i Uppsala intyget om Sturarnas oskuld. Han undertecknade äfven kyrkomötesbeslutet därstädes 1572. Under Erik XIV:s danska krig hade brist på vin uppstått i sådan grad, att altarets sakrament på många ställen i landet icke kunde utdelas. Vid ett sammanträde inför konungen mellan ärkebiskopen samt biskoparna i Västerås och Strengnäs uttalade O. såsom sin mening, att man i nödfall kunde vid nattvarden begagna vatten eller mjöd i stället för vin eller åtminstone utspäda det sistnämnda med vatten. Härom aflät han ock s. å. en skrifvelse till prästerna i sitt stift, hvilken skrifvelse framkallade ett skarpt motstånd af ärkebiskopen samt flera biskopar och präster och ådrog sin upphofsman spenamnet »Liquorista». Han lefde sedermera i stillhet och skötte sitt ämbete till sin död, som inträffade i Västerås d. 2 jan. 1574. Han var gift, men hans hustrus namn är obekant. Ohlin, Axel, polarfarare. Född på Visingsö d. 31 juli 1867. Föräldrar: jägmästaren Per Ohlin och Hedda Hjertstedt. Student i Lund 1886, blef O. fil. kand. 1890 och fil. doktor 1896 samt kallades s. å. till docent i zoologi därstädes. Redan två år, innan han i denna form vann erkännande för framstående kunskaper, hade han fäst den bildade världens uppmärksamhet på sig genom den personliga insats, han då gjorde i polarforskningens historia. Då nämligen underrättelse om förloppet af den Björling-Kallsteniusska expeditionen till Smiths sund allt för länge uteblifvit, och i följd däraf anstalter vidtogos för utsändande af en efterforsknings- och undsättningsexpedition, åtog sig O. på därom till honom framställd anhållan att jämte jägmästaren E. Nilsson blifva ledare af densamma. Expeditionen begaf sig 1894 öfver New Foundland till Ellesmere-land, men lyckades ej påträffa de unga forskningsresande, hvilka företagit sin äfventyrliga färd under alltför litet betryggande omständigheter. Också ställde undsättningsexpeditionens efterforskningar utom allt tvifvel, att deras fartyg förolyckats i närheten af Carey-öarna. Denna O:s första arktiska färd gaf sålunda, hvad dess hufvudsyfte angår, visserligen ett negativt resultat, men i vetenskapligt afseende en ganska rik behållning. Detta bidrog att uppmuntra O. till nya företag i polarforskningens tjänst. Tillfälle därtill erbjöd sig ock snart för honom, i det han fick åtfölja Otto Nordenskjölds 1895--97 utförda expedition till Magellansländerna. Äfvenså var han en af deltagarna i professor Nathorsts expedition till Spetsbergen och Kung Karls land 1898. Det var såsom zoolog, han på dessa färder var verksam. Hufvudsakligen ledde han med omsorg och insikt de hafszoologiska undersökningarna och gjorde därvid värderika samlingar. Äfven i Otto Nordenskjölds sydpolsexpedition deltog O. men måste 1902 återvända till hemlandet på grund af sjuklighet, hvadan han ej fick vara med om denna expeditions besvärliga öfvervintringar och därmed förknippade öden. Utom en väl skrifven, ur geografisk och zoologisk synpunkt värdefull, skildring af den Björlingska efterforskningsfärden På forskningsfärd efter Björling och Kallstenius 1895 har O. författat några vetenskapliga afhandlingar. Efter en längre tids tilltagande sjuklighet bortrycktes den unge vetenskapsmannen af döden å Säfsjö sanatorium d. 12 juli 1903. d'Ohsson, se D'Ohsson. Olai, Martinus, biskop. Martinus Olai har ansetts härstamma från den gamla adliga Buresläkten och tros ha varit född i Gäfle, i alla händelser i Gästrikland, enär han bar binamnet Gestricius. Han var son af rådmannen i nyssnämnda stad Olaus Martini och Katarina Grubbe. Sin lärda uppfostran erhöll han i Tyskland och promoverades 1550 i Wittenberg till magister. Försedd med Melanchtons rekommendationer, utnämndes han vid sin återkomst till Sverige 1557 till skolrektor i Uppsala, antogs därefter till konung Eriks hofpredikant och befordrades 1562 till superintendent öfver Norrland och prost i Gäfle. 1569 undfick han fullmakt såsom biskop i Linköping, tillträdde ämbetet 1571, men invigdes ej till detsamma förrän 1575, då han, ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus och den nyutnämnde biskopen i Västerås Erasmus Nicolai på en gång installerades med stor prakt och alla påfviska ceremonier. När konung Johan på riksdagen i Stockholm 1577 ville införa sin nya kyrkoordning, den s. k. Röda boken, underskref Martinus tillika med det öfriga prästerskapet beslutet om dess antagande, men ändrade snart åsikter och uppträdde med mycken häftighet mot konungens mässordning. Johan, högligen förtörnad, inställde sig 1580 tillika med jesuiten Antonio Possevino i Linköping och befallde biskopen, sedan han förgäfves sökt göra honom gynnsamt stämd mot den nya gudstjänstordningen, att ikläda sig full biskoplig ornat och därefter, medelst densammas nedläggande på altaret i domkyrkan, offentligen afsäga sig biskopsämbetet. Biskopen underkastade sig ock i närvaro af konungen och en stor människomassa denna ceremoni. Hans skriftliga förpliktelse af 1577 att vidhålla liturgien spikades på skampålen, och själf förklarades han fredlös öfver allt konungens rike. Martinus begaf sig genast till hertig Carl i Södermanland, som satte honom till kyrkoherde i Nyköping, där han slutade sina dagar 1585. Gift med Kristina, prästdotter från Forssa socken i Helsingland. Sonen Olaus uppfostrades på hertigens bekostnad och blef slutligen ärkebiskop (se Olaus Martini). Olai, Nicolaus, se Bothniensis. Olbers, Carl, universitetslärare, teologisk författare. Född i Romeleds församling af Göteborgs stift d. 18 nov. 1819. Föräldrar: assessorn Vincent Olbers och Helena Larsson. Student i Lund 1840, ägnade O. sig samtidigt åt filosofiska och teologiska studier och antog prästerlig ordination 1844. Efter halftannat års prästerlig tjänstgöring i sitt födelsestift, återvände han 1846 till