lärareplats i åkerbrukskemi vid Sjögestads landtbruksskola hvilken han utöfvade till 1847, då han, valbar på grund af sitt burskap som boktryckare, utsågs att representera Linköping och Vimmerby i borgarståndet vid 1847--48 års riksdag. Han väckte vid denna flera minnesvärda motioner, såsom om den medicinska undervisningens ordnande, om förbättring af mosaiska trosbekännares ställning i samhället m. m. och insattes i allmänna besvärs- och ekonomiutskottet men gjorde sig i öfrigt mest känd genom det attiska salt, som kryddade hans inlägg i förhandlingarne. Efter riksdagens slut kvarstannade P. i hufvudstaden som medarbetare i tidningarna Friskytten och Dagbladet samt utsände äfven mot slutet af 1849 flygbladet Gazetten. 1853 återvände han till Linköping, där han började utgifva Östgöta-Gazetten, af hvilken blott 19 nummer utkommit, då P. bortrycktes af döden d. 7 juli 1854. Hans i tidningar strödda humoresker och litteraturkritiska uppsatser samlades och utgåfvos af Arvid Ahnfelt med af denna författad lefnadsteckning under titeln Eldbränder och gnistor, som utgått i flera upplagor och städse skall bevara sin plats såsom inneslutande vår satiriska litteraturs yppersta pärlor. Gift 1847 med Emilie Charlotta Schylander. Palmberg, Johan, präst, naturforskare. Född i början af 1640-talet i Södermanland och son af Olaus Bononis Palmberg, hvilken först var komminister i Råby och Bärbo och slutligen blef kyrkoherde i Tuna och Bergshammars församlingar af Strängnäs stift. Sina elementarstudier hade P. idkat i Strängnäs och kom därifrån 1663 till universitetet i Åbo. 1669 återvände han till Strängnäs och begynte undervisa den studerande ungdomen i medicin och naturalhistoria, samt utnämndes till physices lector 1674. Prästvigd 1676, kallades han 1688 till kyrkoherde i Turinge och afled därstädes 1691. För sin tid var P. väl bevandrad i naturvetenskaperna. Efter mönstret af O. Rudbecks botaniska trädgård i Uppsala anlade han en dylik i Strängnäs och utgaf 1684 Serta florea suecana eller Svenske örtekrantz, den, om man undantar Arvid Månssons »Örta-Book», första svenska flora, ur hvilken till och med Linné inhämtade sitt första botaniska vetande, och som alltjämt begagnades såsom undervisningsbok, till Linnés Flora suecica utkom sextio år senare. Gift med Ebba Lenning. Palmblad, Vilhelm Fredrik, universitetslärare, författare. Född i Liljestad vid Söderköping d. 16 dec. 1788. Föräldrar: krigskommissarien Carl Fredrik Palmblad och Eva Katarina Fahlstedt. En af läkare oriktigt behandlad höftsjukdom gjorde P. halt för lifstiden. Ur stånd att deltaga i jämnårigas lekar, försjönk P. i läsning. 1806 student i Uppsala, blef han intim med Atterbom, intogs 1807 i »Musis amici», hvars organisation P. förbättrade, och hvars namn ändrades till »Auroraförbundet». För att verksamt befordra det mål, förbundet med ungdomlig hänförelse för sig uppställt, den svenska litteraturens pånyttfödelse, inköpte P. tillsammans med en annan student, Axel Stenhammar, 1810 Akademiska boktryckeriet i Uppsala, från hvilket redan s. å. första häftet utgafs af förbundets tidskrift Phosphoros. Efterhand utgingo därifrån äfven skolans andra organ, Atterboms Poetiska Kalender och Svensk Litteraturtidning. i hvilka båda P. var en verksam medarbetare, liksom senare i Hermes, Svea, Skandia, Mimer och Litteraturföreningens tidskrift, som i andra former innebära de sista spåren af den fosforistiska andan. Under tiden beredde han sig för den filosofiska graden och erhöll vid 1815 års promotion lagerkransen. 1822 kallades han till docent i historia, förestod under flera terminer professuren i detta läroämne och utnämndes, efter att 1825 ha blifvit befordrad till e. o. adjunkt, 1827 till ord. adjunkt i historia och statistik. Då emellertid någon befordran på det historiska fältet icke på länge var att emotse, sökte han den ledigblifna grekiska professuren och utnämndes till densamma 1835. Ifrån det han anställdes såsom akademisk lärare, hade P. förnämligast ägnat sin förmåga åt geografiska och historiska forskningar och gjorde snart epok i vår pedagogiska litteratur genom sina arbeten: Palæstina, geografisk-arkäologisk och historisk beskrifning 1823, Handbok i physiska, äldre och nyare geographien 1826--37, Lärobok i physiska och politiska äldre och nyare geographien 1825, Utkast till fäderneslandets geografi 1829, Berättelser ur gamla historien 1830, Minnestafla öfver Sveriges regenter 1831, Lärobok i nyare historien 1832 m. m. Såsom specimen för grekiska lärostolen utgaf han bland annat 1834 en metrisk öfversättning af Sofokles' sorgespel Oidipos. Detta poetiska öfversättningsförsök ökades sedermera med andra nya öfversättningar af samme skald 1838-1841 samt af Aeschylos' sorgespel 1841--1845, hvarjämte han, till ledning vid ett grundligare studium af den vetenskap, för hvilken han var målsman, utgaf Grekisk Fornkunskap 1843--45. Redan denna förteckning visar oss P. såsom en författare, lika flitig som mångsidig. Men hans ovanliga arbetsförmåga räckte äfven till för andra fält, af hvilka skönlitteraturens af honom odlades med både ära och framgång. Efter att i ungdomen ha bidragit till Poetisk Kalender med flera täcka noveller, såsom Fjällhvalfvet, Amala, Holmen i sjön Dall m. fl., lämnade han under senare delen af sin lefnad tvänne större romantiska arbeten Familjen Falkensvärd -- en omarbetning af en del ungdomsberättelser -- 1844--45 samt Aurora Königsmark och hennes slägt 1846--49, båda såsom konstverk af ej obetydligt värde. Liksom han under sina ynglingaår och mannaålder med lif och värme deltagit i dagens litterära strider, inlät han sig sedermera i den politiska diskussionen, i hvilken han med talang och icke utan skärpa förde konservatismens talan i den af honom redigerade tidningen Tiden. För att fullkomna hans litterära karakteristik bör slutligen nämnas hans betydande andel vid författandet af det stora arbetet Biographiskt Lexikon öfver namnkunnige svenska män samt hans talrika bidrag till Brockhaus' konversationslexikon,