Lode» som en lugn, tapper och gudfruktig man. »Hvarje gång, han gick i elden, aftog han först hatten för fronten och läste tyst en bön, hvarpå han yttrade några uppmuntrande ord till manskapet, drog sin sabel och var sedan soldat i ordets vackraste betydelse». Runeberg har i en dikt skildrat »gamle Lode». Han afled d. 25 maj 1816 på Harjula gård vid Kuopio. Gift 1791 med Eva Sofia Tavast. Loenbom, Samuel, historisk samlare och författare. Född i Västra Ryds socken af Östergötland d. 4 aug. 1725. Föräldrar: kyrkoherden Samuel Nicolai Lönbom och Kristina Elisabet Ståhl. Efter slutade studier i Uppsala, där L. 1755 förvärfvade sig lagerkransen, antogs han 1759 till auskultant i antikvitetsarkivet och blef 1762 amanuens hos rikshistoriografen, som då var Dalin. Död i Stockholm d. 30 sept. 1776. Ogift. Eftervärlden har bättre än L:s egen samtid förstått uppskatta den flitige forskarens förtjänstfulla samlingar och skrifter, af hvilka de förnämsta äro: Magni Stenbocks lefverne 1757--65, Handlingar till konung Carl XI:s historia 1763--74, Historiska märkvärdigheter till upplysning af svenska häfder 1767--68, Kort inledning till svenska historien och statskunskapen 1768, Uplysningar i svenska historien 1768--71, Anekdoter om namnkunnige svenske män 1770--75, Utkast til en historia om svenska bibelöfversättningar 1774, Historiskt Achivum 1774--76. Lohman, Carl Johan, präst, vitterhetsidkare. Född i Stockholm d. 10 febr. 1694 och son af en skräddare Johan Lohman. L. blef student i Uppsala 1710 och var bland dem, som vunno den filosofiska graden 1716, hvarefter han prästvigdes 1717 på kallelse af k. rådet grefve Gustaf Cronhjelm. Förordnad till e. o. predikant vid lifgardet s. å., följde han detsamma till Norge och höll den sista predikan, Carl XII åhörde, samt blef snart därefter hofpredikant. Han beordrades att beledsaga det kungliga liket till Stockholm, där han sedermera 1721 blef notarie i hofkonsistorium och 1727 förste pastor vid lifdrabantkåren, 1731 utnämndes han till kyrkoherde i Tierp och blef samma år kontraktsprost, 1751 riksdagsman och teologie doktor. Död i Tierp den 4 februari 1759. De skaldegåfvor, för hvilka L. tidigt blef bekant, gjorde, att ärkebiskop H. Benzelius uppdrog åt honom att författa anmärkningar vid svenska psalmboken och lämna förslag till nya psalmer. L:s arbete begagnades sedan af den kommitté, som 1765--67 utgaf »Then svenska profpsalmboken». Gift 1718 med Rebecka Fahlberg. Lohrman, Gustaf, läkare. Född i Uppsala d. 12 sept. 1640. Föräldrar: borgmästaren Thomas Lohrman och Helena Gustafsdotter. L. studerade läkarekonsten i Uppsala under sin svåger Olof Rudbeck d. ä. och erhöll på hans förord anslag att resa till Holland att anskaffa växter för den nyanlagda botaniska trädgården. Efter att ha redogjort för sitt anförtrodda värf, återvände han till Holland, där han promoverades till medicine doktor i Leyden 1666. Han besökte därefter England, Frankrike och Italien och förordnades efter sin återkomst till Sverige, med hänsyn till den noggranna kännedom, han förvärfvat sig om handelsförhållanden, till kommissarie i kommerskollegium 1670. Två år senare kallad till medlem af collegium medicum, utnämndes han 1675 till amiralitetsmedikus men kallades några månader därefter att som lifmedikus uppvakta Carl XI under fälttåget i Skåne. 1677 fick L. fullmakt som stadsfysikus i Stockholm, blef 1680 drottning Ulrika Eleonoras lifmedikus, adlades 1689, då han kallades Lohreman, och utnämndes 1691 till arkiater och ordförande i collegium medicum. Död i Stockholm d. 4 maj 1694. Tillsammans med Urb. Hjärne bidrog L. till läkarekonstens utveckling i Sverige och begynte liksom denne att behandla vissa sjukdomar med mineraliska bad, på hvilken kurmetod de bägge läkarne erhöllo uteslutande privilegium. Gift 1674 med Sofia Katarina Huswedel. Longberg, Johan Olsson, riksdagsman. Född i febr. 1781 i Borås, där fadern var handlande. L., som erhöll någon uppfostran, flyttade sedermera till Gästrikland och utsågs 1810 till riksdagsman i bondeståndet, i hvilken egenskap han fungerade till sin död i Strömstad d. 27 juli 1839. Han gjorde sig snart bemärkt vid Anders Danielssons sida som en af ledarna för ståndets frisinnade och mera själfständiga fraktion samt erhöll det ena förtroendet efter det andra. Redan 1812, då han gjorde kraftigt motstånd mot indragningsmaktens införande, invaldes han i statsutskottet, tillhörde 1815 såväl bevillningsutskottet som ett särskildt tillsatt ekonomiskt utskott, 1817--18 och 1823 konstitutionsutskottet samt sistnämnda år äfven hemliga utskottet. Från 1812 till sin död var han fullmäktig i riksbanken. L., som vid 1823 års riksdag framstått som en varm förkämpe för handels- och näringsfriheten, uppmärksammades vid följande riksdag 1828--30 med kallelse till talman i bondeståndet, hvilket förtroende förnyades 1834--35 och af honom fullgjordes med ett lugn, en reda och oväld, som af få kunde öfverträffas. Gift med Katarina Hiller. Longström, Per, krigare. Bondson från Savolaks. Hans kämpabragder hafva ej genom några Fänrik Ståls sägner blifvit förevigade. Men det lilla, man känner, är tillräckligt att inrymma hans namn bland svenska hjälteminnen. L. erhöll af befälhafvaren för finska armén grefve Nieroth 100 man och befordrades till kapten 1711. Vid ryssarnas infall i Finland 1713, då generallöjtnant Lybecker ständigt drog sig tillbaka och lämnade landet öppet för fiendens härjningar, framstodo trenne oförskräckta män, kapten Kivikas, major Lukkoinen och kapten Longström, hvilka med de svaga stridskrafter, som stodo dem till buds, försökte hindra fiendens framträngande och göra