ledamotskap i lärda samfund samt upphöjdes af konung Oscar i friherrligt stånd. Den sålunda afslutade vetenskapliga bragden skildrades af N. utförligt i ett arbete: Vegas färd kring Asien och Europa, 2 Bd, 1880-81, som utom på modersmålet samtidigt började utgifvas på tio olika språk. De rent vetenskapliga resultaten af expeditionen bekantgjordes i ett särskildt verk, Vegaexpeditionens vetenskapliga iakttagelser, 5 Bd 1882-87 och tillika i ett bihang till reseberättelsen med titel Studier och forskningar, föranledda af mina resor i höga Norden 1883, till hvilka båda arbeten bidrag lämnats såväl af deltagare i färden som andra forskare. Redan 1883 stod N. färdig att företaga en ny arktisk färd, möjliggjord äfven den genom O. Dicksons frikostighet. Den anträddes d. 23 maj nämnda år med ångaren »Sofia» från Göteborg och hade till mål Grönland, där N., som hyste den åsikten, att det inre af Grönland icke vore fullständigt betäckt af is, ville undersöka, huru härmed förhöll sig. Under den 30 dagar långa vandringen öfver inlandsisen, som af honom företogs, vanns emellertid ingen bekräftelse på N:s föreställning. Den tillfredställelsen hade man dock att hafva inträngt i den grönländska isöknen längre, än någon förut hunnit, hvarjämte man lyckades för första gången med fartyg genombryta isgördeln vid Grönlands östkust söder om polcirkeln. I ett arbete, Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland 1884 har N. skildrat denna forskningsfärd. N:s vetenskapliga intresse förde honom emellertid ej blott till de arktiska trakterna utan förmådde honom äfven att företaga en mängd resor såväl inom Sverige som i andra europeiska land. Hvad angår hans skriftställareverksamhet, må såsom frukter däraf nämnas ytterligare följande arbeten: Beskrifning öfver i Finland funna mineralier 1855, Försök till teoretisk beräkning af sammansatta ämnens vikter 1858, Bidrag till läran om kristallografiska isomorfin och dimorfin s. å., Värmeutveckling vid förbränning af flytande organiska föreningar s. å. Meteorstensfallet vid Hessla 1869, Om kosmiskt stoft, som med nederbörden faller till jordytan 1874, Om möjligheten att idka sjöfart i det Sibiriska Ishafvet 1880, Om norrskenen under Vegas öfvervintring vid Berings sund 1881, Om bröderna Zenos resor och de äldsta kartor öfver Norden 1883, Om den geologiska betydelsen af kosmiska ämnens nedfallande till jordytan, särskildt med afseende på den kantlaplaceska teorien s. å., Facsimile-atlas till kartografiens äldsta historia, innehållande afbildningar af de viktigaste kartor före år 1600 1889, Periplus, utkast till sjökortens och sjöböckernas äldsta historia 1897, Om borrningar efter vatten i urberget, i »Geol. föreningens förhandlingar» 18, 1896, samt Om flytande vågbrytare, i »Fjärde Nordiska sjöfartsmötets förhandlingar» 1897. Såsom förut antydts, kommo en mängd utmärkelser Nordenskiöld till del; att här utförligt redogöra för desamma skulle bli allt för vidlyftigt. Därför blott något i korthet därom. Så kan nämnas, att han vid sin död var ledamot eller hedersledamot af öfver 80 utländska vetenskapliga samfund och af de inländska Fysiogr. sällskapet i Lund sedan 1878, Vet.- och Vitt.-samhället i Göteborg sedan 1868, till sist hedersledamot däri, Vet.-soc. i Uppsala sedan 1879 och Örlogsmannasällskapet sedan 1884. 1893 invaldes han i Svenska akademien efter A. Anderson. N. var äfven verksam på den politiska vädjobanan såsom målsman för frisinnade idéer och sträfvanden. Såsom ledamot af ridderskapet och adeln bevistade han de två sista ståndsriksdagarna. Under åren 1870-72 samt 1881-87 tillhörde han Andra kammaren såsom representant för hufvudstaden. Vid de allmänna valen hösten sistnämnda år utsågs han ånyo därtill, men kom dock icke att göra bruk af sitt mandat, enär valresultatet på grund af ett upptäckt formfel ändrades. Däremot hade han åter plats på Stockholmsbänken i Andra kammaren 1891-93, men föll sistnämnda år igenom, på grund af valmännens missnöje öfver att han röstat för 1892 års härordning. 1883-85 var han ledamot af konstitutionsutskottet, de två sista åren som dess vice ordförande. N. afled helt plötsligt d. 12 aug. 1901 på sin egendom Dalbyö i Södermanland. Gift 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim (från Finland.) Kanske har ingen svensk man förutom Linné och Berzelius varit så världsberömd som Adolf Nordenskiöld. Få hafva väl äfven varit så hängifna det vetenskapliga forskningsarbetet. Och på samma gång visste han som få att uppskatta och skänka erkännande åt ärligt andligt arbete på andra områden än hans eget. »En själfständig man var han och böjde sig ej för de härskande hypoteser, hvilka samla och belysa forskningsresultaten. Hans upptäcktsresor bära hans namn till eftervärlden, och till henne vädjade han ifråga om sina nya uppslag. För sin samtid står han som en storslagen personlighet, hvars insats i odlingsarbetet sprider glans öfver fosterlandet». N:s äldre son Gustaf Erik Adolf, född i Stockholm d. 29 juni 1868, student i Uppsala 1887 och fil. kand. 1889, företog forskningsresor till Spetsbergen 1890 och Nord-Amerika 1891, som han skildrat i Från fjärran Västern, Minnen från Amerika 1892 och Ruiner af klippboningar vid Mesa Verdes cañons, 1893. N., som angreps af lungsot och afled i Mörsil i Jämtland d. 6 juni 1895, var sedan 1893 gift med Anna Hilda Rudolfina Smitt, dotter af generalkonsul J. W. Smitt. Yngre sonen Nils Erland Herbert, född d. 19 juli 1877 å Ström nära Saltskog, student i Uppsala 1896 och fil. kand. 1898, har företagit vetenskapliga forskningsfärder till Patagonien 1899 och till gränstrakterna mellan Bolivia och Argentina 1901-02 samt har som ledare af en vetenskaplig expedition ånyo anträdt en färd till samma trakter 1904. N. har förutom skrifter i Vetensk.-akad. handlingar, utgifvit Från högfjäll och urskogar, 1903. 10. Nordenskjöld, Nils Otto Gustaf, geolog, forskningsresande. Född på Sjögelö, Häsleby