Palm, Gustaf Vilhelm, landskapsmålare. Född d. 14 mars 1810 å Herrelöf vid Kristianstad. Föräldrar: underofficeren vid Vendes artilleriregemente Adolf Vilhelm Palm och Kristina Ulrika Bergström. Sina egentliga konststudier började P. aderton år gammal vid konstakademien i Stockholm och erhöll två gånger k. medaljen. Men han måste resa till Berlin för att söka hjälp för en iråkad ögonsjukdom. Återställd till sin syn, fortsatte han resan till södra Europa och anlände, efter ett uppehåll i Sydtyskland och Ungern, 1839 till Italien. Här kvarstannade han elfva år i Rom, under hvilken tid han flera gånger gjorde utflykter till Neapel och Sicilien för öfrigt utöfvande sin konst i vänligt samlif med andra nordiska konstnärer, hvilka vid denna tid vistades i världsstaden. Omsider lämnade han 1851 Italien, uppehöll sig på hemresan ett år i Paris, och återkom i dec. 1852 till fäderneslandet. 1855 företog han en ny resa till Paris för att bese den stora konstutställningen och gjorde under samma tid utflykter till London och flera andra städer. Inkallad 1852 till ledamot af Fria konsternas akademi, hvaraf han 1845 blifvit agré, förordnades han 1859 till lärare vid dess elementarteckningsskola. Vid detta läroverks indragning 1880 erhöll han vice professors titel och pension. Under sin långa studietid i utlandet utbildade sig P. till en framstående landskaps- och arkitekturmålare, och behandlade så väl då som sedermera med en lätt förklarlig förkärlek italienska ämnen, landskap och stadsvyer. Men P. målade äfven svenska utsikter, fastän han såg dem med italienska ögon. En kärleksfull och vårdad behandling af naturen lade han sig alltid vinn om. Död i Stockholm d. 20 sept. 1890. Gift 1856 med Eva Sandberg, dotter af historiemålaren, professor Sandberg. Palma, Jonas Germundi, teologisk författare. Född under senare hälften af 1500-talet och son af kyrkoherden i Göteryd af Växiö stift Germundus Jonæ. Det säges, att sonen efter en stor sälg, som stod vid hans födelsehem, och hvilket trädslag i Småland kallas palm, skall hafva kallat sig Palma. Han befinnes dock i sina skrifter hafva nyttjat äfven andra namn, såsom Palmærus, Austriacus, Austroburgicus, de två sistnämnda sannolikt en latinisering af Sunnerbo härad, från hvilket han var bördig. Med understöd af Axel Oxenstierna, fick han, efter förberedande studier i Sverige, fortsätta dessa i Danmark och Tyskland, från hvilket sistnämnda land han återkom såsom filosofie magister. Säkerligen på förord af samme gynnare antogs han 1611 till Carl IX:s hofpredikant samt förordnades till superintendent öfver Herjedalen och Jämtland. När det senare ämbetet indrogs, kallades P. 1613 ånyo till hofpredikant och utnämndes 1615 till kyrkoherdebeställningen i Riddarholmen, hvarifrån han 1617 förflyttades såsom kyrkoherde till Falun. Här blef han på falska angifvelser af en sin svåger anklagad för åtskilliga förseelser och dömd förlustig sitt prästerliga kall. Då anklagelserna befunnos ogrundade, insattes han åter i sitt ämbete och befullmäktigades af Gustaf II Adolf till kyrkoherde i Torstuna i Uppland 1627. På denna plats verkade han till sin död, som inträffade d. 16 maj 1642. Hans efterlämnade skrifter ställa honom bland sin tids bästa författare. De förnämsta af hans tryckta arbeten ära: Vadosa vitæ humanæ Charybdis etc. 1609, Himmelskt apothek 1610, Christelig julasång 1611, Synopsis historiæ Jesu Christi 1614, Berättelse om vår christliga tro och gudstjänst i Sverige etc. 1640, Compendium Theologiæ 1648, Volumen harmonicum 1641 etc. Gift med Anna Nilsdotter och genom sin dotter Elisabet, som blef gift med borgmästaren i Sala, Johan Olofsson, stamfader för friherrliga ätten Cederhjelm. Palmær, Henrik Bernhard, satirisk skriftställare, publicist. Född d. 21 aug. 1801 i Frinnaryds församling af Jönköpings län. Föräldrar: sedermera kontraktsprosten och kyrkoherden i Hjorteds församling, fil. mag. Isak Magnus Palmær och Karin Maria Kinberg. Af naturen utrustad med blixtrande snillegåfvor, genomgick P. hastigt skola och gymnasium i Linköping, blef student i Uppsala 1819 och utnämndes, efter därstädes vunnen lärdomsgrad inom filosofiska fakulteten 1830, till kemie och farmacie adjunkt vid Karolinska institutet i Stockholm 1832. Med ett lynne, som ogärna trifdes inom det utstakade området af regelbundna sysselsättningar, och dessutom af tämligen polemisk natur, lämnade P. efter trenne år sin befattning vid institutet. Han hade då i flera år varit verksam som litteraturanmälare i Aftonbladet, där hans 1834 under sign. Nils Nilsson Nyberg intagna fyra Bref till Svenska Minerva, riktade dels mot denna tidnings utgifvare Askelöf och dels mot Esaias Tegnér, väckte det största uppseende genom sin bitande kvickhet och än i dag måste hänföras till det giftigaste, vår polemiska litteratur har att uppvisa. Men äfven som publicist visade P. sin obenägenhet för regelbundet arbete och bragtes härigenom att bryta med Aftonbladets utgifvare, Hierta. Han begaf sig nu 1835 till Linköping i akt och mening att förvärfva någon fast befattning vid läroverket, men blef förbigången, hvarefter han i samma stad 1838 började utgifva Östgötha Correspondenten, som på sin tid gjorde epok inom den svenska landsortspressen genom sitt kvicka innehåll och den hänsynslöshet, hvarmed förf. anföll sina personliga fiender. Mest känd af hans artiklar än den mot biskop Hedrén och domprosten Lidman riktade dräpande satiren Yttersta domen i Kråkvinkel, hvilken föranledde ett mot P. riktadt hädelseåtal, ur hvilket han dock, tack vare ett glänsande försvar, utgick som frikänd. Han tröttnade dock äfven på denna sysselsättning och upptog 1840 C. F. Ridderstad som medägare i tidningen, till hvilken han från 1841 upphörde att lämna bidrag. Han utgaf nu 1841--42 månadsskriften Herr Lars och antog 1844 en