illustrationer, han under denna tid utförde, märkas vignetterna i Bellmans »Bacchi tempel», 1783. M. reste 1788 åter till England, men hemkallades 1791 af Gustaf III och bodde sedan till sin död i fäderneslandet. Han utförde nu en mängd taflor, mest landskap, i olja och akvarell. Hans gravyrer, som tid efter annan utgåfvos, uppgingo till omkring 200. Mångsidig, djärf försökare var M. på sin tid Sveriges främste landskapsmålare med god återgifning af luft och skyar. Hans arbeten äro i allmänhet helt raskt utkastade. Akvarellerna utmärka sig genom stor friskhet och utomordentligt lätt touche. Led. af The royal academy i London samt Målare- och Bildhuggareakademien och död i Stockholm d. 25 jan. 1818. Gift med Augusta Lee. Sonen, Fredrik Erik, född 1776, var som målare och gravör osjälfständig och dog som snickaremästare i Stockholm 1854. 2. Martin, Johan Fredrik, gravör. Född i Stockholm d. 8 juni 1755; bror till M. 1. Liksom denne hade han i ungdomen ägnat sig åt teckningskonsten och reste 1770 till England för att åtnjuta broderns handledning jämte det han äfven inhämtade råd af Woollett och Bartolozzi. 1781 kom han på allvar hem igen, begynte utgifva åtskilliga gravyrverk och företog 1784--87 flere resor genom fäderneslandet för att teckna utsikter. 1797 utgaf han en samling Utsigter öfver Stockholm, utförda med etsade konturer, hvilka konturteckningar han sedan behandlade som akvareller och flitigt sålde. 1805 började han utarbeta dessa och liknande teckningar i aqvatinta, och hans stora verk, Svenska vuer, uppstod efter hand; graverade plåtarna till Sköldebrands »Voyage pittoresque au Cap Nord», äfvensom till Masreliez' teckningar, broderns landskapsmålningar och dennes ritningar till Bacchi tempel. Dessutom har han utfört, till en del med grafstickeln, en mängd porträtt och gravyrer i åtskilliga ämnen. Han var ledamot af Målare- och Bildhuggareakademien och dog i Stockholm d. 28 sept. 1816. Gift med Kristina Charlotta Westerberg. Martin, Roland, läkare. Född i Uppsala d. 30 juli 1726. Föräldrar: med. adjunkten, d:r Per Martin och Vendela Rudbeck, en dotter till professor Olof Rudbeck d. y. Efter vunnen lärdomsgrad i medicinska fakulteten i Uppsala 1751, var M. under ett par somrar intendent vid Sätra hälsobrunn och utnämndes till provinsialmedikus i Halland 1752. För att skingra sin sorg vid förlusten af sin första maka, företog han 1754 en resa till Paris, där han under ett par år studerade anatomi och kirurgi. Under sin frånvaro utnämnd till anatomie och kirurgie professor i Stockholm, begynte han efter sin återkomst sommaren 1756 hålla föreläsningar, kallades till led. af Vetenskapsakademien 1759 och Kirurgiska societeten 1761. Fem år senare valdes han till assessor i Collegium medicum och hedrades 1777 af Vetenskapsakademien med hennes stora guldmedalj för sin afhandling Bevis att förlusten af ett och annat menniskans Utvärtes sinne kan ersättas genom större fullkomlighet hos ett annat. 1799 tog han afsked från professuren. Såsom praktisk läkare och kirurg åtnjöt han stort anseende, och hade såsom lärare ett lätt och angenämt undervisningssätt. Däremot var han icke lika tilltalande i sina skrifter, som tyngas af ett grumligt språk, och utgöras af en mängd medicinska afhandlingar och uppsatser i den tidens lärda journaler. Död i Broby i Roslagen d. 10 sept. 1788. Gift 1: 1752 med Eleonora Charlotta von Berco, 2: 1757 med Augusta Elisabet Schwinger och 3: 1787 med Maria Kristina Sibenius. M:s sonsons son, Fredrik Robert, son af rådmannen och magistratssekreteraren i Stockholm Nore Wilhelm Martin och Emilia Helena Carolina Braun, född 1868, filosofie doktor och attaché vid svensk-norska beskickningen i Konstantinopel, har gjort långvariga resor i Asien och Afrika samt därunder hopbragt stora samlingar af orientalisk konstindustri, hvilka öfvergått till museer och enskilda samlare. Martini, Olaus, ärkebiskop. Född i Uppsala 1557 och son af d. v. skolrektorn Martinus Olai Gestricius, sedermera biskop i Linköping, hvilket ämbete han såsom ifrig motståndare till liturgien måste lämna, och död såsom kyrkoherde i Nyköping. Sonen studerade på hertig Carls bekostnad vid flera utländska lärosäten och blef magister i Rostock 1583. Efter sin hemkomst befordrades han till rektor vid skolan i Nyköping och vann ett sådant anseende, att det anförtroddes honom att föra protokollet vid Uppsala möte. Det var här till och med fråga om att göra honom till biskop i Växjö. Men han fick tills vidare åtnöja sig med kyrkoherdebeställningen i Nyköping, hvarifrån han 1601 på Carl IX :s förslag förflyttades till ärkebiskopsstolen i Uppsala. Med en ovanlig lärdom förenade M. nit i sitt kall, var därjämte from och saktmodig, men, när så behöfdes, allvarlig och orubblig. Detta ådagalade han på ett för sig särdeles hedrande sätt, då han, ehuru fäst vid konungen med alla tacksamhetens band, oförskräckt uppträdde mot dennes yttrade benägenhet för calvinismen. Mellan M. och Carl växlades till följd häraf åtskilliga stridsskrifter. M. ifrade mycket för undervisning och uppbyggelse och har bl. a. skrifvit en Läkiare Book. Död d. 25 mars 1609. Gift med Ragnhild Håkansdotter. 1. Masreliez, Louis-Adrien, historiemålare. Född 1747 i Paris och inkom vid sju års ålder till Sverige med sin far, ornamentsbildhuggaren Jacques-Adrien Masreliez, då denne inkallades för att utföra åtskilliga dekorationsarbeten vid slottsbyggnaden. Den unge M. visade tidigt goda anlag för teckning, blef lärjunge vid konstakademien, målade flere religiösa taflor och fick 1769 anträda en resa till