upprättandet af Eskilstuna fristad, till hvars direktör han utnämndes 1784. Redan 1775 hade han blifvit kallad till assessor i Bergskollegium och hedrades 1782 med titel af bergsråd. Död i Eskilstuna d. 20 dec. 1792. Frukterna af hans flitiga författareskap voro både talrika och af betydande värde. Bland desamma må nämnas: Försök till järnets historia med tillämpning för slöjd och handtverk. Anledningar till kunskap om den gröfre stål- och järnförädlingen samt dess förbättrande och hans Bergverks-Lexikon. Han har dessutom författat: Afhandling rörande mekaniken med tillämping isynnerhet till bruk och berg, Svar på (Vet.) Akademiens fråga: Om huru godt tegel hos oss med fördel kan tillverkas utan bränning? Härtill kommer en mängd uppsatser i Vet.-akad. Handlingar och Patriotiska sällskapets Journal m. m. Oaktadt de nämnda titlarna, innehade R. aldrig något offentligt ämbete, men Brukssocieteten, som han i första hand gagnade med sin skicklighet och sina kunskaper, försåg honom med anständiga inkomster och lät 1833 såsom en aktningsgärd åt hans minne på Eskilstuna fristads torg åt honom uppresa en minnesvård af järn. Vetenskapsakademien, hvilken R. tillhörde sedan 1753, lät 1823 öfver honom prägla en minnesmedalj. Gift 1758 med Katarina Elisabet Odelstierna. 2. Rinman, Carl, bergsmekaniker. Född d. 7 oktober 1762; den föregåendes son.

Carl Rinman

Sedan R. vid nitton års ålder blifvit inskrifven i Bergskollegium, fick han under faderns ledning i flera år utveckla den vetenskapliga bildning, han förut grundlagt. År 1792 skickades han på regeringens uppdrag till Finland, för att undersöka därvarande sjö- och myrmalmer samt undervisa befolkningen i sättet att tillgodogöra sig dessa malmer genom smältning i blästerugnar. Året därefter hugnades han med titel af bergmästare och förordnades efter faderns död att vara direktör för svartsmidet samt hafva uppsikten öfver Eskilstuna fristad. Åren 1799—1803 förestod han såsom disponent de stora Ockelboverken i Gestrikland, samt inlade betydande förtjänster om dessa bruksegendomars tidsenliga förkofran och utveckling. De sista åren af sin lefnad tillbragte han på ett af honom inköpt litet ställe, Viggesnäs, nära Hedemora och afled där den 15 jan. 1826. Med grundlig kännedom i hvad som rörde bergsmekaniken, utsträckte han sin verksamhet ej blott till grufdrift, utan äfven till tackjärnsblåsning och stångjärnssmide, i hvilka förädlingsprocesser nya eller åtminstone af honom förbättrade metoder infördes. Ett framstående drag i hans karaktär var en sällsynt oegennytta, som kom honom att vid hvarje företag, enskildt eller allmänt, endast se på det helas gagn och ställa sin egen rättmätiga förtjänst i sista rummet. Gift 1801 med Lovisa Hällström. Risberg, Emilia Charlotta, författarinna. Född i Skara d. 10 juni 1815.

Emilia Charlotta Risberg

Föräldrar: postmästaren därstädes Benjamin Risberg och Hedvig Smedberg. Fadern var en för sin tid utmärkt klavérspelare och violinist, som åtminstone någon gång i veckan såg hos sig stadens bättre musikidkare och kvartettspelare, hvarjämte han med lifligt sinne delade sin hustrus intresse för litteratur. I detta åt smaken helgade hem uppväxte Emilie R. till sitt fjortonde år, då fadern dog, hvarefter modern med sina döttrar, på inbjudning af en släkting, general von Essen, flyttade till egendomen Vreten under Kaflås. Sedan modern där aflidit 1832, inrättade E. R. en enskild läroanstalt för några familjers döttrar i Mariestad och fortfor därmed, tills hon 1850 kom såsom lärarinna i en familj i Örebro, hvarefter hon 1863 i sistnämnda stad öppnade ett elementarläroverk för flickor, som af henne leddes till 1878. Efter den stora branden i Örebro 1854 blef hon af en anförvant ombedd att lämna en redogörelse för några Örebroförhållanden, som Fredrika Bremer funnit anledning att önska sig. De små skisserna behagade så mycket den frejdade författarinnan, att hon vid ett besök kort därefter hos E. R. enträget uppmanade henne att icke undertrycka sina anlag utan på allvar ägna sig åt författarskap. Efter lång tvekan utgaf hon därför En Carlsbader-skiss 1856, hvilket förstlingsarbete efterföljdes af bl. a. Rolf och Alfhild 1860; Varnhems Ros 1862; Ada, eller hvar är ditt fäste? 1863; några Store svenske män, tecknade för folket 1863—67; Minnesblad ur svenska kvinnors lif 1864 samt diktcykeln Beatrice. en hägringsbild ur Folkungasagan, 1869. Vid sidan af detta författarskap öfverflyttade hon till vårt språk från franskan och tyskan åtskilliga arbeten af religiöst och moraliskt innehåll. Död i Örebro d. 11 nov. 1890. Rising, Johan, ämbetsman, nationalekonomisk författare. Född i Risinge prästgård af Östergötland antagligen 1617. Föräldrar: kyrkoherden Claudius Bothvidi och Kristina Larsdotter. Student i Uppsala 1635, var R. som lärare för grefve Klas Tott 1646—48 denne följaktig å en utländsk resa till England, Holland och Frankrike. Efter en ny af M. G. de la Gardie bekostad färd anställdes han 1651 som sekreterare i det nybildade kommerskollegium och förlänades 1653 adlig värdighet, med bibehållande af sitt gamla namn. Utnämnd till kommissarie och assistensråd vid guvernementet i kolonien Nya Sverige, afseglade R. dit 1654 som ledare för en expedition af 350 svenska utvandrare. Risings mission afsåg att åter närmare fastknyta kolonien med moderlandet, särskildt genom bättre handelsförbindelser. Det afsedda ändamålet förfelades emellertid. Redan 1655 gjorde sig nämligen det holländska västindiska kompaniet till herre öfver kolonien och R. återvände 1656 till hemlandet, då han afgaf en berättelse om sin expedition och en Utförlig beskrifning af Nova Svecia. 1657 förordnad till öfverinspektör för gräns- och sjötullarna i Pommern och Pomerellen, befordrades han 1665 till assessor i Sjörätten och synes hafva tillbragt återstående delen af sin lefnad som ämbetsman i Sveriges tyska besittningar. R. har