Boulton och Watts då nyanlagda faktori Soho vid Birmingham. Här fick han af gjutmästaren låna en beskrifning öfver Watts ångmaskin, och med ledning af denna beskrifning och några böcker, som funnos på stället, inhämtade han de första nödvändiga begreppen om en ångmaskins sammansättning och sätt att verka. Sedan han i fyra år arbetat vid Soho, flyttade han därifrån till Fenton, Murray & Woods faktori i Leeds, som den tiden var ansedt såsom ett af de förnämsta i England. 1804, då kanslirådet Edelcrantz från sistnämnda faktori införskrifvit några ångmaskiner, följde O. dem hit för att ombesörja deras uppsättning. Efter förrättadt värf vände han tillbaka till England men återkom på Edelcrantz' anmodan i liknande ändamål 1806 till Sverige, där han stannade kvar samt till en början erhöll anställning såsom verkmästare vid Bergsunds gjuteri vid Stockholm. Under den tid af tre år, han arbetade å denna verkstad, tillverkades därstädes bl. a. för Klosters bruks räkning det första svenska valsverk för valsning af järnplåtar. 1809 sökte och erhöll O. privilegium att för egen räkning på Kungsholmen anlägga ett gjuteri med maskinverkstad, som blef inrymdt i en af k. myntets nuvarande byggnader. Etablissementet, i sitt slag det första i Sverige, blef snart så öfverhopadt med arbete, att beställningarna vanligen voro flera, än som möjligen kunde medhinnas. De maskiner, som i början utgingo härifrån, voro hufvudsakligast kvarn- och tröskverk, af hvilka sistnämnda under loppet af 33 år mer än 3,000 utgingo från faktoriet, där för öfrigt tillverkades ett betydligt antal arbeten af allahanda slag, af hvilka många förut ej åstadkommits i Sverige. Snart vände sig emellertid O. till den viktiga uppgiften att konstruera och bygga ångfartyg och förvärfvade härigenom ett för alltid minnesvärdt namn i vår industris historia. Det första försöket gjordes 1817, då han i en roslagsskuta, benämnd »The Witch of Stockholm» (Stockholmshäxan), insatte en ångmaskin, ämnad att framdrifva farkosten medelst ett i aktern anbragt hjul, ungefär som en propeller. Försöket utföll emellertid mindre lyckligt, och samma blef förhållandet med ett nytt sådant, företaget 1819 med ett för Carl XIV Johans räkning byggdt fartyg. O. öfvergaf därför fullständigt den idé, som vid dessa försök föresväfvat honom, och som först tjugusju år senare vann sitt praktiska förverkligande i propellern, John Ericssons snillrika uppfinning, samt höll sig uteslutande till byggandet af fartyg med skofvelhjul. Hans första ångbåt af denna konstruktion, tillika den första i Sverige, som gick med passagerare, blef färdig redan 1817. Detta »eldfartyg», såsom det kallades, hette »Amfitrite» och väckte vid de resor, det företog 1818 och 1819 till höstmarknaderna i Västerås och Uppsala, det största uppseende. Därnäst kom i ordningen den lilla skonerten »Experiment», som Carl Johan på sin bekostnad lät bygga vid Djurgårdsvarfvet, och som försågs med en tjugo hästars ångmaskin. Då Owen lämnade sitt faktori 1843, voro där tillverkade trettio ångmaskiner för fartyg, hvarjämte de två första järnfartyg, som blifvit byggda i Sverige, »Gustafsberg» och »Samuel Owen», utgått från detta etablissement, hvilket förvärfvat Sverige den utmärkelsen att hafva varit det första land, som näst England upprättat ångbåtsindustri och ångbåtsfart. Anledningen till Owens skiljande från sina dyrbara mekaniska anläggningar var det obestånd, hvari han råkat genom sin hjälpsamhet och sina kostsamma experiment, och som nödgade honom att, efter trettiotre års gagnande och outtröttlig verksamhet, afstå sin egendom åt sina borgenärer. Sedan han tillbragt ett par år i Småland, där han sysselsatte sig med att medelst ångmaskin urtappa mossar, antogs han 1847 till verkmästare vid Åkers styckebruk i Södermanland och fortfor i denna befattning till 1851, då han för sjuklighet nödgades begära afsked. Han besökte samma år London, där den första världsexpositionen då hölls, och bosatte sig vid sin hemkomst i Södertelje. Härifrån flyttade han emellertid 1853 till Stockholm och afled där d. 15 febr. 1854. I sin ungdom hade O. erhållit endast en ringa underbyggnad, men hans snille och ihärdighet ersatte bristen, och sålunda hade han på praktisk väg förskaffat sig kunskaper, förutan hvilka han icke skulle kunnat genomföra så många företag af till en del mycket olika beskaffenhet mot dem, som i England utgjort hans sysselsättning. Hans ovanliga verksamhetsbegär och håg att gagna inskränkte sig icke blott till det yrke, han valt till sin lefnadsbana, utan sökte sig arbetsfält äfven på andra områden. Så bidrog han jämte öfverste Forsell verksamt till bildandet af Kungsholms nykterhetsförening, den äldsta i Sverige, införde i landet den Wesleyanska metodismen genom en till Sverige inkallad metodistmissionär Stephens o. s. v. I motsats till så mången annans rönte O:s verksamhet och förtjänster lifligt erkännande redan under hans lifstid. Rikets ständer och Bruks-societeten anslogo åt honom en lifstidspension, som slutligen uppgick till fyra tusen riksd. Vetensk. akad. i Stockholm invalde honom 1831 till sin ledamot, liksom han äfven kallades till ledamot i Landtbruksakademien. Hundra år efter O:s födelse, d. 12 maj 1874, aftäcktes å hans graf på nya begrafningsplatsen i Stockholm en minnesvård, bekostad af svenska industriidkare och vänner af den svenska industrien. Äfven har å det hus på Kungsholmen, inom hvars murar han utöfvade sin långvariga verksamhet, blifvit uppsatt en tafla, täljande om hans stora betydelse för Sveriges ångbåts- och maskinindustri. O. var trenne gånger gift, 1: 1796 med Ann Spen Toft, 2: 1817 med Brita Carolina Svedell, 3: 1822 med Johanna Magdalena Elisabet Strindberg. Oxelberg, Per Persson, riksdagsman. Född på Oby gård i Västmanland d. 4 augusti 1752. Föräldrar: inspektoren Per Oxelberg och Magdalena Ekelöf. O., som tidigt erhållit anställning såsom bruksinspektor i hembygden, innehade sedermera liknande befattning i Nora och Grythytte socknar. Han kom härvid att tillvinna sig