redigerade Svenska Tidningen, men för öfrigt uppträdde som en fullkomligt fristående tidning med nytt program. Första numret utkom d. 1 dec. 1859 och sedan dess hade L., med obetydliga afbrott för utrikes resor, ständigt samma tidnings ledning i sin hand. Med undantag af några öfversättningar »En Zuavs minnen», »Halfön Krim», etc., som blifvit utgifna i bokform, finnas frukterna af hans både betydande och betydelsefulla skriftställarverksamhet förvarade i Nya Dagligt Allehandas årgångar. Så väl förut som efter det han öfvertog tidningen, företog L. vidsträckta resor bl. a. i Italien, Ungern, Egypten, Palestina och Turkiet. Död i Stockholm d. 4 juni 1885. Gift med Amalia Kronesz från Ungern. Lindström, Nils Johan Olof Herman, biskop. Född i Borrby, Kristianstads län, d. 28 dec. 1842. Föräldrar: kantorn och organisten Gustaf Lindström och Carolina Brinck. L. blef 1861 student i Lund, promoverades till fil. d:r 1868 samt aflade 1874 teol. kandidatexamen. Han kallades, efter att ha tjänstgjort som vice pastor vid Lunds domkyrka, 1876 af patronus till kyrkoherde i Glemminge och Tosterups församlingar af Lunds stift. 1878--94 folkskoleinspektör, utnämndes L. 1886 till tjänstgörande e. o. hofpredikant, 1889 till kontraktprost i Ingelstads kontrakt och 1894 till biskop i Vexiö stift. 1893 teol. d:r. L. var prästerligt ombud för Lunds stift vid kyrkomötena 1888 och 1893, led. i kommittén för granskning af folkskolans läroböcker 1884, i kommittén för omarbetande af normalplanen för undervisningen i folkskolan 1888 samt i prästlöneregleringskommittén. Han har bl. a. utgifvit Om synden, dess väsende och ursprung 1891, tal, föredrag och predikningar. Vid ärkebiskopsvalet innehade L. förslagsrum. Vid kyrkomötena har L. framträdt som en af de stridbaraste kämparna för den högkyrkliga riktningen och visat sig i besittning af en ej ringa dialektisk förmåga. Gift 1875 med Beata Kristina Brorström. Ling, Per Henrik, den svenska gymnastikens grundläggare, skald. Född d. 15 nov. 1776 i Ljunga prästgård i Småland. Föräldrar: kyrkoherden i Ljunga Lars Peter Ling och Hedvig Maria Molin. Tidigt genom föräldrarnas död lämnad åt sig själf i världen, kämpade han ända till sin mannaålder med de oblidaste öden. Bortvisad från Växiö läroverk för något pojkstreck, i hvilket han varit delaktig, vågade han sig ej hem till sin fosterfar utan irrade omkring, mest utomlands, under en tid af tolf år, och försökte sig i hvarjehanda för sitt lifsuppehälle. På det hela känner man ganska litet om hans öden från denna tid, emedan han själf undvek att tala om dem. Emellertid, efter att en gång förut 1793 varit i Lund och där aflagt studentexamen, tillbragte han några år i Stockholm, dels som privatlärare, dels anställd i ämbetsverk och sysselsatt med skriftställeri. 1797 tyckes han ha begifvit sig till Uppsala universitet, och i juli 1799 är han i Köpenhamn, där han sedan studerar. Den nya riktningen i Danmarks litteratur, framför allt återvändandet till de nordiska myterna och fornsagorna, fann ett lifligt mottagande hos den entusiastiske unge mannen, L. gjorde redan då utkastet till sorgespelet Eylif den göthiske och andra dramatiska verk. I Köpenhamn deltog han äfven i tre år flitigt i öfningarna på en fäktsal och tog kännedom om Nachtigalls gymnastik. Han återvände 1804 till Lund, där han förordnades att förestå fäktmästaretjänsten och 1805 utnämndes till fäktmästare vid universitetet. Genom den eld och liflighet, som i allting utmärkte honom, förvärfvade han i hög grad den studerande ungdomens tillgifvenhet och begynte genast utveckla sitt gymnastiska system, som, i början mottaget med de småförståndigas åtlöje, genom sin strängt vetenskapliga princip vann allt mer och mer förtroende. Den närmaste följden var anläggningen af ett gymnastiskt centralinstitut i Stockholm, för hvilket L. antogs till föreståndare 1813 och som öppnades 1814. Från 1813 var L. också gymnastiklärare och från 1817 fäktmästare vid Karlberg, hvilka befattningar han frånträdde 1825, samtidigt med att han erhöll professors titel. Med rastlös ihärdighet fullföljde L. till mänsklighetens båtnad och fosterlandets ära det stora verk, som han själf hoppades skulle blifva medlet till kommande släktens pånyttfödelse. Själf en nordisk kämpenatur alltigenom, ville han uppnå det stora målet äfven på en annan väg, genom att stärka den fosterländska andan och upplifva minnet af förfädrens hjälte- och gudavärld. Liksom Homerus för det gamla Hellas, ville han för Skandinavien frambringa en storartad hjältedikt, »ur hvilken asarnas ättlingar skulle hämta ingifvelser till fosterländsk bragd, till häfdaforskning, dikt och konst». Tidigt framträdde han med försök till ett sådant i tvenne stort anlagda epopeer Gylfe i femton sånger 1812, som dock förblef ofullbordad, och Asarne i trettio sånger, afd. 1--3, 1816--34, hvarjämte han i dramats åskådligare dräkt sökte framställa en rad af forntidens kraftiga hjältegestalter. Så uppstodo efter hand hans historiska skåde- och sorgespel Agne 1812; Eylif den göthiske 1814; Den heliga Birgitta 1818; Engelbrecht Engelbrechtson 1819; Styrbjörn Starke 1824; Visburs söner 1824; Ingiald Illråda och Ivar Vidfamne 1824 samt Blotsven 1824. Betraktade såsom dramatiska konstverk måste dessa skådespel anses såsom misslyckade, ehuru många hafva förträffliga partier af beskrifvande och lyriskt innehåll. Det bästa, hans skaldegenius frambragt, faller inom lyrikens område, nämligen idyllen Kärleken. Därnäst torde rangen böra lämnas åt Tirfing, ett lyriskt berättande poem, som likväl är det förra i många afseenden underlägset. Arten af hans individualitet och skaldebegåfning ställde honom från början i främsta ledet bland götiska skolans män. I jan. 1813 tog han sitt inträde i Götiska förbundet, men utträdde i dec. 18l7, af harm öfver att Geijer i en uppsats sökt bevisa, att de nordiska