Generalmajoren Peter von P. -- sonson af P. 2 -- erhöll 1818 friherrlig värdighet enligt 37 § regeringsformen. 1. Plomgren, Anders, grosshandlare. Född i Stockholm d. 11 febr. 1700. Föräldrar: lärftskrämaren Anders Plomgren och Margareta Le Clair. Efter att som yngling ha varit anställd på ett köpmanskontor i Göteborg, ingick P. kompanjonskap med sin yngre broder Tomas (se nedan) för idkande af grosshandel i Stockholm och inrättade med honom den första direkta handelsförbindelse mellan Stockholm, Marseille och Ceuta. Återkommen från en vidsträckt resa 1737--38 till de förnämsta handelsplatserna i Europa, utarbetade han tillsammans med några andra planen för sjöassuranskompaniet i Stockholm, i hvilket han blef en af de första direktörerna och för hvars framgång han verkade under hela sin lifstid. Med en delegation af ledamöter i Svea hofrätt utarbetade han sedermera en assurans- och haveristadga, som vann kunglig stadfästelse. 1745 invaldes han till ledamot i Levantiska och året därefter i Ostindiska kompaniet, blef 1747 fullmäktig i generaltullarrendesocieteten och 1753 kommerseråd. 1760 uppsade han sitt burskap såsom grosshandlare och erhöll följande året särskildt tillstånd att besitta säterier, hvarefter han inköpte Hufvudsta invid Stockholm och gjorde det till fideikommiss för sina barn. Såsom grosshandlare var han länge en af hufvudstadens fyratioåtta äldste och bland dem en af de sex, som under tysthetsed skulle gå K. Maj:ts och rikets kommersekollegium tillhanda i hvad som rörde rikets handel och navigationsförhållanden. Hans son Carl Anders adlades 1770 under namnet Plommenfelt (se nedan). Död i Stockholm d. 2 juni 1786. Gift 1: 1726 med Anna Katarina Claësson, och 2: 1740 med Margareta Björkman. 2. Plomgren, Tomas, köpman, politiker. Född i Stockholm d. 16 aug. 1702; den föreg. broder. På grund af boets medellöshet måste P. vid fjorton års ålder afbryta studierna och biträda modern i handelns skötsel. 1719 kom han å köpmanskontor i Königsberg och öppnade 1725 egen grosshandelsrörelse i Stockholm. Tiderna, då man brann af intresse att genom utestängande af utländska köpmän från att hit införa främmande varor uppmuntra den inhemska handeln, voro synnerligen gynnsamma för en man af P:s driftiga och företagsamma skaplynne. Han blef ock en af de första, som började på svenska skepp hit hemföra utländska varor, och valdes med anledning häraf 1738 till direktör i Levantiska kompaniet. Redan 1727 vald till en af hufvudstadens 48 äldste, kallades han 1738 till en af dess representanter i borgareståndet och bevistade i denna egenskap alla riksdagar till och med 1751--52. Med hela sin själ förbunden med det parti, Hattarnes, hvars inre och yttre politik i så hög grad gynnade hans egna intressen, kastade sig P. genast med stor ifver in i politiken och visade sig som en af frihetstidens mest hänsynslösa partigängare. Redan vid sin första riksdag insatt i sekreta utskottet, åtog han sig att mot en kontant penningsumma hålla den franske ministern tillhanda den vacklande majoriteten i borgarståndet, hvilket ock lyckades, och i och med detsamma kommo Hattarne till seger. Som belöning för sitt nit valdes han vid riksdagens slut till bankofullmäktig och fullmäktig i generaltullarrendesociteten. Under 1740--41 års riksdag, då han var medlem af såväl sekreta utskottet och dess mindre sekreta deputation som af det »sekretissimum», som hade att handlägga den utrikes politiken, var han en af de verksammaste krafterna för den obetänksamma krigsförklaringen mot Ryssland. Han försummade ej heller att rikligen tillgodose sina egna intressen genom att låta sekreta utskottet tilldela sig åtskilliga förmånliga affärsföretag. Till följd af händelsernas för hans parti mindre förmånliga utveckling tvangs han till en viss försiktighet vid 1742--43 års riksdag, men skydde icke att genom mindre lojala medel, såsom falska föregifna instruktioner för den med Mössorna i förbund stående engelska ministern, sätta allmänna opinionen i harnesk mot sina motståndare. Vid 1746--47 års riksdag sutto åter Hattarne i mera förlig politisk vind och försummade ej heller att efter tidens sed hugga för sig vid maktens köttgrytor. I all synnerhet blef P., hvilken som vanligt haft plats i sekreta utskottet, ej lottlös. Han erhöll plats i det bolag, som under namn af växelkontor på för staten betungande villkor åtog sig att »styra växelkursen», och blef äfven fullmäktig i järnkontoret samt handelsborgmästare i Stockholm med kommerseråds titel. Vid 1751--52 års riksdag var han talman i borgarståndet och vid Adolf Fredriks kröning erhöllo hans barn adlig värdighet under namnet von Plomgren. Han afled icke långt därefter i Stockholm d. 21 juni 1754. Om man utan tvekan måste tillerkänna P. plats bland de dugligaste och skickligaste inom sitt stånd samt som en af de i det politiska spelet mest förfarne, handhade han detta sitt inflytande på ett allt annat än berömligt sätt. Liksom han var en af de första att rent af sätta korruptionen i system, hyste han ock icke ringaste betänkligheter att själf taga väl betaldt för sina tjänster, såväl genom af sitt parti direkt beslutade gåfvor som genom uppdrag, såväl i och för sig lukrativa som genom med dem förenadt inflytande å olika områden. Städse förande fäderneslandets väl på läpparna, ha väl få eller ingen mindre skytt att begagna sig af alla tillfällen att på dess bekostnad se sina egna intressen till godo, hvartill han ock som styresman i flera penningförvaltande verk hade rikligt tillfälle. Också efterlämnade han stor förmögenhet. 1739 led. af Vetensk. akad., skref han i dess handlingar en uppsats om handeln. Gift 1726 med Birgitta Kristina Funch. Plommenfelt, Carl Anders, mystiker. Född