Samtidens ärebetygelser saknade han dock icke. Landets förnämsta vetenskapliga samfund, Vetenskapsakademien, kallade honom 1749 till sin ledamot, och Vitterhetsakademien hedrade honom 1755 med sitt pris för hans skrift En hjältes beskrifning. Utom de nämnda finnas af M. följande vittra arbeten: Thecla eller den bepröfwade Trones dygd 1749--58, Åtskillige målningar på människliga sinnen 1754, Tankespel kalladt Eugenia eller den förwillade wälmening 1757, Svenska enigheten, poem 1747, jämte åtskilliga mindre tillfällighetsstycken och Åminnelsetal. För vår tids läsare äro naturligtvis M:s romaner onjutbara genom deras tröttande, moraliskt undervisande tendens, svårförstådda antydningar på samtida politiska förhållanden, brist på karaktärsteckning, löst ihopkomna plan o. s. v. Hans förtjänst består däri, att han, isynnerhet genom romanerna Adalrik och Giöthilda samt Thecla, utbildat svenska prosastilen till en prakt, som förgäfves sökes hos någon af de andra författarne på hans tid, liksom det är hans ära att hafva ledt allmänhetens och författares uppmärksamhet på det rika utbyte, romanen och därmed besläktade diktarter äro i stånd att skänka. Han afled i Bro den 26 juni 1763. Gift 1745 med Katarina Staf. Mörner, Ätten var tidigt bosatt i Neumark. Till Sverige inkom ätten 1597 med Stellan Otto von M., som naturaliserades som svensk adelsman 1627 och dog som landshöfding 1643. Från dennes yngre son, Aron Gustaf, härstammar adliga ätten M. En äldre son, landshöfding Hans Georg, blef 1674 friherre och vardt stamfader för friherrliga ätten Mörner till Morlanda -- se nedan -- och dennes son Carl Gustaf blef stamfader för grefliga ätten M. till Morlanda. Presidenten Carl Mörner, son till M. 1, blef 1652 friherre och stamfader för den utgångna friherrliga ätten M. till Tuna. Tunagrenen: 1. Mörner, Otto Helmer von, ämbetsman. Född på Zellin i Mark-Brandenburg d. 8 maj 1569 och son af brandenburgska rikskammarrådet Ludwig von Mörner och Katarina von Marwitz. M. lär i ungdomen gjort sig känd för ett häftigt och otygladt sinnelag men förändrade sig med åren samt berömmes sedermera för sina lyckliga naturgåfvor och hastiga framsteg i studier. I slutet af kung Johans regering ankom han såsom sändebud från Brandenburg men hade äfven till syfte att utkräfva en betydlig summa penningar, för hvilken fadern gått i borgen för en tysk köpman Eckhardt och med sina tvenne stamgods nödgats gälda. I Sverige blef han med välvilja mottagen af hertig Carl, som gjorde honom till sin hofmarskalk och följeslagare på flere af sina fälttåg. Af samme regent användes M. sedermera i flere beskickningar till Danmark och några tyska hof, samt utnämndes 1606 till landshöfding och ståthållare i Åbo och 1611 till kammarråd. Död i Nyköping 1612. Han beskrifves af Johan Skytte i ett bref till Elof Terserus såsom en man med mycken lärdom och lika utmärkt för yttre skönhet som fin belefvenhet. Gift 1604 med Maria von der Grünau. 2. Mörner, Carl Carlsson, riksståthållare. Född på Rödjenäs i Jönköpings län d. 1 dec. 1755, den föregåendes sonsons sonsons son. Föräldrar: hofjägmästaren, frih. Carl Gustaf Mörner och Margareta Fredrika Duse. Efter genomgången kadettkurs vid artilleriet, utnämndes M. 1772 till underlöjtnant vid samma vapen, befordrades 1782 till löjtnant, 1787 till artillerikapten och utnämndes sistnämnde år till kavaljer hos d. v. kronprinsen. Det inflytande, han ansågs hafva utöfvat på prinsen gent emot Armfelts politiska spel, ställde honom högt i hertig Carls och Reuterholms bevågenhet. Inom ett enda år 1794 befordrades han efter hvartannat till öfverste och generaladjutant, till vice guvernör hos konungen och chef för finska artilleriregementet. Följande året öfvertog han genom tjänstbyte Kalmar regemente och erhöll tillika 1798 sekundchefskapet för konungens egen grenadierbataljon. M. utnämndes 1802 till sekundchef för Svea lifgarde, 1808 till generalmajor och efter statshvälfningen 1809 till befälhafvare för södra armén i Skåne. Blef 1811 vice guvernör och militärbefälhafvare i Pommern, 1812 general och serafimerriddare och utnämndes sistnämnda år till öfverståthållare i Stockholm. De fyra år, han handhade denna viktiga befattning, utmärktes af en mängd gagneliga åtgärder till hufvudstadens bästa och befästade hans minne som en bland Stockholms stads utmärktaste styresmän. Under tiden utnämndes han af konungen till en af rikets herrar 1814, till landtmarskalk vid riksdagen i Stockholm 1815 och till fältmarskalk 1816. Sistnämnda år förordnad till riksståthållare i Norge, tillvann han sig genast norrmännens stora tillgifvenhet, och då han efter tvenne år 1818 afgick från denna sin post, var det med «Nationens Agtelse og Erkjendlighed for den Dygtighed och hæderlige Nidkjærhed, hvormed han havde bestyret de ham anbetroede Embeder». Då han afträdde från riksståthållareskapet, nedlade han äfven sina öfriga ämbeten och nedsatte sig på ett landtställe i närheten af hufvudstaden. Han afled i Stockholm d. 24 juni 1821. M. blef 1800 grefve, men slöt själf sin grefliga ätt, M. till Tuna. Gift 1810 med Charlotta Arfvedson. 3. Mörner, Ludvig, biskop. Född på Rödjenäs i Björkö socken af Växiö stift d. 6 dec. 1764; den föreg. bror. »Af börd och yttre omständigheter» valde M. till en början krigarens yrke och inträdde 1774 som kadett vid artilleriet. Under det han fortgick till styckjunkare och därefter till fänrik vid Södermanlands regemente, fortsatte han sina studier, blef student i Uppsala 1786 och filosofie magister därstädes 1791. Han hade