allmogens förtroende och erhöll 1801 i uppdrag att under den rådande spannmålsbristen söka utverka undsättning hos Allmänna Magasins-Direktionen i Stockholm. Detta uppdrag misslyckades men alstrade hos O. en bitterhet, som under hans kommande verksamhet skulle blifva honom ganska ödesdiger. Efter giftermål med änkefru Katarina Dahlberg öfvertog han som brukspatron Flosjötorps bruk i Grythytte socken men flyttade efter hustruns död till Karlskoga 1808, hvarest han var bosatt å egendomen Källmo och 1810 ingick nytt äktenskap med Maria Beata Hultman. 1809 utsågs han att vara Karlskoga bergslags representant i bondeståndet, där han framträdde som en af de högljuddaste målsmännen för ropet å alla privilegiers afskaffande som villkor för ståndets antagande af regeringsformen. Men hvad som mer än något annat beredde honom märkvärdighet, var hans ständiga anfall å Allmänna Magasins-Direktionen och dess förre ordförande, grefve S. af Ugglas. Under åberopande af Grevesmöhlens under riksdagens lopp utkomna skrifter väckte ock O. upprepade gånger förslag om undersökning af förra regeringens förhållande i finansärenden och om dess ställande inför riksrätt samt begärde d. 4 okt. 1809 rent ut U:s afsättning från presidentsbefattningen i Kammarkollegium. Då talmannen härå vägrade proposition, gaf detta anledning till månadslånga tvister mellan talmannen och sekreteraren å ena sidan och O. å den andra, hvilka dock slutade med, att O:s uppträdande på det bestämdaste ogillades af ståndet. Från denna riksdag förtjänar i öfrigt antecknas O:s förslag, att bondeståndet skulle inom sig upptaga ofrälse ståndspersoner. Vid urtima riksdagen i Örebro 1810 var O. ånyo fullmäktig för sin ort och utsågs att d. 21 aug. anföra den deputation, som från bondeståndet utsändes att underrätta de andra stånden om Bernadottes val till tronföljare. Den 30 aug. inlämnade han ett vidlyftigt memorial mot spannmålsdirektionen, späckadt med beskyllningar om begagnande af under dess förvaltning stående penningar till egen fördel och som väckte den häftigaste förbittring. På Hans Järtas initiativ afläts ock af hofkanslären skrifvelse till bondeståndet, med begäran om dess tillstånd till O:s ställande under åtal, hvartill ståndet utan votering samtyckte. Detta aflopp 1811 i Högsta Domstolen med, att O. dömdes till 28 dagars vatten och bröd, ärans förlust och offentlig afbön. O. undergick detta straff hösten 1811 i Örebro länsfängelse och lär enligt en af honom efterlämnad uppsats blifvit synnerligen hårdt behandlad. Efter ett par år erhöll han af kunglig nåd medborgerligt förtroende tillbaka samt lefde sedan till sin död d. 6 febr. 1821 å hemmanet Karåsen i Karlskoga, utan att förtroendet bland allmogen i hans hembygd synes hafva nämnvärdt minskats. Sitt minne hugfäste han i hembygden genom att donera sin gård till angränsande bergsförsamlingar för underhåll af en bergslagsläkare. O. var onekligen en nitisk folkrepresentant, men det formlösa och obestämda i hans yrkanden, jämte hans bullersamma sätt att framställa dem, berättigar honom näppeligen till annan plats i vår riksdagshistoria än som en exponent för det missnöje, som på hans tid grodde i allmogens sinnen. Oxelgren, Magnus, präst, lärd. Född på Visingsö d. 1 nov. 1686. Föräldrar: konrektorn och komministern därstädes Sven Oxelgren och Anna Andersdotter Kylander. Liksom mången annan yngling, måste O. i början kämpa mot behof och armod och såg sig mer än en gång försatt i det läge, att han misströstade om att kunna fortsätta sin med utmärkelse beträdda studiebana. Inskrifven 1703 såsom student i Lund, där han så väl hos J. Steuchius som hos A. Rydelius hade ett faderligt skydd, måste han för danskarnes infall 1709 lämna Skåne, hvarefter han uppehöll sig som privatlärare i åtskilliga hus ända till 1717, då han ändtligen såg sig i stånd att fortsätta sina studier vid universitetet i Uppsala. Efter aflagda examina lät han prästviga sig det följande året och anställdes såsom pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm, alltjämt med sådan ifver ökande sitt kunskapsförråd, att han 1719 kunde i Lund förvärfva lagerkransen med första hedersrummet. Notarie i prästeståndet vid 1720 års riksdag, utnämndes han året därefter till filos. lektor på Visingsö, hvars gymnasium genom hans skicklighet och outtröttliga bemödanden bragtes till ett förut okändt anseende. Efter åtta års verksamhet på denna plats befordrades han 1729 till kyrkoherde i Skärstad af Växiö stift och förordnades 1734 till prost och inspektor öfver Visingsö läroverk. Död i Skärstad d. 21 maj 1750. I lycklig besittning af både snille och kunskaper, var O. en af sitt stifts och sin tids mest aktade och ansedda prästmän. Såsom mer särskildt berörande hans kall har han utgifvit: En kristlig communicant 1722, Rette grunden til otvifvelaktig visshet om christendomens sanning 1735, ny uppl. 1746, samt den lilla skriften Liknelsen om den sorgfälliga modren. Han är äfven författare till en i ett par disputationer lämnad beskrifning öfver Visingsö: De insula Visingiana 1714 samt Observationes meteorologicæ, intagna uti engelska tidskriften Philosophical Transactions. Gift 1823 med Elisabet Rogberg. Oxenstierna. Denna urgamla svenska riksrådssläkt skall enligt sägnen leda sitt ursprung från Benedikt i Langserum i Västra härad af Jönköpings län, hvilken uppgifves ha varit konungarna Erik Läspes och Valdemars råd samt lagman i Västergötland. Emellertid är den förste med säkerhet kände stamfadern för ätten, som hade stamgods i Södermanland och Uppland, det i midten af 1300-talet lefvande riksrådet Bengt Nilsson, och hvad ättens namn beträffar, började detta mot slutet af 1500-talet skrifvas efter vapenbilden, oxpannan, med användande af det tyska ordet för panna, stirn, som efter hand förvandlades till det svenska »stierna». Ätten hade på 1400-talet vunnit sådan höjd af makt och anseende, att ej mindre än tre riksföreståndare tillhörde densamma, däribland den ryktbare ärkebiskop Jöns Bengtsson, som förklarade sin rättmätige konung krig och skickade sig som