikesminister. Född å Herrevadskloster d. 19 mars 1835; den föreg. broders sonson. Föräldrar: majoren grefve Gustaf Adolf Lewenhaupt och Maria von Geijer. Student i Lund 1851, egnade sig L. efter 1855 aflagd kansliexamen åt den diplomatiska banan och blef 1858 attaché i Paris. Legationssekreterare 1863, utnämndes han 1866 till chef för utrikesdepartementets politiska och 1870 för dess handels- och konsulatafdelning samt 1873 till kabinettssekreterare. Under sin befattning 1876--84 som envoyé och tillf. generalkonsul i Washington antogs han af spanska och amerikanska regeringarna som skiljedomare i den tvist, som uppstått dem emellan med anledning af resningen å Cuba. 1884 förflyttades L. som envoyé till Paris och den 12 okt. 1889 kallades han till utrikesminister. Under denna på grund af de spända unionella förhållandena kritiska tid visade sig L. lifligt intresserad af att komma till en för båda länderna rimlig uppgörelse af de unionella stridsfrågorna och på hans initiativ uttalade sig den svenska regeringen d. 14 jan. 1893 för önskligheten af, att utrikesministersposten äfven skulle kunna under vissa förutsättningar beklädas af en norrman. Detta på sin tid mycket omdebatterade »svenska anbud» väckte emellertid mycket missnöje hos de svenskar, som höllo på upprätthållandet af Sveriges företrädesrättigheter i unionen, och mottogs från detta håll d. 1 juni 1895 underrättelsen att L., som utrikesminister efterträdts af grefve Douglas (se I: 249) med stor tillfredsställelse. L. förordnades nu till envoyé i London, från hvilken post han 1902 tog afsked. Gift 1874 med Edla Lovisa Carolina Augusta Wirsén. Levertin. Gammal släkt af judisk stam, som påstås tagit namn af Leeuwarden i Väst-Friesland, där den länge varit bosatt. Till Sverige invandrade släkten 1795 med grosshandlaren Jakob Levin L., född 1780, död 1869. 1. Levertin, Alfred Filip, läkare, skriftställare. Född d. 29 juni 1843 i Stockholm. Föräldrar: doktor Jakob Levertin, den förste infödde läkare i Sverige af mosaisk trosbekännelse, och Beate Charlotte Philipson. 1861 student i Uppsala, med. kandidat 1870 och med. licentiat 1874, promoverades L. 1877 till medicine doktor. L. var 1876--79 intendent vid Medevi hälsobrunn samt utöfvade 1880--82 badläkareverksamhet i Marstrand. 1883--92 badintendent i Varberg, är L. sedan säsongen 1894 åter badintendent i Medevi och från 1893 docent i balneologi vid Karolinska institutet. L. har äfven under vintrarna verkat som sjukgymnast i Stockholm. 1876--84 assistent vid doktor G. Zanders institut, blef L. 1885 föreståndare för Östermalms medico-mekaniska institut och 1903, sedan en sammanslagning ägt rum mellan doktor Zanders gymnastik på norr och nyssnämnda institut, en af föreståndarne för det stora nya institutet vid Birger Jarlsgatan. Dessutom har L. varit verksam som författare. Han har bl. a. utgifvit Rådgifvare för badgäster 1880; Svenska brunnar och bad etc. 1883, och på tyska, franska och engelska lämnat beskrifningar öfver doktor Zanders gymnastikmetod. Lifligt intresserad af biografiska studier, har han på detta område utgifvit Samfundet S. H. T:s ledamöter 1895; Sällskapet Idun, i Svenskt porträttgalleri 1896; Läkarekåren, i samma verk, 1899; Uppsala studenter från 1861, 1901. Gift 1876 med Amalia Louise Valentin. 2. Levertin, Oscar Ivar, litteratur- och konsthistoriker, skald. Född d. 17 juli 1862 i Gryts socken, Östergötlands län; den föregåendes kusin. Föräldrarna voro den kände konsthandlaren och konstälskaren Vilhelm Philip Levertin i Stockholm och Sofia Albertina Davidson. L. lärde sig redan i sin tidiga barndom af sin fader att älska och förstå gamla tiders konst. Efter att ha aflagt mogenhetsexamen 1881, blef han tre år senare i Uppsala filosofie kandidat och 1887 filosofie licentiat. Han promoverades 1888 till filosofie doktor och blef det följande året docent i litteraturhistoria vid Uppsala universitet. 1894 började han föreläsa vid Stockholms högskola och förordnades att föreläsa därstädes från och med vårterminen 1894 för en period af tre år. Sedan 1899 är L. professor vid högskolan i litteraturhistoria och har i denna egenskap liksom förut i Uppsala och Stockholm visat sig vara en både djupsinnig och spirituell föreläsare. L:s gradualafhandling, Studier öfver fars och farsörer i Frankrike mellan renaissancen och Molière, 1888, erhöll från kompetent håll omdömet att vara ett nästan epokgörande arbete på sitt område. Det följdes 1889 af Teater och drama under Gustaf III, det första af de verk, hvari L. framträdt som den utmärkte kännaren af den gustavianska tiden, och som efterträdts af Gustaf III som dramatisk författare 1894; Johan Wellander (i Sv. litt.-sällskapets skrifter) 1896, samt Från Gustaf III:s dagar 1896, där skalden och litteraturhistorikern eller rättare kulturhistorikern samverkat till åstadkommande af mästerliga tidsbilder. Den lika skicklige som flitige litteratur-