stånd utan några för henne graverande omständigheter. Under tiden hade hon äran att blifva föremål för tvenne giftermålsanbud, af hvilket ett härrörde från hjälten från Jutas, general G. von Döbeln. Sedan äfven hofrättens frikännande dom fallit i nov. 1810, lämnade grefvinnan Vaxholm och drog sig tillbaka till egendomen Löfsta i Östergötland, där hon afled d. 2 febr. 1816. 1. Plagemann, Carl Johan Fredrik, farmaceut, tekniker. Född d. 3 maj 1779 i Stockholm och son af rektorn vid tyska lyceum därstädes Johan Joakim Fredrik Plagemann och Dorotea Margareta Lange. Efter aflagd apotekareexamen innehade P. 1803--12 apoteket i Södertelje, hvarmed han 1806 förenade en fabrik för kemiska preparat. Sex år därefter flyttade han sin fabrik till Stockholm och biträdde, sedan han i Uppsala aflagt studentexamen, Berzelius vid åtskilliga af hans åligganden, bland annat vid den kurs i kemi, som denne då lämnade åt kronprinsen Oscar. 1816 erhöll han personligt privilegium att i hufvudstaden inrätta ett trettonde apotek (Nordstjernan), mot förbindelse att vara kemie professorn vid Karolinska institutet behjälplig i att undervisa dem, som anmälde sig till provisorsexamen, hvarjämte han under större delen af åren 1823--1855 var lärare i kemi vid krigsskolan å Karlberg. 1826 blef han ständig examinator i provisors- och apotekareexamina och erhöll 1831 assessors titel samt bortarrenderade s. å. sitt apotek. 1833 mottog P. af grosshandlare C. F. Liljewalch i Stockholm uppdrag att i Skellefteå anlägga en kemisk-teknisk fabrik för tillgodogörande af grankåda, och sedan regeringen fått sin uppmärksamhet fäst på nyttan af dylikt, erhöll han anslag för att under fem år meddela allmänheten undervisning i bl. a. tillverkning af pottaska. 1843 blef P. direktör för salpetersjuderiverket i Norrland och var bosatt i Umeå, tills han 1856 flyttade till Stockholm, där han afled d. 3 jan. 1864. Han har dels författat, dels öfversatt flera skrifter i kemiska ämnen. Gift 1: 1803 med Hedvig Charlotta Åslund, 2: 1822 med Eva Sofia Åslund. 2. Plagemann, Carl Gustaf, historiemålare. Född i Södertelje d. 2 april 1805; den föregåendes son. P. studerade under faderns ledning kemi och ägnade sig åt apotekaryrket, tog sedan studentexamen och besökte Falu bergsskola samt blef provisor i Kristianstad. Men drifven af sin naturliga fallenhet för konsten, ingick han i konstakademiens skolor 1827. Sedan han hufvudsakligen begagnat Westins undervisning och erhållit stipendium och flera pris, öfvergaf han 1831, på förslag af en af sina lärjungar, engelska legationssekreteraren Saint George, som blifvit förflyttad till Turin, fäderneslandet och stannade till en början i Florens för att bilda sig efter den äldre italienska skolans mönster. Efter två års uppehåll på detta ställe, hvarunder han frikostigt understödts af engelsmannen, fortsatte han 1833 resan till Rom, där han, som erhållit resestipendium hemifrån, isynnerhet vinnlade sig om studiet af konsthistoria. P. hade emellertid svårt att reda sig, och sedan han åt en portugisisk grefve Cabrall restaurerat gamla mästares taflor, lockades han att efterbilda dylika målningar, som grefven sedermera sålde. Han förtjänade dock icke själf mycket på dessa förfalskningar, hvarför han tog anställning som soldat vid romerska borgargardet, blef korporal och tjänstgjorde som sergeant vid revolutionära mobilgardet samt deltog i försvaret af Rom mot fransmännen. Från Rom ställde han 1852 färden till Spaniens hufvudstad, för att i därvarande gallerier på uppdrag af konungen af Würtemberg kopiera åtskilliga större arbeten af Tizian, samt återvände till Sverige 1854, efter en mer än tjuguårig bortovaro. I hemlandet invaldes han till ledamot af Målarakademien och var någon tid lärare i teckning vid Slöjdskolan, Karlbergs krigsskola och Stockholms gymnasium. Han upprättade äfven ett »institut för målning och teckning», som ägde bestånd ett par år. Men fattigdomen blef allt större och han beslöt återvända till Italien, som han återsåg i slutet af 1867. Han dog i Rom redan d. 2 februari 1868. P:s konstnärsskap gick mest ut på att kopiera äldre mästares arbeten, i hvilket afseende han ernådde erkänd skicklighet. De allmännast bekanta af hans original äro Natten i Bethlehem, ett par altartaflor, Kristi uppståndelse och Nattvarden; Judas ånger, En backant och några andra. Gift 1854 med Maria Dominica Ricci. Planman, Anders, astronom. Född i Hattula 1724. Föräldrar: löjtnanten Peter Planman och Ingeborg Leufstadius. Student i Åbo 1744 och fil. mag. 1754, reste P. till Uppsala, där han 1758 blef docent i astronomi. 1763 utnämndes han till professor i fysik i Åbo, lät 1770 prästviga sig och erhöll 1773 Nousis pastorat som personligt prebende samt tillträdde följande år Pemars akademiska prebende. Han skötte noggrannt sina akademiska och konsistoriella åligganden till 1800, då han, träffad af slag, på begäran erhöll afsked. Död d. 25 april 1803. P:s förnämsta arbeten röra bestämningen af solparallaxen, för hvilket ändamål han på uppdrag af svenska Vet.-akad., hvaraf han 1767 blef led., företog två expeditioner till Kajana för observation af Venuspassagerna 1763 och 1770. Gift 1776 med Fredrika Achrenius. Platen von. Ättens medlemmar ha sannolikt kommit till Östersjöns södra kuster från andra delar af Tyskland. Från och med 1255, då en Otto »cum Plate» nämnes, förekomma i den på fastlandet belägna delen af furstendömet Rügen personer, förande tillnamnet »mit der Plate» eller »cum Thorace»; snart nog blef ätten bofast på själfva ön Rügen. Redan på femtonde århundradet torde tre olika linjer ha existerat. Från Filip Julius, major i svensk tjänst, född 1798, död 1871, och Carl Filip Fredrik, den förres farbroder och äfven svensk major, född 1769, död 1843, härstamma ättegrenar, som äro bosatta i Sverige, utan att vara introducerade på