såsom krigsfånge. Såsom krigare utmärkte han sig särdeles under kriget 1808--09 och förde 1814 befälet på den fregatteskader, som skulle blockera norska kusten. Bland förtroendeuppdrag, med hvilka han hedrades, må nämnas: ledamotskapet i kommittén för reglerandet af sjöförsvaret 1826, samt ledamotskap i unionskommittén 1839. I riksdagsvärfven deltog han lifligt och bidrog verksamt, såsom ledamot af statsutskottet vid 1823 års riksdag, till att sjöförsvarets anslag skildes från landtförsvarets och upptogos på en särskild hufvudtitel, liksom han vid de påföljande med värme och sakkännedom försvarade den s. k. stora flottan mot detta vapens vedersakare. Upphöjd i friherrligt stånd 1841, tog han fem år därefter afsked från sina militära befattningar och afled i Karlskrona d. 6 dec. 1861, åttioett år gammal. Gift 1808 med Anna Fredrika Lidströmer. 8. Nordenskiöld, Nils Gustaf, mineralog, öfverintendent för bergsstaten i Finland. Född d. 12 okt. 1792 på Frugård i Finland; den föregåendes bror. N. hade vid Åbo universitet, där han inskrefs som student 1811, efter två års studier tagit juridisk ämbetsexamen och låtit inskrifva sig såsom auskultant i hofrätten i samma stad, då han med ens 1816 lämnade den beträdda banan och reste öfver till Sverige, där han i några år studerade kemi under Berzelii ledning och 1817 aflade bergsexamen i Uppsala. Återkommen till Finland, utnämndes han till bergmästare 1818 och befordrades, sedan han gjort en längre vetenskaplig resa till Tyskland, Frankrike och England, till öfverintendent för finska bergsstaten 1824. I denna befattning ägnade han trettioett år af sin lefnad åt ordnandet och förbättrandet af sitt hemlands bergsväsende, genomreste landet flera gånger i alla riktningar och meddelade till en mängd vetenskapliga tidskrifter sina upptäckter och rön inom geologiens och mineralogiens områden. Jämte några andra vetenskapsmän deltog han 1838 i stiftandet af finska Vetenskaps-societeten, hvars handlingar han tid efter annan riktade med en mängd värdefulla bidrag. Hans framstående verksamhet såsom ämbets- och vetenskapsman gjorde honom till föremål för i sådana fall öfliga ordensutmärkelser. Vid finska universitetets jubelfest 1840 hedrades han med filosofie doktorsdiplom, blef några år därefter tituleradt statsråd, erhöll från Sverige ledamotsbref af Vetensk.-akad. och Vetensk.-societeten i Uppsala m. m. Hvad hans skrifter angår, kan nämnas, att hans ofvan antydda uppsatser i finska Vetenskaps-societetens handlingar föregicks af ett arbete, Bidrag till närmare kännedom af Finlands mineralier och geognosi, utgifvit 1820 i Stockholm. 1827 utkom ett arbete, hvari han framställde ett eget mineralsystem, enligt hvilket mineralen ordnades efter kemiskt-atomistiska formler. Hans sista verk af större betydenhet var Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finland 1860, som vill lämna en förklaring öfver istidens företeelser såsom beroende på vattnets och isens gemensamma verkan. Sextiotre år gammal sökte och erhöll han afsked från öfverintendentsämbetet men fortsatte med oförminskad ifver sina vetenskapliga forskningar till inemot sin död, som inträffade på Frugård i Nyland d. 21 febr. 1866. Gift 1829 med Margareta Sofia von Haartman. 9. Nordenskiöld, Nils Adolf Erik, geolog, mineralog, polarresande. Född i Helsingfors d. 18 nov. 1832; den föregåendes son. Student vid universitetet i sin födelsestad 1849, aflade N. därstädes 1855 licentiatexamen inför den matematiskt-fysiska fakulteten. Från hösten 1853 till våren 1854 var han sin fader följaktig på en resa till Ural. Efter hemkomsten till Helsingfors började han såsom bidrag till »Finska akademiens acta» lämna smärre mineralogiska och kemiska afhandlingar samt utgaf tillsammans med A. E. Nylander Finlands mollusker 1856. Året förut hade han dels utsetts till fysiskt-matematiska fakultetens kurator, dels utnämnts till e. o. bergskonduktör. Från dessa befattningar hade han emellertid s. å. afskedats, emedan han deltagit i en kamratfest, där man hållit skämtsamma tal med anspelning på den tidens politiska förhållanden i Europa. (Det var i Krimkrigets dagar). Han uppehöll sig därför en del af år 1856 i Berlin under fortsatta studier. 1857 var han åter i Helsingfors, där han bevistade årets promotion och kreerades till såväl filos. magister med första som filos. doktor med andra hedersrummet. Därvid inträffade en händelse, som blef af afgörande betydelse för N:s följande bana. Vid en för en svensk studentdeputation gifven afskedsfest höll nämligen N. ett tal för Finlands minnen och hopp, hvilket tal alltför oförblommeradt röjde de känslor, hvarmed den ädlare delen af finska folket uppfattade sin ställning till Ryssland. Denna händelse föranledde, då N. ej ville bekväma sig till en af honom affordrad afbön, hans öfverresa till Sverige, hvarest han 1858 blef en af prof. Torells följeslagare till Spetsbergen och d. 8 dec. s. å. kallades till professor och intendent vid riksmusei i Stockholm mineralogiska afdelning. Föga mer än två år därefter (d. 9 jan. 1861) invaldes han af Svenska Vetenskaps-akad. till en af hennes ledamöter. I den stora svenska expedition, som afgick till Spetsbergen s. å., deltog äfven N. och beskref efter sin hemkomst frukterna af expeditionens upptäckter på det geografiska och geognostiska området i en afhandling Geografisk och geognostisk beskrifning af nordöstra delarne af Spetsbergen och Hinlopen Strait, hvilken afhandling prisbelönades af Vet.-akad. 1863. Året därefter företog han i sällskap med astronomen, adjunkten Dunér i Lund och zoologen doktor Malmgren en ny färd till Spetsbergen, i hufvudsakligt ändamål att fullborda en under 1861 års färd påbörjad gradmätning därstädes, samt utgaf redan s. å. Utkast till Spetsbergens geologi,