lif och verksamhet äro från denna tid så nära införlifvade med hans fäderneslands öden och offentliga tilldragelser, att hans lefnadshistoria i väsentlig mån är fosterlandets egen. Vi måste därför inskränka oss att angifva de viktigaste momenten af hans ingripande däri och framställa de hufvudsakligaste af hans egna lefnadshändelser. Efter Gustaf Adolfs död blef han genom fullmakt den 12 jan. 1633 vårdare och ledare af Sveriges angelägenheter i Tyskland. Därifrån hemsände han kort därefter den ursprungligen af honom med egen hand skrifna regeringsform, som af ständerna antogs 1634. Förordnad till Evangeliska förbundets direktor på grund af konungens testamente, blef han en af drottning Kristinas förmyndare. Väl var han i förmyndarstyrelsen fortfarande till namnet blott rikskansler, men i själfva verket kan han sägas hafva varit Sveriges riksföreståndare och regent. Från denna tid ledde han icke allenast Sveriges yttre politik -- något som förnämligast ålåg honom såsom rikskansler -- utan ingrep med hela sitt snilles kraft i landets inre förhållanden, bragte plan och sammanhang mellan förvaltningens olika grenar och ordning i den förra oredan. År 1645 hade han den tillfredsställelsen att underteckna den ärofulla freden i Brömsebro, då han erhöll stora förläningar och Södermöre i Kalmar län till grefskap. Denna fred framtvingade han emellertid delvis i strid med de honom af Kristina gifna instruktioner. Tre år senare afslöts Westfaliska freden, med hvilken världshistoriska tilldragelse O:s politiska bana kan anses slutad. Under Kristinas senare regeringsår försvann den store statsmannens inflytande nästan alldeles. Han sköts åt sidan af obetydliga, men mera gynnade, förmågor. Likväl lyckades han någon tid förhindra Kristinas afsägelse af kronan och Carl Gustafs utkorande till tronföljare, hvilket val O. icke gillade. O:s storhet och öfverlägsenhet såsom statsman erkändes af hans samtids utmärktaste män och har af eftervärldens dom blifvit bekräftad. Huru betydande hans maktställning, huru stort hans anseende var, framgår bl. a. däraf, att han ej blott i Tyskland utdelade förläningar, utan själf på fullt allvar erbjöds mainzska kurfurstevärdigheten, som han dock af stod från att mottaga på grund af de betänkligheter mot saken, som yppade sig inom rådet. Hugo Grotius ansåg honom för sitt århundrades störste man, och polske storkansleren Lubormirski kallade honom »en präst utan prästvigning och en konung utan konunganamn»; påfven Urban VIII yttrade, att O. var en af de utomordentligaste män, världen sett; Richelieu förklarade honom vara en outöslig källa af väl uttänkta råd, och Mazarin sade, att om alla Europas ministrar befunne sig på samma skepp, skulle styret öfverlämnas åt den svenske rikskansleren. Till sitt yttre var Axel O. af reslig, fyllig gestalt och hade en vördnadsbjudande hållning. Hans hår var brunt, kort och bakåt kammadt; pipskägget krusigt, bredt och tvärklippt; det grånade tidigt liksom håret; pannan var hög med djupa jämnlöpande fåror; ögonen mörkblåa, stora, djupt liggande med uttryck af klokhet och välvilja, men därjämte allvar och befallande öfverlägsenhet; munnen doldes af läpp- och pipskägget; kinderna blomstrade ännu på gamla dagar; hans hälsa var tämligen god, ehuru han emellanåt plågades af ros i benen. O. insjuknade i rådskammaren och fördes därifrån till sin dödsbädd. D. 28 aug. 1654 lämnade hans ande detta jordiska, i hvars händelsers väf hans statskonst gjort så månget inslag. Då konung Carl Gustaf några dagar därefter stod vid hans bår, utbrast han: »Lycklig den som så lefvat! -- Lycklig den som så dör!» År 1608 hade Axel O. ingått äktenskap med Anna Bååt och hade med henne sex söner och fem döttrar. Af Vitt. Hist. och Antikv. Akad hafva utgifvits dels O:s Historiska och Politiska skrifter 1888, dels äfven en samling af hans bref. En staty öfver honom är rest framför riddarhusets norra fasad, och 1889 aftäcktes öfver honom en minnesvård å hans fädernegods, Fånö. 13. Oxenstierna, Johan Axelsson, statsman. Född i Stockholm d. 24 juni 1611; den föregåendes son. Den store fadern ledde till en början sin sons uppfostran, examinerade honom ofta och undervisade honom själf i politik och i statsrätt. Sedan sonen därefter besökt Uppsala och 1629 af fadern, som då vistades i Preussen, blifvit införd i statsmannalifvet, begaf han sig, försedd med instruktion och rekommendation af fadern, på en utländsk studieresa, hvarunder Nederländerna, England och Frankrike besöktes. Efter slutade studier önskade fadern, att han skulle någon tid pröfva fältlifvet och skickade honom till sin måg, fältmarskalken Gust Horn i Tyskland, där den unge ädlingen 1632 befordrades till öfverste för Röda regementet. Då det emellertid alltid var meningen, att han skulle utbildas till diplomat, kallade fadern honom snart till sig i Frankfurt och använde honom efter hand till allt viktigare diplomatiska beskickningar. Sålunda sändes han 1634 till Holland och England samt därpå s. å. hem till Sverige för att inför rådet redogöra för ställningen i Tyskland. Utsedd 1635 till en af kommissarierna för underhandlingar med Polen, medverkade han till stilleståndet i Stuhmsdorf, som icke var fadern till behag. Vid hemkomsten till Sverige förordnades han sistnämnda år till kammarråd, i hvilken ställning han förmedlade faderns inflytande på finansförvaltningen. Redan året därefter, (1636), uppstod fråga att inkalla honom i rådet. Fadern afböjde likväl förslaget, i det han skref till sin bror: »Jag ser visserligen icke många, som därtill äro dugligare än han; dock bör det ej ske, så länge jag lefver, åtminstone ej utan desto kraftigare skäl. Vi Oxenstiernor äro redan förut belastade med nog afund, därföre att så många af oss sitta i regeringen och rådet. Dessutom skulle till följe af exemplet andra rådsherrar sedermera indraga sina söner, fastän dessa ock saknade all annan förtjänst. När vi då yttrade något däremot, skulle de stoppa oss detta exempel i munnen och sålunda hindra oss ifrån att tala för det allmänna bästa.» Saken förföll för den gången,