gjorde sig förtjänt af befolkningens tacksamhet. Särdeles var detta fallet under kriget med Sverige, då han med betydande enskilda uppoffringar lyckades bereda allmogen lättnader i deras trångmål. Blifven svensk undersåte genom freden i Roskilde 1658, ankom han i egenskap af ombud för skånska prästerskapet till riksdagen i Stockholm 1664 och vann där med sina predikningar i hög grad sin landsmaninnas, änkedrottning Hedvig Eleonoras, ynnest. Kallad till hennes förste hofpredikant och »biktfader», verkade han kraftigt genom sin förbindelse med hofvet till upprättandet af ett universitet i Lund, på samma gång han, sedan han 1665 blifvit teol. doktor i Greifswald och förordnats till ständig ledamot af stiftsstyrelsen i Lund, därstädes kraftigt, ehuru varsamt, motarbetade verkningarna af biskop Winstrups danska sympatier, hans fåfänga och härsklystnad. Sedan universitetet i Lund kommit till stånd, blef han, ehuru blott landtpastor i Skåne, utnämnd till universitetets förste prokanslär 1666. Upphöjelsen var dock icke utan sina obehag, isynnerhet genom biskop Winstrups ovilja och afundsjuka öfver att se O. såsom ett slags stiftschef vid sin sida. Icke utan tillfredsställelse lämnade O. därför 1671 både universitetet och landet såsom utnämnd superintendent i Bremen, där han fortfor att verka till sin död d. 30 mars 1686. Under sin prokanslärstid, då han tillika hade tjänstgöringsskyldighet i teologiska fakulteten, utgaf han åtskilliga teologiska disputationer. Efter hans afflyttning ur landet känner man föga af hans författareverksamhet; några festpredikningar och minnestal äro dock af honom utgifna på tyska språket. Gift 1: med Elisabet Laurenbergius och 2: med Maria Fossius. 2. Oelreich, Niklas von, Sveriges siste censor, politiker. Född i Örsjö i Skåne d. 12 jan. 1699; den föregåendes sonson och son af auditören Nils Oelreich och Cecilia Vandalin. Efter att i ungdomen haft att kämpa med stor fattigdom, blef O. vid sjutton års ålder student i Lund och erhöll kort därefter till lärjunge den unge Sven Bring (Lagerbring), som alltjämt högt skattade sin lärares undervisning. Vid 1726 års promotion vann O. lagerkransen och anställdes följande år såsom docent i geometri och trigonometri. Omedelbart därefter befordrad till adjunkt i filosofiska fakulteten, blef han 1732 universitetsbibliotekarie och e. o. professor i filosofi. Kallad 1730 till lärare för presidenten von Fersens söner Axel och Carl, fortfor O. att bestrida denna befattning till 1734, då han lämnade åt sin förre lärjunge Lagerbring att öfvertaga densamma. Med bibliotekariebefattningen fick han 1737 förena en för honom enskildt inrättad och med hans afgång upphörd professur i litteraturhistoria, hvarefter han 1739 utnämndes till professor i teoretisk filosofi. Han hade då redan anträdt en utländsk resa, från hvilken han först återkom 1744, hvarefter han utnämndes till censor librorum 1746, hvarmed 1749 förenades kansliråds värdighet. I denna egenskap kom O. att spela en betydande roll, i synnerhet sedan han 1755 framträdt som den åtminstone synlige redaktören af veckoskriften En ärlig svensk, som, under formen af utläggning af Sveriges regeringsform och öfriga samhällslagar i det härskande Hattpartiets anda, hufvudsakligen afsåg att till dess förmån bearbeta stämningen till den stundande riksdagen, under hvilken den utöfvade ett ej ringa inflytande. Vid dess slut erhöll han ock af det segrande partiet en belöning af 12,000 daler silfvermynt, hvarjämte han adlades under namnet von Oelreich. Vänskapen mellan O. och Hattarne blef dock ej synnerligen varaktig. Ledd af en mera frisinnad uppfattning af lagar och förordningar samt om nyttan af offentlig diskussion, gaf han nämligen sitt tillstånd till åtskilliga för det härskande partiet obehagliga skrifter samt blef med anledning häraf invecklad i bittra tvister med kanslikollegium och rådet. Af ett trätgirigt sinnelag, var O. ej heller den, som på något vis sökte förmildra desamma utan bringade dem vid 1760--62 års riksdag under ständernas pröfning. Denna utföll vid en tid, då Hattväldet började braka i sina fogningar, i allo till O:s förmån och tillerkändes han vid riksdagens slut statssekreterares namn, heder och löneförmåner. Under årens lopp allt fullständigare anslutande sig till Mössorna, erhöll han, sedan efter tryckfrihetens införande censorsbefattningen 1766 indragits, genom deras försorg s. å. hofkanslers värdighet och utnämndes 1767 till president i Kommersekollegium. Sin tacksamhet visade han 1768 genom att med envis ihärdighet motsätta sig kollegiipluralitetens beslut att »förklara sig i inaktivitet», då Adolf Fredrik för att framtvinga riksdag nedlagt kronan. Vid 1769-70 års riksdag deltog han ock i Mössornas intimaste rådslag och tjänstgjorde som mellanhand vid ryske ministern Ostermans penningtransaktioner med Pechlin, hvarför han ock anses ha blifvit rikligen belönad. Smutsig snålhet utpekas nämligen af samtid som ett af de drag, som fläckat O:s karaktär och äfven minskat äran af hans upplysta och fördomsfria handhafvande af censorsposten. Död i Stockholm d. 4 sept. 1770. Gift 1751 med Anna Palbitzki. En intressant uppsats om O. finnes under rubriken »Sveriges siste censor» intagen i O. Sylvans: »Från stångpiskans dagar». Ofeegh, Johannes Nicolai, biskop. O. härstammade sannolikt från någon utländsk släkt, men skall ha varit född i Glanshammars socken i Nerike. Första gången, hans namn förekommer i tidens handlingar, är under 1560 års riksdagsbeslut, då han tjänstgjorde vid någon församling i Stockholm. Efter biskop P. Nigers frånfälle befordrades han 1562 till biskop i Västerås och höll redan i början af följande året visitation i Fellingsbro. Såsom biskop beflitade han sig nitiskt om upprätthållande af tukt och ordning i sitt stift. Bl. a. utgaf han 1570 en stadga för kapellaner och klockare, som kanske med väl mycken stränghet håller efter det yngre prästerskapet. 1566 bevistade han riksdagen i Stockholm, året därefter herredagen i Uppsala och underskref 1569