gammal som auskultant i Svea hofrätt och blef året därefter 1773 e. o. kanslist i Justitierevisionen. Sedan han jämväl sökt inträde i riksarkivet och där i fem år förestått registratorsbefattningen, erhöll han 1778 titel af kongl. sekreterare och företog ej långt därefter 1783 en resa till England, hvars statsförfattning och rättegångssätt han studerade, på samma gång han där tog närmare kännedom om Svedenborgs lära, hvilken han redan såsom helt ung omfattat. Återkommen till Sverige 1786, blef han en och detta den verksammaste af stiftarne utaf ett samfund, kalladt »Societas exegetica pro philantropia». Det utgjordes af svedenborgare och hade till syfte att verka för kännedomen och spridningen af Svedenborgs skrifter o. dyl. Sällskapet utgaf 1787 en skriftserie, kallad »Samlingar för philantroper», i hvilken N. medverkade med sin penna. Innehållet af dessa »Samlingar» gaf uppslag till en liflig polemik, förd i »Stockholmsposten» mellan Kellgren och N. Skrifterna träffades emellertid af vederbörandes förbud. I följd däraf och då N:s åsikter i åtskilligt afveko från de öfriga sällskapsmedlemmarnas, började han hösten 1788 efter mönstret af Addisons »Spectator» en tidskrift »Medborgaren», hvilken liksom en annan tidning, »Allmänna Magazinet», den han äfven utgaf, indrogs och sekvestrerades, den förra 1790, den senare 1791. Sedan han 1791 företagit en resa till England och under en kortare vistelse därstädes börjat öfversättningen af Thomas Paynes skrift »Människans rättigheter» samt efter återkomsten bevistat riksdagen i Gäfle 1792, återupptog han s. å. »Medborgaren». Äfven nu möttes han af Kellgrens skarpa kritik. Höga vederbörande gingo däremot denna gång mindre bröstgänges tillväga mot det frispråkiga pressorganet. De inledde underhandlingar och bragte det med goda ord och löften till tystnad. Nu skickades han såsom kommissionssekreterare i Nedersachsiska kretsen till Hamburg, dit han ankom 1793 och där han bl. a. för Reuterholms räkning utarbetade smädeskriften Gustav Mauritz Armfelts Landesverrätherey 1795, en af Mandorf gjord öfversättning af N:s handskrift, hvilken kort tid därefter utkom i Stockholm under titeln Gustaf Maurits, sitt lands förrädare. Ett ännu mer förkastligt alster af hans penna var den i en tysk tidskrift införda uppsatsen J. H. Kellgrens Leben und Character, hvilken i Sverige väckte en lika allmän som berättigad ovilja. Rappellerad 1801 från Hamburg, uppehöll han sig därefter dels i Pommern och dels i Rostock, sedan han efter ett misslyckadt alkemistiskt försök på Drottningholm för alltid lämnat Sverige. Död i Rostock d. 28 febr. 1828. Utom de nämnda skrifterna har han författat ett i tryckningen afbrutet, efter författarens död konfiskeradt, arbete Considérations genérales sur le christianisme actuel 1819, i hvilket en stor del upptages af hans egen lefnadsbeskrifning. Gift i Tyskland tvänne gånger, 1: med en fräulein Sommar och 2: 1806 med Charlotta Ulrika Brüske. 6. Nordenskiöld, Carl Reinhold, sjömilitär. Född på Fårebo i Kalmar Län d. 21 juni 1791; den föreg. brorson och son af N. 3. Vid tolf års ålder kadett vid Karlberg, blef N. 1808 underlöjtnant vid örlogsflottan och deltog i samma års sjötåg i de finska farvattnen, mestadels såsom signalofficer för svenska signalerna å den med den svenska förbundna engelska eskadern under amiral Saumarez. Befordrad 1810 till löjtnant, bevistade han såsom eskaderchefens adjutant blockeringen af Norge 1814 och utnämndes 1818 till kapten i flottornas generalstab. Tre år därefter ingick han med vederbörlig tillåtelse i engelsk sjötjänst och medföljde såsom marinlöjtnant fregatten Glasgow till Indien, hvarifrån han 1823 återkom till Sverige, sedan han under resan hemsändt flera värderika rapporter rörande sjökrigstjänsten, handeln i Ostindien och om möjligheten för Sverige att blifva delaktig af densamma. Under sin frånvaro utnämnd till kapten vid örlogsflottan befordrades han 1823 till major med eget matroskompani. Under tiden inträffade den beryktade skeppshandeln, i hvilken N. så till vida kom att taga del, att han, okunnig om transaktionens beskaffenhet, var den som öfverförde fregatten »Chapman» till Ostindien. 1828 afgick han som flaggadjutant med en svensk-norsk eskader till Medelhafvet, var 1834 korvettchef och utnämndes året därefter till korvettkapten. 1837 deltog han som ordförande i en kommitté för ett unionelt signalsystem och utgick 1840 såsom chef för en årslång expedition till svenska och norska handelns skyddande i Medelhafvet. Befordrad till konteramiral 1844, förordnades han två år därefter till befälhafvande amiral i Karlskrona och utnämndes 1858 till vice amiral; 1863 sökte och erhöll han, vid sjuttiotvå års ålder, afsked ur rikets och flottans tjänst. Död på Spandelstorp i Bleking, natten till d. 16 nov. 1871. Gift 1: med Margareta Lindsay från England. 2: 1831 med Augusta Fredrika Lovisa Odencrantz. 7. Nordensköld, Otto Gustaf, sjömilitär. Född på Frugård i Finland d. 9 dec. 1780; den föreg. kusin och son af öfversten vid Fortifikationen Adolf Gustaf Nordenskiöld och Hedvig Eleonora Lilliehöök. Tidigt bestämd för sjötjänsten, insattes N. tioårig vid kadettkåren i Karlskrona, hvarifrån han efter ett par år flyttades till Krigsakademien på Karlberg. Utnämnd 1795 till fänrik vid örlogsflottan, blef han efter hvartannat: 1803 löjtnant, året därpå löjtnant hos varfsamiralen i Karlskrona, 1807 kapten i flottorna, 1809 kapten vid örlogsflottan och major, 1813 öfverstlöjtnant och 1817 equipagemästare i Karlskrona. Utnämndes året därpå till öfverste i flottornas generalstab, blef 1819 öfverste vid örlogsflottan och tillförordnad varfsamiral i Karlskrona, 1821 konteramiral samt 1840 vice amiral. Han hade 1799 tagit anställning i engelska flottan, men då 1801 ett omedelbart fredsbrott mellan Sverige och England tycktes förestå, blef han någon tid i England kvarhållen