Han studerade i Uppsala och blef magister därstädes 1617. För att utvidga sina kunskaper och lättare bereda sig tillträde till någon högre plats i statens eller kyrkans tjänst, företog han åtskilliga utländska resor och besökte de förnämsta universiteten i Tyskland, Holland, England och Frankrike. Han kallades i slutet af 1621 eller början af 1622 till poeseos professor i Uppsala, men utnämndes kort därefter till teologie professor vid det af adeln upprättade Collegium illustre i Stockholm och skötte denna befattning till 1629, då han kallades till Gustaf II Adolfs hofpredikant. I denna egenskap följde han konungen under alla hans fälttåg och utsågs af Gustaf Adolf till lärare för hans unga dotter Kristina, hvilken förtroendepost M. tillträdde året efter konungens död. Af Kristina mottog han flera gåfvor och donationer på hemman, utnämndes 1635 till hennes »äldste hofpredikant» (öfverhofpredikant) och erhöll på hennes särskilda tillsägelse teologie doktorsvärdigheten vid promotionen i Uppsala 1640. Tre år senare kallades och utnämndes han till biskop i Strängnäs, hvilket ämbete han nedlade 1664, och afled i Stockholm d. 18 febr. 1670. Genom de synkretistiska rörelser, som den tiden föreföllo i utlandet, hade M., som 1631 i Würzburg gjort bekantskap med den skotske teologen Johannes Duræus och dennes sträfvanden och förmedlande läror, blifvit hänförd till tanken på att se luterska och calvinistiska kyrkobekännelserna sammansmältas. Att verka för detta mål utgaf han 1644 ett arbete Idea bona ordinis etc., hvilket väckte ovilja hos den stränga renlärigheten, så att endast genom drottningens bemedling striden tills vidare bilades vid 1647 års riksdag. Vid 1650 års riksdag höll han på att bli utesluten ur ståndet, då han som en försoningens vän uppträdde till försvar för adeln och dess förläningar. Hans Rami olivæ septentrionalis 1656--61, satte kronan på verket. Härmed bröt stormen lös, och striden hänsköts vid 1664 års riksdag under prästeståndet. Då M. ej kunde förmås att gifva vika, blef han till hälften på egen begäran och till hälften enligt dom skild från sitt ämbete. Han lefde sedan som enskild man på sina gods och bedyrade på sin dödssäng, att han alltid varit god luteran, ehuru han möjligen fällt oförsiktiga yttranden i de åtalade skrifterna. Gift 1: med Katarina Bohm och 2: med Beata Lillieram. Hans barn adlades 1645 med namnet Oljeqvist. Mazér, Johan, musikälskare, donator. Född i Stockholm d. 7 mars 1790, son af fabrikören och grosshandlaren Jean Pierre Mazér. M. erhöll sin uppfostran i en jesuitskola i södra Frankrike och förvärfvade sig tidigt stor språkfärdighet och mycken musikalisk bildning. Vid framskridna år ägnade han sig åt köpmansyrket och var under en följd af år grosshandlare i Stockholm. Ekonomiskt oberoende och varm dyrkare af tonkonsten, anlade och ökade han en högst dyrbar samling af musikalier, särdeles för kammarmusik, och af musikaliska instrument, af hvilka han själf uppfann och förfärdigade flera. 1823 bildade han ett sällskap af musikvänner, som idkade kammarmusik, solo- och körsång. Sina samlingar, jämte ett kapital af 4,000 rdr banko, öfverlämnade han åt Musikaliska akademien till upprättande af en egen institution för kammarmusik, det bekanta »Mazérska kvartettsällskapet» som för första gången sammanträdde d. 13 jan. 1849, och som egentligen står under akademien, men har egen styrelse och sedan 1863 sammanträder i annan lokal än akademiens. Mazérska kvartettsällskapet har under årens lopp mottaget flera betydande donationer från olika håll. M. var ledamot af Musikaliska akademien, som till hans minne 1852 lät öfver honom prägla en medalj. Själf hade han 1847 aflidit i Stockholm. 1899 utkom Mazérska qvartettsällskapet, ett femtioårsminne, en intressant, rikt illustrerad skrift. Medelpadius, Olaus Petri, präst. Född, såsom namnet antyder, i Medelpad, hade han 1546 blifvit promoverad till magister i Wittenberg och blef 1564 skolrektor i Stockholm. Härifrån kallades han 1567 till kyrkoherde i Storkyrkan och utnämndes af Erik XIV till hofpredikant. För att vinna honom för liturgien, ärnade Johan III honom först till kyrkoherde i Gäfle men kallade honom 1576 till domprost i Uppsala, då han vägrat att erkänna den nya ordningen. Då han vidare i sin predikan angripit ärkebiskopen, som förrättat juldagens gudstjänst efter nya mässboken, kallades han till Stockholm, afsattes från sitt ämbete och ställdes inför den bekante Kloster-Lasse, för att ledas på andra tankar. Då M. likväl stod fast vid sitt ogillande af liturgien, insattes han i fängelse på Häringe kungsgård. Han blef väl efter en tid frigifven, men återfick aldrig sitt ämbete, utan lefde på några kronoräntor, som anslogos till hans underhåll. Vid mötet i Uppsala var han en bland de tolf, som förordnades till ordförandens biträde. Hans dödsår lär inträffat 1595 eller 1596. Gift, men hustruns namn obekant. Medin, Karl Oskar, läkare. Född vid Dylta bruk i Nerike d. 14 aug. 1847. Föräldrar: bruksinspektören Erik Medin och Anna Charlotta Holmstedt. Student i Uppsala 1867, blef M. medicine kandidat därstädes 1872, med. licentiat vid Karolinska institutet 1876 samt med. doktor i Uppsala 1880 efter försvaret af afhandlingen Meningitis cerebro spinalis epidemica infantum, hvilken ock s. å. banade honom väg till docentur i pediatrik vid Karolinska institutet. Han blef därstädes 1883 e. o. professor och 1884 ordinarie professor i samma ämne och är sedan sistnämnda år öfverläkare vid Allmänna barnhusinrättningen i Stockholm. Redan 1880 hade han uppgjort plan till en ny byggnad för densamma och tog under en utrikes resa 1883 närmare kännedom om nyare sjukvårdsinrättningar och barnhus i utlandet. Efter hemkomsten togs det gamla förslaget under ompröfning, som ledde till de af professor F. G.