egen lärostol, utnämndes L. till förste innehafvaren af densamma 1859. 1865 invaldes han i Svenska Akademien. Ordförande för Lunds stadsfullmäktige och ledamot af Malmöhus läns landsting under en följd af år samt 1887--88 och 1892--93 dess ordf., ledamot af kommittén för omarbetande af universitetens statuter 1874, 1875--85 Lunds universitets rektor. L. tog 1889 afsked från professuren. Ledamot af Vet.-akad., hedersledamot af Konstakademien, Vet.- o. Vitt.-samhället i Göteborg, Vet.-societeten i Uppsala, o. s. v. Af L:s talrika vetenskapliga arbeten tillåter oss utrymmet endast nämna de viktigaste: Framställning af de förnämsta estetiska systemerna 1856--60, Skånska Herregårdar 1852--63, Svenska dramat intill slutet af sjuttonde århundradet 1864, Bellman och Fredmans epistlar; en studie 1867, S:t Knutsgillet i Lund 1869, Från en resa 1871, Smärre skrifter 1872--81, Svenska Vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död I--V (omfattande tiden till 1821), 1873--95, Svenska akademiens historia 1786--1886, 1886 m. m. i Nordisk Universitets-tidskrift: Om det humoristiska elementet i Fredmans epistlar samt om de i dem uppträdande personer 1857, Johan Messenius som dramatisk författare 1862, Studier öfver Holberg 1864. disputationer, tal, recensioner, uppsatser, programmer m. m. Gift 1857 med friherrinnan Adelaide Louise Christine Ehrensvärd. Ljungman, Axel Wilhelm, zoolog, riksdagsman. Född i Ljungs socken i Bohuslän d. 1 sept. 1841. Föräldrar: landtbrukaren Carl Johan Gottfrid Ljungman och Brita Kristina Andersson. Student i Uppsala 1859, blef L. därstädes filosofie doktor 1872 och hade redan året förut kallats till docent i zoologi vid därvarande universitet, från hvilken docentur han afgick 1884. Hans tid kom snart att nästan oafbrutet tagas i anspråk för officiella undersökningar om bohusländska sillfisket, med hvilka han under en följd af år var sysselsatt. Resultatet af dessa framlade han i dels »Nordisk tidskrift för fiskeri», i hvilken han 1879--82 var medredaktör, dels äfven i den af honom grundlagda och redigerade Bohusländsk fiskeritidskrift 1884--95. Han bosatte sig nu å sin hembygd å Tjörn och kallades 1881 till representant för Orusts och Tjörns domsaga i Andra kammaren samt fungerade som sådan till och med 1899 års riksdag. På grund af sin arbetssamhet och sitt mångsidiga intresse, hvilket särskildt omfattade konstitutionella frågor, kom L. snart att göra sig bemärkt, men saknaden på verklig hållning och bristen på mod att uppträda med öppet visir afskar honom möjligheten att nå verkligt inflytande. Redan 1885 inkom han emellertid i konstitutionsutskottet, som han tillhörde först till och med januaririksdagen 1887 och sedermera 1891--99 (från 1887 som dess vice ordförande). Med i tullfrågorna sväfvande ståndpunkt, kvarstod han dock efter landtmannapartiets sprängning 1888 i »gamla landtmannapartiet» och kallades tidigt till ledamot af dess förtroenderåd. Han innehade sedermera samma post i det sammanslagna landtmannapartiet, sedan 1895 en återförening ägt rum mellan det gamla och nya landtmannapartiet å en inbjudan, under hvilken bl. a. äfven förekom L:s namn. Han var under en följd af år landstingsman, 1892--94 ledamot af kommittén angående hafsfisket i Göteborg och Bohuslän och af 1897--1900 års kommunalbeskattningskommitté. 1900 utnämndes han till karantänsmästare å Känsö, och afled ogift den 27 okt. 1901 i Göteborg. Sina vidtsväfvande konstitutionella funderingar har L. framlagt, dels i digra motioner, dels i Några ord om den unionella frågans lösning, 1895. Ljungqvist, Knut Ottonin, industriidkare, riksdagsman. Född i Karlstad d. 16 dec. 1836. Föräldrar: målaremästaren och rådmannen Adolf Ljungqvist och Elisabet Carlborg. Student i Uppsala 1854, ägnade sig L. därstädes med förkärlek åt studiet af klassiska språk, men fann sig 1862 af ekonomiska skäl nödsakad att antaga ett vikariat vid Karlstads läroverk och tjänstgjorde samtidigt som biträde i en af stadens tidningar. 1863 fogade slumpen så, att ägaren af Munksjö pappersbruk, J. E. Lundström (se nedan), annonserade efter ett skrifkunnigt biträde, af hvilken han önskade svar på något af de främmande språk, som i hans affärskorrespondens skulle komma att användas. Svaret afgafs, halft på skämt, på -- grekiska, hvilket till den grad förtjuste Lundström, hvilken liksom Ljungqvist var gammal student, att denne senare omedelbart erhöll svar, att han fick platsen. Han arbetade här med sådan drift och skicklighet, att han 1865 blef prokurist för bruket och 1869 ingick som L. J. Hiertas kompanjon som ägare af detsamma, sedan Lundström försålt sin andel. Efter Hiertas död öfvergick bruket 1873 helt i L:s ägo. Under hans ledning tillkämpade sig dess tillverkningar, särskildt af takpapp, ett alltjämt stigande anseende inom den industriella världen. Vid sidan häraf var L. med vaken framsynthet och praktisk blick verksam i offentliga angelägenheter, som ledamot i Jönköpings stadsfullmäktige i 20 år och någon tid dess vice ordförande, som ledamot i Jönköpings läns landsting i 17 år o. s. v. 1875 valdes han af detsamma till ledamot af Första kammaren, som han tillhörde till och med 1889 års riksdag. Med afgjordt frisinnade och i ekonomiska frågor frihandelsvänliga tendenser, blef han dock af kammarens i annan riktning gående majoritet rätt mycket använd i utskottsarbetet, tillhörde 1879 bankoutskottet, 1880--82 och 1885 statsutskottet samt var 1879--80 statsrevisor. Han var äfven ledamot af 1880 års skatteregleringskommitté och kallades äfven till ledamot af 1882 års läroverkskommitté, men afsade sig uppdraget. Såväl för främjande af samhälleliga syften som för lindrande af nöd och lidanden utöfvade L. en sällsynt frikostighet, städse bärande vittne om ett hjärtevarmt och nobelt sinnelag. Död å Munksjö d. 2 dec. 1896. Gift 1: 1866 med Ida Maria Andrietta Elisabet Tenger och 2: 1882 med Clara Weijdling.