myterna voro olämpliga till att använda i bildande konst. L. inkallades 1835 efter Skjöldebrand till en af de aderton i Svenska akademien -- där han 1815 erhållit Lundbladska priset, 1833 den stora belöningsmedaljen och 1837 Carl Johans pris -- samt erhöll af statsmakterna ett icke obetydligt anslag för utgifningen af sina gymnastiska skrifter. Död i Stockholm d. 3 maj 1839 och enligt sin sista vilja begrafven på sitt älsklingsställe Annelund vid Brunnsvikens strand, där en väldig bautasten reser sig på hans grafkulle. I sin gymnastik sökte L. ständigt ett urval af verksamma former, hvilka efter olika individuella behof tillfredsställde bestämda kraf, motsvarande de enklaste mekaniska, anatomiska och fysiologiska lagar. Han fördelade gymnastiken i fyra större grenar efter dess olika användning för friska och sjuka personer: 1) pedagogisk gymnastik; 2) vapenföring (militärgymnastik); 3) sjukgymnastik; 4) estetisk gymnastik. I rörelsernas allmänna indelning följde han närmast forntidens och antog därför aktiva rörelser, passiva rörelser och s. k. blandade former. »Intet annat gymnastiskt system, utom möjligen det grekiska under dess mest lysande period, har så som det svenska eftersträfvat enkelhet och begränsning i plastisk form och skönhet.» Gift 1: 1809 med Sofia Rosenqvist och 2: 1818 med Katarina Charlotta Nettelbladt. Sonen Hjalmar Fredrik, född d. 14 april 1820, blef 1841 student och 1842 utexaminerad vid Gymnastiska centralinstitutet, där han 1843 blef underlärare och 1858 öfverlärare. 1864 erhöll han k. fullmakt på denna syssla och professors titel. 1882 erhöll han afsked med pension och afled d. 9 mars 1886. L. ägnade sig uteslutande åt den pedagogiska gymnastiken och utgaf åtskilliga skrifter härom. Han gjorde äfven 2,000 à 3,000 pennteckningar, afsedda att åskådliggöra den verkliga Lingska metoden med dess stränga »korrektion». Lingen, Reinhold Johan von, krigare. Född i Visby d. 28 aug. 1708. Föräldrar: öfverinspektoren vid salpetersjuderierna Peter von Lingen och Margareta Tersmeden. Vid femton års ålder ingick L. såsom matros vid amiralitetet och blef vid en sjöresa två år därefter i Hâvre prejad till soldat vid lord Clairs irländska regemente i fransk tjänst. Sedan han från 1727 varit kadett vid brigadieren Lencks regemente, återkom han 1730 till fäderneslandet och undfick fullmakt som kornett i svenska armén. Han lämnade emellertid s. å. Sverige å nyo och erhöll anställning såsom premierlöjtnant vid Weimarska regementet i Kur-Sachsen, där han befordrades till kapten och generaladjutant hos markis de Villa Nuova. 1737 öfvergick han i rysk tjänst och bevistade under den följande tiden flera fältslag och belägringar samt befordrades 1739 till öfverstlöjtnant vid Kievska regementet. När de politiska förhållandena häntydde på ett fredsbrott mellan Sverige och Ryssland, återvände han hem och erhöll fullmakt som öfverstlöjtnant och gjorde i denna egenskap fälttåget i Finland 1741--42. Året därefter affärdades han af rådet till Åbo, med order att inom sex dagar vara tillbaka med meddelande, om fred kunde erhållas. Detta uppdrag fullgjorde han punktligt, men med otaliga mödor och lifsfaror, så att t. ex. färden på hemresan öfver Ålandshaf tillryggalades i en öppen båt, så gammal och bristfällig, att den som en märkvärdighet intogs och förvarades i arsenalen. Till belöning för sin raskhet och beslutsamhet upphöjdes han s. å. i svenskt adligt stånd, blef 1751 öfverste för Älfsborgs regemente och 1757 generalmajor samt deltog i denna egenskap i pommerska kriget. Befordrad 1761 till generallöjtnant, utnämndes han två år därefter till landshöfding i Kristianstads län, hvarifrån han 1772 förflyttades till landshöfding i Malmö, sedan han redan 1764 fått emottaga friherrediplomet. Död på Normestorp nära Linköping d. 3 sept. 1785. Gift 1743 med Anna Kristina von Flygarell. Linnarsson, Jonas Gustaf Oskar, paleontolog och geolog. Född i Falköping d. 24 nov. 1841. Föräldrar: prosten och kyrkoherden därst. Gustaf Linnarsson och Anne-Charlotte Salander. Student i Uppsala 1857, förvärfvade sig L. filosofisk doktorsgrad 1866, hvarefter han under några år ägnade sig åt geologiska och paleontologiska undersökningar i Västergötland. 1869 kallades han till docent i mineralogi och geologi vid Uppsala universitet och anställdes s. å. som geolog vid Sveriges geologiska undersökning. Han företog vidsträckta vetenskapliga resor, såväl inom som utom fäderneslandet, allt till sin död i Sköfde d. 19 sept. 1881. L. åtnjöt stort anseende som en grundlig och skarpsinnig forskare, den där förnämligast inriktade sin verksamhet å en detaljerad stratigrafisk-paleontologisk utredning af silurlagren, först i arbetet Om Västergötlands cambriska och siluriska aflagringar 1870 och sedermera i ett femtiotal större och mindre afhandlingar af geologiskt och paleontologiskt innehåll, af hvilka de flesta utgifvits af Vetenskapsakademien, Sveriges geologiska undersökning och Geologiska föreningen. Ogift. 1. Linné, Carl von, »botanikens furste». Född å kaplansbostället Råshult i Stenbrohults socken i Småland d. 13 maj 1707. Föräldrar: då varande komministern, sedermera kyrkoherden i Stenbrohult, Nicolaus Linnæus och Kristina Brodersonia. Det berättas, att fadern, som själf var en stor blomsterälskare, i förtjusningen öfver sin förstfödde brukade smycka hans vagga med blommor och ofta taga honom, med sig ut i trädgården, där barnet, liggande i gräset, lekte med blommor, såsom andra barn med sina leksaker. Året efter Carls födelse flyttade fadern såsom utnämnd kyrkoherde till Stenbrohults prästgård, i hvars trädgård gossen fick sitt eget lilla område, som han med all flit vårdade. Vid nio års ålder sändes han till Växiö skola, dit hans barndomstycke för naturens härliga alster följde honom