betydenhet vittnar den omständigheten, att han vid revolutionen 1772 blef af Gustaf III arresterad. Efter dess fullbordande frigafs han åter efter ett par månader, men han försvinner därmed ur politiken. Död i Stockholm d. 15 febr. 1794. Gift 1759 med Anna Margareta Öhrn. 3. Odhelius, Johan Lorens, läkare. Född i Strängnäs d. 2 mars 1737; den föreg. brorson. Föräldrar: rådmannen och handlanden i Strengnäs Samuel Odhelius och Maria Elisabet Helin. Inskrifven 1753 som student i Uppsala, bestämde O. läkarens yrke till sin lefnadsbana och blef en bland de flitigaste åhörarna af Linnés, Wallerii, Sidréns och sedermera Aurivillii och Martins föreläsningar. Sedan han vid slutet af år 1757 aflagt de lärdomsprof, som erfordrades för medicine doktorsgraden, afgick han 1758 såsom fält-hospitals-medikus till Pommern, åtföljde under kampanjerna detta och följande året högkvarteret, och var under vintrarna garnisonsläkare i Anklam och Greifswald. Promoverad till medicine doktor i Uppsala 1760, utnämndes han 1761 till hofmedikus och var från nämnda år till 1766 intendent vid Djurgårdsbrunn. 1763 hade han blifvit anställd såsom assessor Darellis medhjälpare vid sjukvården inom Serafimerlasarettet och intog 1772, när Darelli tog afsked, dennes plats såsom öfverläkare för invärtes sjukdomar vid sjukhuset. S. å. inkallad till assessor i Collegium medicum, erhöll han 1775 i uppdrag att, såsom kollegii deputerad reglera medicinalväsendet vid amiralitetet i Karlskrona, ordnade 1796 kuranstalten i Vadstena och utsågs 1806 att jämte några andra af kollegii ledamöter utarbeta ett sammandrag af gällande författningar, rörande medcinalverket. 1807--08 deltog han i en kommitté för medicinalväsendets utvidgande och förbättrande och 1812 i en dylik för ordnande af fattigvården i Stockholms stad. Redan 1775 hade O. blifvit kallad till led. af Vet.-akad., 1802 invaldes han till ledam. af medicinska Societeten i Montpellier och erhöll vid medicine doktorspromotionen i Uppsala 1810 jubel-doktorsdiplomet. Först 1813 sökte och erhöll han entledigande från sin öfverläkarbefattning, utnämndes s. å. till ledam. af det nyss inrättade Sundhetskollegium och afled i Stockholm d. 23 aug. 1816. I Sveriges läkarhistoria intager O. ett framstående rum såsom driftig, kunskapsrik och människovänlig läkare. Af hans talrika skrifter äro följande de viktigaste: Svar på K. Vetenskapsakademiens fråga om orsakerna till gikt samt förvarings- och botemedel emot densamma 1762, prisbelönt af Akad., Försvar för svenska läkare om kinkinans nyttjande 1766, Påminnelser vid det brukeliga sätt att bota ögonsjukdomar 1772, Underrättelse huru man i brist af läkare kan bota sig sjelf för den farliga veneriska sjukdomen 1775, Betänkande öfver qvacksalvare 1775, Afhandling om ögonsjukdomar 1808, Läkareråd att med minsta kostnad kunna bota nu gängse fältsjukdomar 1808. Han försökte sig ock, ehuru med tvifvelaktig framgång, på den vittra litteraturens fält. Sålunda tolkade han. Popes »Försök om människan» 1774, »Våldet på Belindas lock» 1797, »Blanca Capellos lefverne och död» 1798, »Ett par stycken af Youngs sömnlösa nätter» s. å. o. s. v. Dessutom förskrifva sig från honom en myckenhet tal, minnesteckningar och andra uppsatser i Vetenskaps-akad:s Handlingar äfvensom andra tidskrifter och tidningar. Gift 1: 1763 med Maria Elisabet Bjurman och 2: 1773 med Brita Kristina Wåhlin. 4. Odhelius, Erik, läkare. Född d. 8 nov. 1760; den föregåendes kusin. Föräldrar: kyrkoherden i Flo pastorat af Skara stift Thore Odhelius och Margareta Loning. I Uppsala, där O. blef student 1777, gjorde han medicinen till föremål för sina studier och promoverades med första hedersrummet till medicine doktor 1785. Samma år förordnades han af Collegium medicum till art. obstetr. adjunkt i Stockholm, hvarefter han 1786 utnämndes till regementsläkare vid Skaraborgs regemente. Sedan han under krigsrörelserna mot England 1807 varit stationerad i Göteborg, samt under fälttåget mot norska gränsen 1808 tjänstgjort såsom fältläkare, sökte och erhöll han 1812 afsked från militärläkarebefattningen och öfvertog i stället s. å. intendentskapet för Lunds hälsobrunn i Västergötland. Här inlade han under en nioårig förvaltning stora förtjänster om brunnens utveckling, särskildt om dess fattiginrättning, och var föröfrigt i hela Västergötland mycket ej blott anlitad utan äfven firad för sin ovanliga skicklighet. 1809 blef han kallad till ledam. af Vet.-akad. Drunknade under en isfärd på Dal d. 7 febr. 1834. Hans efterlämnade skrifter bestå endast af några rön i Vet.-akad. Handlingar och ett par uppsatser i »Läkaren och Naturforskaren». Gift 1804 med Elisabet Kristina Rudén. Odhner, Clas Theodor, historiker. Född i Alingsås landsförsamling d. 17 juni 1836. Föräldrar: sedermera prosten och kyrkoherden i Medelplana på Kinnekulle, fil. mag. Clas Odhner och Carolina Ericsson, en syster till Nils och John Ericsson. Student i Uppsala 1851, promoverades O. 1860 till filos. magister med första hedersrummet. För sin gradualafhandling, Bidrag till svenska städernas och borgareståndets historia före 1633 hade han erhållit Geijerska priset, och samma afhandling förskaffade honom genast kallelse till docent i allmän historia vid Uppsala universitet 1860. Fem år senare befordrad till histor. adjunkt vid universitetet i Lund, gjorde han 1865--66 med offentligt understöd en utrikes vetenskaplig resa genom Frankrike, Italien och Tyskland samt idkade därunder arkivstudier i Dresden, München, Wien och Venedig, hufvudsakligen rörande Westfaliska fredskongressens historia. Frukten häraf framlade han i arbetet Sveriges deltagande i Westfaliska fredskongressen och grundläggningen af det