Presidenten i hofrätten, som lärt känna P:ii utmärkta egenskaper, fäste nu regeringens uppmärksamhet vid hans grundliga kunskaper, klara uppfattning och säkra omdöme, hvarpå P. 1801 kallades att i justitierevisionsexpeditionen föredraga finska egodelningsmålen. S. å. erhöll han lagmans titel, tur och befordringsrätt och förordnades 1803 till ämbetsbiträde åt tillförordnade justitiekansleren, grefve Gyllenborg, under hans resor i Finland. År 1805 kallades han att intaga en plats i rikets allmänna ärendens beredning och besörjde, efter att i juli månad 1806 blifvit insatt i den kommitté, som hade i uppdrag att uppgöra ett sammandrag af svenska lagverket, den s. k. 1807 års lagsamling. När ryssarna 1808 inkräktat Finland och hans domsaga därigenom blifvit honom frånhänd, förflyttades P. såsom häradshöfding till Öster- och Väster-Rekarne, Daga, Åkers och Selebo härads domsaga i Södermanland, hvarjämte han, ifrån september sistnämnda år till revolutionsdagen den 13 mars 1809, tjänstgjorde såsom enskildt föredragande hos Gustaf IV Adolf. Var under riksdagen 1809 sekreterare i Hemliga utskottet och blef s. å. justitieråd, i hvilken egenskap han tjänstgjorde till 1826, då han förflyttades till president i kommersekollegium och ägnade från denna stund odeladt och rastlöst sitt nit åt statsekonomien, där han företrädesvis ifrade för fårskötseln och ullkulturen, som genom hans anvisningar gjorde stora och inom landet förut okända framsteg. Under P:s presidentskap framlades äfven förslag till nya näringsförfattningar, organiserades Eskilstuna fristad, påbörjades offentliggörandet af årliga statistiska berättelser, inrättades Teknologiska institutet, m. m. Slutligen kallades han i sept. 1833 till statsråd, på hvilken förtroendepost han kvarstannade till 1836, då han på egen begäran därifrån entledigades. Hans sista officiella verkningskrets var såsom ständig direktör i Landtbruksakademien, där han med den skarpblick och oförtröttade nit, som voro honom egna, verkade för svenska jordbrukets och näringarnas utveckling och under sin styrelsetid lossade många af de band, som fjättrade dem vid förflutna tiders föråldrade grundsatser. P. var led. af Vet.-akad. och Landtbruksakademien, kreerades 1818 till jur. d:r. och blef vid Carl Johans regeringsjubileum 1843 Serafimerriddare. Död i Stockholm d. 3 jan. 1856. Gift 1809 med Anna Gustafva Hochschild. Porthan, Henrik Gabriel, lärd. Född i Viitasaari socken i Finland, den 9 nov. 1739. Föräldrar: kyrkoherden Sigfrid Porthan och Kristina Juslenius. Från barndomen omhuldad och uppfostrad af tvenne nära anförvanter, prosten Juslenius och hofrättsrådet Juslén, lade P. tidigt i dagen de sällsynta naturgåfvor, som skulle bereda hans ära och göra hans namn minnesvärdt. Student i Åbo 1754, erhöll han vid 1760 års promotion lagerkransen, förordnades 1763 till eloquent. docens och året därefter till amanuens vid biblioteket. 1772 befordrad till bibliotekarie, utnämndes han fem år senare till professor i vältalighet och förvärfvade på denna plats genast den popularitet och det anseende, som gjort hans namn till ett af de utmärktaste i Åbo universitets historia. Sin skönaste lager vann han likväl såsom forskare i Finlands språk, litteratur, geografi och fornhäfder. I detta hänseende är han att anse för den finska historiens egentliga grundläggare. Hans samlingar, rörande Finlands språk, folkseder, gamla lagar och inrättningar, olika sorters klimat, läge och gränser m. m. sprida en förut okänd dager öfver detta lands forna förhållanden och utgöra en guldgrufva, ur hvilken senare författare öst med fulla händer. 1802 fick P. titel af kansliråd. Han var led. af Vitt., Hist. och Ant.-akademien, Vet.-societ. i Uppsala samt flera andra lärda sällskap. Död, ogift, i Åbo den 16 mars 1804. Posse. Som ättens förste säkert kände medlem måste anses riksrådet och riddaren Jöns Lage Posse, som lefde i midten af 1400-talet. En son till denne var den ryktbare hjälten Knut Posse. Från en annan son, Nils, härstamma de nu lefvande grenarna af ätten. Dennes sonsons son, Nils Knutsson Posse, blef å ättens vägnar 1625 introducerad å svenska riddarhuset. Hans brorson Knut erhöll 1651 friherrlig värdighet under namn af Posse af Hedensund, hvilken ättegren utdog 1689. Nils Knutssons farbroders, Nils Posses, sonsons son Mauritz fick äfven 1673 friherrlig värdighet och blef stamfader för friherrarna Posse till Säby. Knut Posse, en son till dennes syskonbarn, blef 1696 friherre samt 1706 grefve och stamfader för den nu lefvande grefliga ätten. 1. Posse, Göran Nilsson, krigare. Son af häradshöfdingen, befallningsmannen på Älfsborg Nils Axelsson Posse till Gammelstorp och Säby samt Anna Mattsdotter Kagg. 1591 nämnes P. såsom slottslofven på Narven och sedermera såsom ryttmästare vid Västgöta kavalleri. Genom sitt nit för evangeliska läran råkade han i Sigismunds onåd och höll sig i flere år troget till hertig Carl. Men dennes egenmäktiga handlingar, kanhända äfven andra bevekelsegrunder, föranledde honom att sluta sig till Sigismund. P. ställde 1598 till oroligheter i Västergötland och hindrade adeln därstädes att infinna sig på det af hertigen sammankallade mötet i Vadstena samt deltog i spetsen för Västgöta ryttare i slaget vid Stångebro. Efter konungens aftåg ur Sverige förlikte han sig med hertigen, men en förolämpning som tillfogades honom af Carls gunstling, Axel Leijonhufvud, sårade honom så, att han 1603 ånyo bröt med hertigen och öfvergick till konungen i Polen. P. ansågs länge som författare till Hertigh Carls slaktarebenck etc., hvaruti dennes blodiga bedrifter skildras på ett hätskt och öfverdrifvet sätt. Boken, som nu är ytterst sällsynt, slutar med en förteckning på alla dem, som under hertigens styrelse blifvit aflifvade eller flyktat ur riket. Emellertid lär, enligt nyare forskningar, Gregorius Borastes i själfva verket vara bokens författare. P:s dödsår är liksom hans födelseår