den armé, som sammandrogs emot Norge, och 1813 till generalguvernör öfver Holstein, Schleswig och Jylland, ett uppdrag som vid den snart därefter inträffade freden i Kiel förbyttes till uppsikten öfver norska arméns proviantering. Såsom svensk kommissarie deltog han 1814 i uppgörandet af riksföreningsakten mellan Sverige och Norge, befordrades s. å. till vice amiral, hvarefter han 1815 upphöjdes till grefve. Vid riksdagen 1823 var han ordförande i konstitutionsutskottet och erhöll vid västgötalinjens öppnande året förut serafimerorden. Vid upplifvandet af storamiralsämbetet öfvertalades han 1827 att mottaga chefskapet öfver dess tredje afdelning men kallades redan hösten s. å. till riksståthållare i Norge. En af rikets Herrar; hedersledamot af Landtbruksakad., Krigsvetenskapsakad., ledamot af Vetensk.-akad. m. m. Död i Kristiania d. 6 dec. 1829. Några år före sin död hade han utvalt sin grafplats på kanalbanken vid Motala. Där jordades två år före faderns bortgång hans förstfödde, en älsklig ung man, som redan med utmärkelse beträdt den militära banan. Den 5 febr. 1830 bäddades i samma graf Baltzar Bogislaus von Platen »vid de böljor, själf han diktat, -- vid den strand, han själf har byggt». Gift 1800 med Hedvig Elisabet Ekman, syster till kommerserådet G. H. Ekman (se I: 287). Öfver P. är i Sv. Akad. handlingar 1886 författad en minnesteckning af L. G. de Geer. 3. Platen, Baltzar Julius Ernst von, sjömilitär, statsman. Född på Frugården i Västergötland d. 16 april 1804; den föregåendes son. Fadern, som ansåg hvarje hederligt yrke godt, då det utöfvas med skicklighet och duglighet, lät sonen tretton år gammal inmönstra på ett svenskt handelsfartyg, med hvilket denne under trenne år gjorde sjöresor i Medelhafvet och Svarta hafvet. Inskrifven som lärstyrman vid amiralitetet, utnämndes han 1821 till sekundlöjtnant och antog, för att vidare utbilda sig i sjöyrket, 1823 hyra såsom andre styrman på ett från Göteborg till Ostindien utgående fartyg, hvarefter han 1825 för en tid af tvenne år lyckades vinna anställning i engelska marinen. Återkommen till fäderneslandet, förordnades han till adjutant hos chefen för 3:dje afdelningen af det nyss inrättade storamiralsämbetet, hvars chef var hans egen far, och utnämndes 1830 till premierlöjtnant vid flottan. Tvenne år därefter ingick han äktenskap med friherrinnan Sofia Eleonora Charlotta De Geer, enda dotter till excellensen, grefve Carl De Geer (se I: 227), deltog under den närmaste tiden i ledningen af det af fadern grundade Göta-kanalbolaget samt utöfvade ett ganska betydande inflytande på utvecklingen af den bolaget tillhöriga Motala verkstad. Då hans militärtjänst, efter hans ingångna gifte, icke längre för honom var någon ekonomisk nödvändighet, sökte och erhöll han, efter en konflikt med sina öfverordnade, 1838 afsked ur krigstjänsten Vid 1840--41 års stormiga riksdag framträdde P. som en af den liberala oppositionens främsta män och insattes af densamma i statsutskottet, fungerande som ordförande i en af dess afdelningar. Han gjorde redan nu med styrka gällande den mening, som han sedermera konsekvent förfäktade, att tyngdpunkten i vårt sjöförsvar skulle läggas å skärgårdsartilleriet. Hans åsikter, understödda af statsutskottet, blefvo dock ej riksdagens beslut. Efter Oscar I:s tronbestigning blef P:s ställning till regeringen en helt annan. Konungen fäste honom genast 1844 vid sin person som kabinettskammarherre och 1849 utnämndes han samtidigt till kommendör i flottan samt statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet. Då han likväl ej lyckades få sin proposition om sjöförsvarets ordnande i enlighet med sina åsikter, afgick han 1852 ur statsrådet vid samma tidpunkt, som Oscar I:s regeringssystem började antaga en mera konservativ prägel. Han återvände nu till vården af sina enskilda angelägenheter samt blef 1855 ordförande i Göta kanaldirektion och 1857 i riddarhusdirektionen. Samtidigt fortfor han att vid riksdagarna intaga en bemärkt plats bland förfäktarna af moderat-liberala tänkesätt. 1857 utnämndes han till svensk-norsk minister i London, å hvilken plats han gjorde sig lika aktad för vaken omtänksamhet om Sveriges intressen som en välvillig hjälpare och rådgifvare åt i England bosatta eller resande landsmän. 1862 utnämndes han till kontreamiral och kallades samtidigt åter till statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet, nu i den de Geerska ministären, hvars representationsreform stod i samklang med de åsikter, P. förfäktat under hela sin lefnadsbana. När han 1868 afgick från denna post, hade han fröjden att hafva genomdrifvit upprättandet af skärgårdsartilleriet. Han hade under tiden 1866 valts till ledamot af Första kammaren för Uppsala län och fungerade som sådan till 1873. Då 1871 svårighet uppstod att besätta den genom grefve Carl Wachtmeisters plötsliga död ledigblifna statsministerplatsen för utrikes ärendena, ingick P. för tredje gången i regeringen och kvarstod till i dec. följande året, då han öfverlämnade det viktiga ämbetet i en annans hand. Under ståndsrepresentationen var P. lika mycket på grund af egen framstående förmåga, som genom mäktiga traditioner från far och svärfar, en af de inflytelserikaste medlemmarna af ridderskapet och adeln. Död d. 20 mars 1875. P., som 1867 blef serafimerriddare, kallades 1854 till ledamot af Vetensk.-akad., hvarjämte han såsom hedersledamot tillhörde Landtbruksakad., Fria konsternas akad. och Vet.-soc. Hans skrifter om sjöförsvarets ordnande, nämligen Underdånigst rapport etc., 1851 och Grunder för ombildning af Sveriges sjöförsvar 1865 föranledde en mängd följdskrifter. Plomgren. Ättens äldste kände stamfader var bonden Göran Ericsson på Solberga i Ålhems socken i Kalmar län. Hans son kallade sig Plomgren och dennes yngre sons -- se P. 2 -- barn adlades 1751 under namnet von Plomgren.