Tal på kronprinsens födelsedag, tryckt i »Vitterhetsnöjen» III 1772. Genom Gyllenborgs inflytande erhöll han 1770 anställning som biträdande kommissionssekreterare i Wien. Fyra år senare, efter det han 1772 blifvit ordinarie sekreterare, hemkallades han från sin diplomiska post och utnämndes till andre sekreterare i Presidentkontoret samt till kammarherre. Under hans bortovaro hade i 3:e delen af »Vitterhetsnöjen» förutom det förenämda talet, intagits andra dikter af honom såsom Morgonen, Vid Adils död m. fl., genom hvilka hans skalderykte ytterligare stadgades. Genom sin ställning som kammarherre fästes han vid Gustaf III:s hof, där hans skaldebref, epigram och tillfällighetsvers ej ringa bidrogo att förhöja de fester, som under de första åren af Gustaf III:s regering följde hvarandra i en oafbruten kedja. Att han skulle göra sig den vittra och för fransk bildningston svärmande konungen synnerligt bevågen, var så mycket naturligare, som O. utgjorde ett enstaka och därtill ganska glänsande exempel på en svensk skald med förmåga att dikta äfven på franska. Också erhöll han det ena profvet efter det andra på konungens välvilja och uppskattning af hans intelligens. Sålunda sände honom konungen 1778 med hemliga uppdrag för hans räkning till åtskilliga tyska hof, 1782 blef han en af rikets herrar, 1783 öfverstekammarherre och 1785 e. o. ledamot af Kanslikollegium. Under tiden hade allmänheten haft tillfälle att förnya bekantskapen med hans skaldeskap genom bl. a. hans Ode öfver Gustaf Adolfs död 1777 och hans af Regnér i »Svenska Parnassen» intagna Ode öfver hoppet, Ode öfver ödet m. fl. När Gustaf 1786 instiftade Svenska akademien, kallade han O. att intaga ett rum bland de aderton. S. å. utnämndes han till riksråd och förordnades att jämte frih. E. De Geer förestå kanslipresidentsämbetet. Vid rådets upplösning 1789 utnämndes han till öfverste-marskalk hos drottningen, blef ledam. af regeringen under konungens frånvaro i kriget samt 1792 riksmarskalk och ledamot af Allmänna ärendenas beredning. Efter Gustaf III:s död kvarstannade han väl vid hofvet men afsade sig sina öfriga befattningar. I det Äreminne, han 1794 föredrog i Svenska akademien, fick den hängifne gustavianen gifva högstämda uttryck åt den djupa sorg och saknad, tjusarkonungens bortgång väckt i hans bröst. Det var ock med den pietetsfullaste omsorg, han besörjde utgifvandet af Gustaf III:s samlade skrifter. O. var sedan 1804 ledamot af Vetenskapsakademien och tillhörde för öfrigt nästan alla vittra, lärda och patriotiska samfund i riket. Död i Stockholm d. 29 juli 1818. Såsom skald vann O. sin största berömmelse genom sin, småningom utarbetade och styckevis meddelade, stora diktcykel Dagens stunder, på hvilken hela nationens uppmärksamhet riktades genom Kellgrens lyckönskningssång. Lika stort anseende skänkte samtiden hans senare Skördarna, ett didaktiskt beskrifvande skaldestycke i nio sånger, som egentligen är en mängd skilda taflor, konstfärdigt sammanflätade till ett yttre helt. Till de berömdare af skaldens öfriga stycken höra äfven, utom de i det föregående nämnda sångerna, Oskuldens religion, Sagan om Disa samt åtskilliga hans Skaldebref. O. uppträdde äfven såsom dramatisk författare, dock blott af tillfällighetsstycken utan annat anspråk än att räknas som sällskapsnöjen för några flyktiga stunder. Ganska lustig är emellertid den mera utarbetade prologen Poeten i Mariefred 1783. Äfven såsom minnestalare var O. ganska alsterrik, ehuru mindre framstående. Sina sista lefnadsår ägnade han åt öfverflyttandet till vårt språk af Miltons »Förlorade paradis» och Tassos »Befriade Jerusalem», hvilket senare arbete dock blef ofullbordadt. Tegnér, som efterträdde honom i Svenska akademien, har tecknat hans skaldegenius sålunda: »O. var född för skaldekonsten. Lättrörlig i yttersta grad, var hans känsla tilläfventyrs mera öm än stark, mera vidt omfattande än djupt inträngande. Hans poesi var sentimental, men icke i ordets vanfrejdade bemärkelse. I allmänhet var hans tanke mera klar än djup, mindre dristig än fin och stundom nästan epigrammatiskt tillspetsad. Han var rikare på bilder än på idéer; han var mera originell i framställningen än i uppfinningen. I språket hade han mera ledighet än kraft, mera rikedom än eftertryck, mera sirlighet än korrektion. Jämför man honom med hans bägge äldre vänner, med Creutz och Gyllenborg, så var han måhända ej så innerlig och så genomglödgad af poetisk eld som Creutz; han var icke så väldig och allvarlig som Gyllenborg; men han var mera lysande än den förra och oändligt rikare och böjligare än den senare». O:s samlade arbeten utkommo i 4 delar 1805--15, och hafva sedan blifvit utgifna i nya upplagor. Stycken af O:s på franska skrifna dagböcker 1766--68 finnas återgifna i O. Eneroths »Några drag ur skalden Oxenstiernas ungdomshistoria», införd i »Litteratur och konst», 2:a saml. 1876. Hans Dagboksanteckningar åren 1769--71, innehållande äfven många af O:s tidigaste dikter utgåfvos 1881 af G. Stiernström. En lefnadsteckning öfver O., författad af C. D. af Wirsén, är införd i Sv. Akad. Handl. för 1885. Gift 1791 med Lovisa Kristina Wachschlager. 11. Oxenstierna, Göran Ludvig, militär, vitter. Född d. 4 juli 1756; den föregåendes broder. O. hade såsom gosse blifvit upptagen till page i Lovisa Ulrikas hof, hvarefter han 1774 utnämndes till fänrik vid lifgardet och 1778 befordrades till löjtnant. Förflyttad 1782 såsom kapten till Österbottens regemente, utnämndes han 1785 till major och deltog på denna grad i 1789 års fälttåg, hvarunder han blef svårt sårad. 1793 begärde och erhöll han afsked ur krigstjänsten och afled i Stockholm d. 1 okt. 1804. Lifvad af sin brors föredöme, kanske också berörd af någon fläkt af hans ande, ägnade O. sina lediga stunder åt vittert författarskap och eröfrade 1790 Svenska akademiens med »stora priset» jämförliga s. k. Plutarkpris för Lefvernesbeskrifningar öfver grefve Magnus Stenbock och hertigen af Villars, hvilken skrift finnes införd i Sv. akad:s »Handl. ifrån 1786, 3:e del.» Han har äfven lämnat en lyckad öfversättning af »R.