utnämndes då i stället till generalguvernör i Livland, där han kvarstannade till 1666, då han öfvertog presidentskapet i Wismarska tribunalet. Han hade nämligen 1665 för tredje gången blifvit kallad till denna befattning, och att han nu gick in på att bekläda densamma, kom sig däraf, att han samtidigt blifvit utnämnd till Sveriges legat i Tyskland och därigenom fick ett rikt fält för utveckling af sin diplomatiska skicklighet. Efter att en kort tid hafva hållit sig borta från det ofvannämnda tribunalet, blef han, sedan han 1671 befordrats till kansliråd, för fjärde gången utnämnd till dess president, och äfven nu förenades posten med legatvärdigheten. 1674 sändes han till det kejserliga hofvet i Wien för att söka hindra en ytterligare utbredning af det då pågående kriget mellan Sveriges bundsförvant Frankrike å ena samt Holland och dess allierade å andra sidan. Han verkade här i riktning af Sveriges närmande till Österrike och Holland, och hans utnämning till en af Sveriges ambassadörer på fredskongressen i Nijmwegen, afslutad 1678, ansågs innebära ett bevis på svenska regeringens godkännande af denna hans politik. Också öfvergick Sverige efter fredsslutet fullständigt till Frankrikes motparti. Återkommen till fosterlandet 1679, fick han 1680 efter Gyllenstiernas död såsom kanslipresident sig anförtrodd hela ledningen af utrikesärendena, med den enda föreskriften att därunder hafva fredens upprätthållande till mål. Denna föreskrift efterföljde O. lika orubbligt som med framgång och öfverlägsen statsmannaskicklighet, äfven om han icke tvekade att ett par gånger genom hjälpsändningar understödja operationer i utlandet, ägnade att stäcka Frankrikes öfvermakt. Utsedd af Carl XI till en af förmyndarne för hans son, fann han sitt inflytande försvagadt, och efter Carl XII:s snart inträdda myndighetsförklaring, förmådde han alls icke göra det gällande. Åbo akademie-kansler 1681 och fem år därefter kansler för universitetet i Uppsala. Död i Stockholm d. 12 juli 1702. Det inflytande, O. tillvann sig och bibehöll under större delen af Carl den elftes tid, var väl i hufvudsak grundadt på hans verkliga och öfverlägsna duglighet äfvensom därpå, att konungen själf föga förstod att bedöma de invecklade europeiska förhållandena och därför lät sig ledas af sin kanslipresident, hvars utrikes politik öfverensstämde med konungens egen. Men därjämte bidrogo äfven andra omständigheter att stödja honom i konungens förtroende, först och främst änkedrottningens ynnest, hvilken O. tillvunnit sig genom sin belefvenhet och sitt fina, artiga väsen; därnäst och kanske allra mest hans svågrar, bröderna Wachtmeister, hvilka bägge konungens gunstlingar genom kanslipresidenten önskade stärka sitt eget parti. Till sin yttre människa var O. liten, oansenlig och i sällskap tystlåten, i sitt enskilda lefnadssätt praktälskande, till och med slösande, så att han nästan alltid befann sig i penningnöd. Han var två gånger gift, 1: 1661 med friherrinnan Eva Juliana Wachtmeister; 2: 1667 med grefvinnan Magdalena Stenbock. 9. Oxenstierna, Gustaf Gabrielsson, riksråd. Född på Mörby i Uppland d. 16 mars 1626; den föregåendes broder. Efter fulländad uppfostran företog O. tillsammans med sin broder Bengt 1646--48 en utländsk resa. Hemkommen infördes han likmätigt sin börd i drottning Kristinas hof och utnämndes 1653 till hennes öfverkammarherre, men som hans naturliga håg mera låg åt krigarens yrke, förordnade Carl X honom till öfverste först för Helsinge regemente och därefter för artilleriet. Han följde sedan i dessa egenskaper konungen på hans fälttåg i Polen, Tyskland och Danmark och befordrades 1657 till generalmajor. 1668 af förmyndarstyrelsen utnämnd till rikstygmästare, upphöjdes han, efter att vid 1672 års riksdag ha innehaft landtmarskalksstafven, 1673 till riksråd och krigsråd. I juni månad s. å. afsändes han jämte tre andra herrar, H. Tiesenhausen, J. Buttler och J. Klingstedt, att såsom fullmyndig legat vid ryska hofvet i Moskwa tillkännagifva Carl XI:s anträde till regeringen och förnya vänskapsförbundet mellan Sverige och Ryssland. Återkommen till fäderneslandet, förordnades han 1674 att under Krister Horns frånvaro föra högsta befälet öfver krigsmakten och garnisonen i östersjöprovinserna, hvilket befäl han blott innehade en kort del af nämnda år, samt hade 1675--77 under danska kriget befattning med ledning af försvarsanstalterna i Södermanland. 1678 förordnades han till lagman i Karelen och afled i Stockholm d. 18 nov. 1693. Gift 1: 1665 med Augusta Maria Babezin från Holstein och 2: 1679 med friherrinnan Barbro Cruus af Edeby. 10. Oxenstierna, Johan Gabriel, skald. Född på Skenäs i Södermanland d. 15 juli 1760; den föreg. brorsons sonson. Föräldrar: generalmajoren, grefve Göran Oxenstierna och grefvinnan Sara Gyllenborg. Modern var syster till skalden G. F. Gyllenborg, i hvars hus O. tillbragte en del af sina ungdomsår. Tilllika förtrogen vän med skalden Creutz, och med skalden O. Bergklint till lärare, saknade O. icke handledare på den vittra banan. Efter i Uppsala 1768 aflagd kansliexamen, ingick han s. å. i Kabinettet för utrikes brefväxlingen. Han började nu med allt större hängifvenhet ägna sig åt skaldekonsten, ehuru därifrån afrådd af sin förenämnde morbroder, i hvars hem han hade sitt hemvist. Genom sin sångmö blef han bekant inom den tidens vittra kretsar och vann inträde i sällskapet Utile dulci. När Wellander utgaf andra bandet af »Vitterhetsnöjen», förekommo däri åtskilliga af O. för första gången, ehuru anonymt, offentliggjorda dikter, såsom Åskan, Natten, Landnöjet, De fem sinnen, m. fl., som bland allmänheten vunno lifligt bifall och förskaffade honom anseende som en af Sveriges mera begåfvade skalder. Stor uppmärksamhet rönte ock inom Utile dulci hans där 1770 hållna versifierade