samt Henrik Schartaus lefnad och lära 1837. Gift 1838 med Elise Karolina Broberg. Lindegren, Amalia, genre- och porträttmålarinna. Född i Stockholm d. 22 maj 1814. Utan undervisning hade Amalia Lindegren ända till sitt trettionde år sysselsatt sig med blyertsteckningar, porträttering i svartkrita och till sist på egen hand begynt måla något i olja. Så blef hon -- redan 32 år gammal -- känd af Qvarnström och fick genom hans bemedling, hvad som eljest den tiden ej var medgifvet fruntimmer, tillträde till öfningarna i konstakademien. Under hela tiden hade hon uteslutande ägnat sig åt porträttering. Den konstnärsbegåfning, om hvilken hennes bilder buro vittne, kunde ej längre förbises och så erhöll hon ett stipendium för att göra en studieresa i utlandet. 1850 lämnade hon Sverige och uppehöll sig till 1854 i Paris, där hon efter ett kort besök i Cogniets damatelier valde Ange Tissier till sin lärare. Efter att ha uppehållit sig i München en del af året 1854, begaf hon sig hösten s. å. till Rom samt vistades där till i juni 1855, då hon återvände till Paris och stannade där till på våren 1856. Under sin första vistelse i Paris hade hon på Qvarnströms inrådan försökt utbyta porträttmålningen mot genren och målade 1851 sin första tafla Dryckesscen, som inköptes af konstföreningen i Stockholm. Därpå följde en hel mängd genrestycken: Pilgrimen, Trubaduren, Mattheus, Flickan med apelsinen, Italiensk bondkvinna, Pifferari, Frieriet, Änkan, Munken, Frukosten, hvilka tid efter annan hemskickades till Sverige och gjorde konstnärinnan känd och värderad af den svenska konstvärlden. Efter sin återkomst hem 1856 blef fröken L. ledamot af konstakademien, där hon 1853 valts till agré, samt målade bl. a.: Mormors öga, Dans i en dalstuga, Vallflickan, Lillans sista bädd, På väg till kyrkan, Mors lilla hjälpreda, Marknadsfröjd i en dalstuga o. s. v., konstverk, hvilka jämte en mängd goda porträtt ytterligare bidrogo att befästa hennes anseende såsom det yngre Sveriges utmärktaste konstnärinna. Hedersledamot af »Female artists Society» i London, samt innehafvarinna af medaljen »Litteris et artibus». Död i Stockholm d. 27 dec. 1891. »Hemlifvet blef L:s område. Barnafröjd och barnsligt behag, lugnt välbefinnande, sinnesfrid och näpen småkvickhet, leende föräldralycka, undergifven sorg målade hon -- med godt hjärta, med mildt älskvärd sympati och gladt lynne.» Lindegren, August (Agi), arkitekt, tecknare. Född i Hudiksvall d. 29 dec. 1858. Föräldrar: grosshandlaren Theodolf Lindegren och Rosa Regnander. Elev vid Tekniska högskolan 1878--82 och vid konstakademien 1882--85, har L. företagit olika studieresor, till Frankrike, Italien, Tyskland m. fl. land i olika ändamål, såsom för att studera väggmålningsteknik för Uppsala och Vesterås domkyrkor. Sedan 1885 är L. arkitekt i öfverintendentsämbetet och sedan 1895 äfven slottsarkitekt vid Drottningholm. Han har bl. a. gjort ritningarna till Gransäters villa vid Baggensfjärden 1886, Biologiska museet vid Stockholm 1893, Villa å Portudden vid Gripsholm 1897, Folkets hus i Grängesberg 1898, Gustaf Vasa-kyrkan i Stockholm m. fl. På de dekorativa konsternas område är L. synnerligen framstående, och han har ledt dekoreringen i många olika svenska kyrkor. Han har vidare textat och illustrerat eller enbart illustrerat åtskilliga böcker och en mängd adresser, däribland de flesta af dem som från inlandet öfverlämnades till konung Oscar vid jubileet 1897. L. har också tecknat flera af G. Hedberg utförda bokband samt etsat ex-libris och humoristiska karrikatyrer. Led. af Konstakademien. Gift 1890 med Annie Hjortsberg. Lindegren, Carl Johan, skald. Född i Lindesberg 1770. Föräldrar: kyrkoherden Johan Lindegren och Anna Katarina Rabenius. L. inskrefs som student i Uppsala 1781 och blef tio år senare filosofie magister. Han ingick därefter som e. o. kanslist i kanslikollegium, där han likväl ej vann någon befordran utan förordnades 1796 till sekreterare i teaterkansliet, från hvilken befattning han i följd af sin oordentliga lefnad afskedades 1801. Han begynte egentligen sin litterära bana med en dram Den försonade fadern 1795, som väckte mycken uppmärksamhet, hvarefter han utgaf en tidning Colporteuren 1798, hvilken befanns särdeles pikant genom en saga i Silfverstolpes manér, kallad Oxarne och borgmästaren. Vidare ökade han sin popularitet genom en mängd Visor, dels politiserande dryckessånger, dels sentimentala känsloutgjutelser, hvilka begge anslogo den stora massan, så att L. på dess skuldror nästan upphöjdes till en af Sveriges yppersta diktare. Detta föranledde honom att utgifva sina Samlade arbeten 1805--07. Men härmed var det också förbi med allmänhetens flyktiga bifall. Förfallen till både sin inre och yttre människa, tillbragte han de sista lefnadsåren för det mesta på gäldstugan och afled där d. 1 maj 1815. I mycket befryndad med »Lucidor» och Lidner, företer L. liksom dessa »en störd harmoni, en förryckt kraft och ett misskännande af sin egen talang, som endast i de ögonblick, då en aflägsen aning härom öfverväldigar honom och tvingar honom att utgjuta sig i en elegisk klagan, blir poetiskt intressant och sätter läsaren i den milda sinnesstämning, att önska frid öfver hans aska.» Bland de stycken han skref i häktet märkes sagan Tyska prosten 1813. Bekanta voro på sin tid sångerna till hans hustru: Farväl Sofi, vi se hvarandra åter, och Suckar, böner, tårar etc. 1809. Under 1812--15 skref han också rimmade tiggarebref, graf- och bröllopsverser. Sin största betydelse äger L. som dramatisk författare. Gift med Beata Sofia Silfversvärd. Lindell, Per Gustaf Edvard, ingenjör, kämpe för likbränningen. Född i Floda församling af