och Johan O. fick åtskilliga andra uppdrag; men tre år senare (1639), pryddes han med rådspurpurn på förslag af Jakob De la Gardie, ehuru äfven nu mot rikskanslerens uttryckliga varningar. År 1641 utsågs han till svenskt ombud vid Westfaliska fredsslutet med Adler Salvius vid sin sida. Det dröjde ej länge, förrän missämja uppstod mellan de svenska fredsombuden. O. var högdragen, envis, häftig, med en ofta stötande framfusighet. Salvius hade äfven sin stolthet och var dessutom icke så litet egenkär, retsam och bakslug. Tvistigheterna fortforo också under hela fredsnegotiationen, hvarunder O. i ständiga bref framförde sina klagomål till fadern och erhöll af honom uppmuntrande råd tillbaka. Hans spända förhållande till Salvius vållade honom så mycket större obehag, som Kristina till den senares förmån inblandade sig i de båda legaternas meningsfejd. Efter fredstraktatens undertecknande, kvarstannade han någon tid i Osnabrück för densammas utväxling, hvarefter han 1650 på drottningens befallning begaf sig till Pommern för att organisera landsstaten och reglera gränserna mot Kur-Brandenburg. Hemkallad till Sverige 1651, utnämndes han 1653 till lagman i Uppland samt året därpå, vid den Oxenstiernorna bevågne Carl X Gustafs tronbestigning, till riksmarskalk och kort därefter till kansler för akademien i Greifswald, samt afsändes 1655 såsom Sveriges fullmäktige legat till Tyskland, då han jämväl medförde sin fullmakt som president i Wismarska Tribunalet. Med flera utmärkta egenskaper, redbarhet, öppenhet, vältalighet och frikostighet, förenade O. andra af sämre halt. Han var, såsom förut nämnts, högdragen, envis, häftig och uppbrusande samt förvärfvade sig därigenom många belackare och fiender. Hans stolthet föranledde honom äfven till ett prunkande lefnadssätt, och vid sin återkomst från sina första utländska beskickningar utvecklade han en prakt, som dittills varit osedd i Sverige. Han afled, endast fyrtiosex år gammal i Wismar. d. 5 dec. 1657. Gift 1: 1636 med grefvinnan Anna Margareta Sture, den sista af Stureätten och 2: 1648 med grefvinnan Margareta Brahe. 14. Oxenstierna, Erik Axelsson, rikskansler. Född på Fiholm i Södermanland d. 13 febr. 1624; den föregåendes bror. I Uppsala, där han idkande trägna och framgångsrika studier, knöt han vänskapsband med dåvarande pfalzgrefven Carl Gustaf och utnämndes 1642 till universitetets rector illustris. Öfverste vid ett hästregemente 1643 och intagen att auskultera i senaten, företog han senare s. å. sin utländska resa, besökte därunder sin broder i Osnabrück och genomreste England, Holland m. fl. europeiska länder. Vid hemkomsten 1645 utnämnd till öfverkammarherre, förordnades han följande året till guvernör öfver Reval och Estland och fick därigenom till förman sin frände riksskattmästaren Gabriel O., som samtidigt blifvit tillsatt som Livlands generalguvernör. I denna guvernörsbefattning, hvilken han under faderns omedelbara ledning skötte på det mest mönstergilla sätt, stannade han till 1652. Befordrad redan året förut till riksråd, blef han 1652 president i Kommerse-kollegium, men tillträdde ej denna tjänst förrän 1653. Under sista tiden af Kristinas regering var han den, som jämte fadern hufvudsakligen skötte de löpande regeringsärendena. År 1654, sedan han utfört en beskickning till Holstein och underskrifvit giftermålskontraktet mellan Carl Gustaf och prinsessan Hedvig Eleonora, kallades han af konungen att såsom vice rikskansler handhafva kansliärendena och blef efter faderns s. å. inträffade död dennes efterträdare i rikskanslersämbetet. När Carl 1655 begaf sig till polska kriget, var O. honom följaktlig, afslöt dels 1656 i Wehlau och Marienburg de traktater med Kur-Brandenburg, som bundo dess kurfurste såsom vasall till svenska kronan och bilade dels s. å. några tvistigheter med Holland, O. som 1654 erhållit faderns lagmansdöme, Norrland, fick 1655 öfvertaga det äfvenledes förut af fadern förvaltade generalguvernörsämbetet i Preussen. Rättrådig, klok, redlig och arbetsam, förenade han med dessa egenskaper ett mildt och saktmodigt lynne samt en brinnande fosterlandskärlek. I statens ärenden på såväl yttre som inre politikens fält hade han sin ledande hand med, och han vårdade dem med samma nit och omsorg som på sin tid fadern. Men snart skulle fosterlandet med sorg erfara att han icke ägde dennes kroppskrafter, utan tvärtom en svag och vacklande hälsa. Matt och utarbetad insjuknade han i Frauenburg i Preussen i en häftig feber och afled d. 23 okt. 1656, endast trettiotvå år gammal, Gift 1648 med grefvinnan Elsa Elisabet Brahe, dotter af den vid Lützen stupade Nils Brahe (se I: 128). O:s enka blef sedan omgift med pfalzgrefven Adolf Johan (se I: 10). Jfr Ellen Fries: »Erik Oxenstierna, en biografisk studie». Grefliga ätten af Kroneborg: 15. Oxenstierna, Gabriel Gustafsson, riksråd. Född den 15 juni 1587; yngre bror till rikskansleren Axel. De studier, O. begynt i Uppsala, fortsatte han vid högskolorna i Rostock, Wittenberg och Jena och utnämndes han efter sin hemkomst 1604 till Carl IX:s kammarjunkare. Han följde därefter konungen på krigstågen till Livland, blef 1612 hertig Johans råd och kansler, samt upphöjdes 1617 till riksråd och hofmarskalk. 1618 förordnades han till ståthållare öfver Stockholms och Uppsala slott med underlydande län. Mellan honom och hans broder rikskansleren rådde det bästa samförstånd, och den senare begagnade honom ofta såsom ett slags språkrör för sina tankar och planer. Sålunda sändes han två gånger, 1622 och 1625, såsom underhandlare till Danmark, ehuru rikskansleren gemenligen ville helst personligen ingripa, när det gällde ordnandet af Sveriges förhållanden till denna makt. Sistnämnda år sändes han ock till Lybeck, Hamburg, Mecklenburg, Brandenburg, Pommern, Nederländerna och England i anledning af de då rådande förvecklingarna i Europa. När rikskansleren