föra fredsunderhandlingar med kejsaren, blef 1631 guvernör öfver hela Finland och erhöll 1634 i förmyndareregeringen posten såsom riksskattmästare och president i Räkningekammaren. Denna befattning skötte han emellertid på ett för rikskansleren mindre tillfredsställande sätt. Särskildt klandrades han för att genom bristande kontroll hafva underlättat de stora bedrägerier, som under hans förvaltning förekommo i kammaren. Sedan drottningen själf öfvertagit regeringen, befordrades Gabriel O. 1645 till guvernör öfver Livland, från hvilken befattning han 1647 på egen begäran entledigades, upphöjdes 1651 till grefve, med Mustasaari samt Lill- och Storkyro socknar i Finland till grefskap, och utnämndes 1652 till riksamiral och president i Amiralitetskollegium. Följande året erhöll han i förläning Korsholms kungsgård i Österbotten, med särskildt föreläggande att skrifva sig grefve af Korsholm och Vasa. Han var en klok och i många hänseenden duglig man, ehuru bland riksförmyndarne onekligen den minst utmärkte. Hans kusin rikskansleren aktade honom icke högt vare sig såsom ämbetsman eller människa. När rikskanslerens son var betänkt på att fria till en af riksskattmästarens döttrar, afrådde honom fadern och yttrade: »Skattmästaren är hvarken i ämbetet eller som enskild berömvärd. Girigheten förleder honom till mycket opassande och gifver anledning till tadel, tvister och trätor som ökas dagligen.» För att få honom skild från penningväsendet, säges Oxenstiernska partiet hafva önskat honom utnämnd till drots, en plan, som dock ej gick i verkställighet. Gabriel O. afled på Edsberg i Uppland d. 12 dec. 1656. Gift 1610 med Anna Banér, dotter af riksrådet Gustaf Banér (se I: 60). 7. Oxenstierna, Gabriel Gabrielsson, riksråd, riksmarskalk. Född på Revals slott d. 6 mars 1619; den föregåendes son. Hemkommen från sin utländska studiekurs och efter att 1643 hafva uppehållit sig vid svenska armén i Tyskland, utnämndes O. 1644 till häradshöfding i Lappvesi härad i Finland samt förordnades s. å. till öfverste för Upplands regemente, med hvilket han bevistade fälttåget mot de i Värmland infallande norrmännen. Sedan drottning Kristina själf öfvertagit riksstyrelsen, hade han att glädja sig åt hennes synnerliga bevågenhet, och hans befordringar och utmärkelser voro nu i ett beständigt stigande. 1645 kallades han till hofmarskalk, blef 1647 häradshöfding i Norra Satakunda, 1650 riksjägmästare med uppdrag bl. a. att hafva tillsyn vid Djurgårdens ordnande, 1653 riksråd samt 1657 lagman i Värmland och riksmarskalk. Denna hans sistnämnda befordran visar, att han äfven hos Carl X Gustaf var väl anskrifven. Också tillhörde han denne konungs förtroligare vänkrets, och i hans armar utandades denne sin sista suck. Död i Stockholm d. 12 jan. 1673. Gift 1644 med Maria Kristina, grefvinna af Löwenstein och Scharffeneck, och fader till Kristina Juliana O., om hvars giftermål med pastorn, sedermera superintendenten Bergius se Bergius, Nils. 8. Oxenstierna, Bengt Gabrielsson, kanslipresident. Född på Mörby i Uppland d. 16 juli 1623; den föregåendes broder. Sedan O. slutat sina akademiska studier i Uppsala och nedlagt sin 1643 tillträdda befattning såsom rector illustris vid universitetet därstädes, anträdde han 1644 en utländsk resa, hvarunder han fick tillfälle att bevista de viktigaste förhandlingarna vid westfaliska fredsslutet samt fredstraktatens undertecknande i Osnabrück 1648. Året därpå skickades han till svenska härens generalissimus, Carl Gustaf, som då befann sig i Erfurt, i ett ärende rörande fredens verkställighet och förordnades 1650 till deputerad för Sverige vid den s. k. executionstraktaten i Nürnberg. Sedan han därefter utfört några andra diplomatiska beskickningar, utnämndes han 1652 till den förste presidenten i det af honom och Schering Rosenhane organiserade Wismarska Tribunalet. Han var ock en af dem, som å Sveriges vägnar mottogo denna med det svenska väldet införlifvade stads hyllning. Två år därefter, sedan Carl X Gustaf, som satte stort värde på hans onekligen framstående statsmannaegenskaper, bestigit tronen, insattes han i rådet och blef tillika kansliråd. Redan tidigare s. å. hade han sändts att representera Sverige vid den stundande kretsdagen i Neder-Sachsen med uppdrag att under vägen besöka Celle, Wolfenbüttel, Hannover och Magdeburg, för att stämma dessas furstar till förmån för Sverige i striden mot Bremen. Af Carl X utnämndes han 1655 till generalguvernör öfver Warschau med Masuren och Hög-Polen, på hvilken post han under det då pågående polska fälttåget genom flerfaldiga värdefulla tjänster underlättade svenskarnas krigföring. Efter Warschaus fall utnämndes han hösten 1656 till guvernör öfver palatinatet Kulm i Ostpreussen och främjade äfven i denna befattning genom sina kloka åtgärder, sin kallblodighet och sin bestämda hållning under de farligaste lägen svenskarnas sak på ett sätt, som kom densamma till godo vid underhandlingarna på fredskongressen i Oliva. O. kunde således anses själfskrifven att deltaga såsom en af de svenska kommissarierna vid denna kongress och utnämndes också därtill hösten 1659. Att underhandlingarna inom kort bragtes till ett för Sverige förmånligt slut, var väsentligen hans förtjänst. När han efter utförandet af detta värf återkom till Sverige, var Carl X Gustaf ej mer, och O. fick snart erfara, att den nya förmyndareregeringen, inom hvilken Per Brahe och Magnus Gabriel de la Gardie voro de ledande männen, icke var hågad att bereda honom något större inflytande på ärendenas gång. Man tycktes alldeles vilja utestänga honom därifrån genom att utnämna honom till president i Wismarska tribunalet. Han vägrade emellertid att mottaga denna post och