honom allt det afbräck, som var möjligt. De hade själfva bildat sig egna friskaror af goda skyttar och beridna män, som noga kände alla gångstigar och vägar i landet. Med dem utförde de en mängd lyckliga ströftåg, om hvilkas äfventyrliga art följande kan lämna en upplysning. Mot slutet af 1714 hade Lukkoinen och L., förklädda till bönder, utgått på kunskapande, men blifvit tillfångatagna och förda till Petersburg. Såsom spionerande allmoge dömdes de att hängas. Men när domen skulle verkställas, framtog Lukkoinen sin majorsfullmakt och denna räddade dem den gången. Tsaren befallde, att de skulle behandlas som fångna officerare och föras till Moskva. Här hade de emellertid icke varit tre dygn, förrän de beredde sig tillfälle att rymma och återvände till sina ströfkårer i finska skogarna. Tre veckor därefter öfverrumplade de ett adligt gods mellan Viborg och Petersburg, på hvilket kejsaren uppehöll sig, och det var endast med yttersta lifsfara, Rysslands själfhärskare den gången lyckades undkomma. Efter Finlands förlust åtföljde L. general Armfelt vid infallet i Norge 1718 men blef i nov. månad s. å. nedskjuten af norska bönder, då han, med uppgift att föra underrättelser till Sverige om härens tillstånd, skulle undanrödja några förhuggningar, som allmogen uppkastat mot svenskarna. Det berättas, dock utan stöd af säkra handlingar, att Carl XII före sin död skulle tillagt L. adlig sköld med namnet Långsvärd. Loos, Cornelius, militär, resande, tecknare. Född under senare hälften af 1600-talet i Stockholm, där fadern Elias Loos var källarmästare. L. anställdes helt ung vid ingenjörkåren, deltog såsom kapten i slaget vid Pultava och följde där ifrån Carl XII till Bender. På konungens bekostnad anträdde han i januari 1710, i sällskap med kaptenen, frih. Sparre och löjtnant Gyllenskepp, en vetenskaplig expedition i hufvudsakligt syfte att afteckna fornminnesmärken i Egypten och Syrien. Den rika artistiskt arkäologiska skörden, mest insamlad af den flitige L., innehöll »alla asiatiska tracter med klädebonader» och för öfrigt perspektiv och planer af städer och fästningar, ritningar af pyramider, kolonner, obelisker, sfinxer, antika inskriptioner och «en accurat landcharta öfver hela Orienten». En del af dessa samlingar gick dock förlorad året efter de resandes hemkomst vid kalabaliken. Återstoden öfverlämnades 1840 från riksarkivet till. k. museum och finnes nu å Nationalmuseum. 1711 blef L. major vid fortifikationen och adlad. Efter Carls afresa från Turkiet begaf sig L. till Paris, uppehöll sig sedan i Zweigbrücken och återkom till Sverige först efter Carls död. Här hade han 1717 blifvit utnämnd till öfverstlöjtnant och fick 1721 sin station i Stralsund, hvarest han bemödade sig att återställa och bestycka de nedskjutna fästningsverken. 1734 utnämndes han till öfverste vid fortifikationen och erhöll vid sitt afsked två år därefter rang af generalmajor. Död i Hamburg d. 15 april 1738, dit han kallats som kommendant af magistraten. Gift med änkefru Emstech, född Ahlefelt. Looström, Karl Ludvig, konsthistoriker. Född i Stockholm d. 2 febr. 1848. Föräldrar: åldermannen Claës Fredrik Looström och Lovisa Julina Teresia Wall. L. blef student i Uppsala 1868, filosofie doktor 1875, extra ordinarie amanuens vid Nationalmuseum 1877 och ordinarie amanuens 1880. Han var 1874--80 amanuens vid Svenska slöjdföreningens museum och 1885--92 sekreterare i Svenska slöjdföreningen. 1891 utnämndes L. till sekreterare vid Akademien för de fria konsterna och 1900 till intendent vid Nationalmuseum. Bland L:s af trycket utgifna arbeten märkas: Olof Johan Södermark, hans lif och verk, 1879, Konstsamlingarna på Säfstaholm, 1882, Vägledning för besökande i Nationalmusei konstslöjdafdelning 1885, Konstväfvarne på Stockholms slott under 1700-talet 1886, Christoffer Eichhorn och hans samlingar 1890, Den svenska konstakademien under första århundradet af hennes tillvaro 1735--1835 1887--91, Förteckning öfver kongl. Akademiens för de fria konsterna samling af målningar och handteckningar 1892, Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiell berättelse under redaktion af L., som var sekreterare såväl i den förberedande kommittén som centralkommittén för denna utställning, Retrospektiv utställning af svenska konstnärers arbeten intill år 1875 1898, Från Nationalmusei konstslöjdsamling 1900--01, åtskilliga uppsatser i »Meddelanden från Svenska slöjdföreningen», o. s. v. Öfverallt lägger L. i dagen grundliga studier och stor samvetsgrannhet i ämnenas behandling. Hedersled. af konstakademien. Gift 1888 med Alfrida Louisa Boman. Lorén, Viktor Edvard, donator. Född i Örgryte vid Göteborg d. 30 okt. 1857. Föräldrar: bryggaren Johan Edvard Lorén och hans hustru Victoria. Student i Uppsala 1876, fortsatte L. sedermera sina studier i Leipzig, hvarvid han förnämligast ägnade sig åt socialvetenskap under Roschers ledning. Ett obotligt bröstlidande tvang honom dock snart att draga hän till ett sydligare luftstreck för att söka hälsa, men förgäfves. Nätt och jämnt återkommen till fäderneslandet, afled han ogift i Stockholm d. 1 dec. 1885. Af sin ej obetydliga förmögenhet gjorde L. ett vackert bruk, i det att han donerade densamma till en af fem styrelsemedlemmar förvaltad fond, den s. k. Lorénska stiftelsen, ur hvilken anslag skulle utgå för främjande af socialvetenskapliga forskningar. Med understöd af fonden ha också åtskilliga utredningar kommit till stånd i ekonomiska och sociala frågor, hvilkas resultat sedermera utkommit i bokform. Lorichs, Gustaf Daniel, konstvän, numismatiker. Född i Stockholm d. 3 jan. 1785. Föräldrar: bruksägaren Fredrik Otto Hassel, adopterad Lorichs på sin svågers adliga namn och