med en ynnest, hvilken bar tecken af en verklig kärlek, och huru han af henne gynnades med alla utmärkelser, hon såsom icke längre regerande kunde meddela. Till en början 1773 anställd såsom tjänstgörande kammarherre och handsekreterare, utnämndes han 1774 till hennes hofmarskalk och blef s. å. guvernör öfver hennes slott, Drottningholm och Svartsjö. I sin egenskap af vitterlekare -- han har bland annat öfversatt stycken af Tacitus -- inkallades han i hennes Vitterhetsakademi och blef 1786 hedersledamot af Vitt.-, Hist.- och Ant.-akademien, där han s. å. höll talet öfver drottningen, såsom akademiens stiftarinna. Död i Stockholm d. 12 juni 1813. Gift 1777 med friherrinnan Katarina Vilhelmina Ehrensvärd. 5. Piper, Peter Bernhard, krigare. Född i Uppland d. 14 jan. 1723; den föreg. syssling. Föräldrar: kaptenen Henrik Berndt Piper och Ulrika Gråsten. P. ingick som volontär vid artilleriet 1741, blef sous-lieutenant vid regementet Royal Suédois 1745, bevistade med detsamma kampanjerna i Flandern och Vestfalen samt hemkom såsom kapten. Under tiden hade han i Sverige avancerat till kapten i armén 1758, hvarefter han som löjtnant vid artilleriet 1760 deltog i pommerska kriget 1761. Stabskapten 1771, förordnades han året därefter till place major på Sveaborg och förestod 1780--1784 kommendantsbefattningen därstädes. Utnämnd till öfverste i armén 1783, insattes han året därefter till generalintendent vid kommissariatet i Finland, på hvilken plats hela hans förmåga togs i anspråk under det sedermera utbrytande ryska kriget. Efter dess slut utnämndes han 1792 till guvernör för krigsakademien på Karlberg, blef generalmajor s. å. och president i krigskollegium 1793. Han var en man af själfständig karaktär, redlig och arbetsam och en af de få från tredje Gustafs tid. som fann nåd hos förmyndareregeringen och därunder befordrades. 1776 blefvo P. och hans broder Gabriel Magnus adopterade på Henrik P:s adliga ätt. Död d. 27 maj 1799. Gift 1773 med Elsa Maria De la Motte. 6. Piper, Fredrik Magnus, arkitekt. Född d. 3 april 1746; den föreg. brorson. Föräldrar: hofintendenten Gabriel Magnus Piper och Katarina Kristina Axberg. I likhet med de mera framstående arkitekterna under senare hälften af 1700-talet, erhöll P. sin första utbildning i den Adelcrantzska byggnadsskolan och fullkomnade sig yttermera under en konstresa till Italien. Utnämnd till hofintendent 1780, förordnades han till vice preses i Målareakademien 1795 och blef direktör för undervisningen i byggnadskonst därstädes 1799. T. f. öfverintendent 1803. Död, barnlös, i Stockholm d. 22 febr. 1824. Under det byggnadskonstens förfall, som betecknar den tid, under hvilken hans verksammaste ålder inföll, måste han, såsom flera andra byggnadskonstnärer under samma skede, inskränka sig till att utföra sina byggnadsplaner på -- papperet. Han har emellertid uppgjort ritningarna till Listonhill å Djurgården, Säby i Östergötland, Wrangelsro i Halland o. s. v. Vackra intyg om hans uppodlade smak äro den, af honom i engelsk trädgårdsstil anlagda förtjusande parken vid Haga och en del af Drottningholmsparken. Gift 1780 med Elisabet Hackson. 7. Piper, Eva Sofia, född von Fersen, hofdam. Född d. 30 mars 1757; sonhustru till P. 2. Föräldrar: riksrådet och fältmarskalken, grefve Fredrik Axel von Fersen (se I: 333) och grefvinnan Hedvig Katarina de la Gardie. Den unga fröken Fersen fängslade, tack vare sin skönhet och sitt älskvärda väsen, mången ung mans hjärta och erhöll 1774 formligt giftermålsanbud af prins Fredrik Adolf, hvilket dock afböjdes. I stället ingick hon 1777 äktenskap med kammarherren och handsekreteraren hos drottningen, grefve Adolf Ludvig Piper (son af P. 2, f. 1750 d. 1795). Den unga och älskvärda prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta hade redan vid sin ankomst till Sverige fäst sitt hjärta vid dåv. fröken Fersen, och om denna förbindelses fasthet vittnar bäst, att furstinnan under form af brefväxling till henne dedicerat de reflektioner öfver hvad som passerade omkring henne, som nyligen publicerats i »Hedvig Elisabet Charlottas dagbok». 1786 fästes ock grefvinnan P. vid furstinnans hof som hofmästarinna, hvilken befattning hon innehade, tills hennes furstliga väninna blef drottning 1809. Då hon blifvit änka, började förtalet peka på än den ena, än den andra, hemliga förbindelsen, bl. a. med baron Evert Taube, Gustaf III:s förtrogne, hvilken hon 1798--99 åtföljde å en resa till Tyskland, under hvilken T. afled. Då hennes broder, Axel von Fersen, 1801 blef riksmarskalk, öfvertog grefvinnan P. ledningen af hans hus. De frihetsgrundsatser, som 1809 kommo till heders, smakade där illa, och det Fersenska huset blef medelpunkten för det gustavianska partiet, som sträfvade efter att göra den afsatte konungens son, prins Gustaf, till svensk tronföljare. Dessa planer korsades emellertid genom korandet af kronprinsen Carl August, och ryktet visste berätta om den köld och ovilja, den valde rönt från den Fersenska familjen. Då han kort efter sin ankomst till Sverige oförmodadt bortrycktes, började ock misstankar spridas, att han skulle genom dess försorg blifvit förgiftad, hvilka gåfvo anledning till riksmarskalken Fersens mord d. 20 juni 1810 (se I: 335). När på eftermiddagen underrättelse ankom härom samt att anledning funnes att befara, att massans ovilja skulle taga sig uttryck i Fersenska husets stormning, lämnade grefvinnan på natten, förklädd till mjölkförsäljerska, staden i hällregn och i en öppen båt, åtföljd endast af sina närmaste släktingar. Hela natten vistades hon på sjön, afvisades på Rydboholm, där hon först begärde en fristad, af grefve Brahes folk, och kom omsider under tak följande morgon klockan 7 å Penningby hos grefvinnan von Rosen. Redan tidigt den 22 juni erhöll hon dock en säkrare fristad å Vaxholms fästning genom konungens bemedling. Därifrån begärde hon den strängaste undersökning för att ådagalägga sin oskuld; en sådan kom också till