förnämligast fäst uppmärksamhet vid sitt namn som nationalekonomisk författare. Redan på Kristinas tid hade han på hennes uppdrag börjat författa en vidlyftig uppsats om handeln och de svenska näringarna, som han likväl aldrig fick färdig. Ett utdrag af densamma utgafs dock 1669, på bekostnad af M. G. de la Gardie, under titel Uthogh om kiöphandelen eller commercierne med thess bestånd, nytta och vesentelige deelar, i hvilket han i fråga om handels och näringsfrihetens nytta visar en klarare syn än flertalet af sina samtida. 1671 utkom ock äfven af hans hand en vägledning i praktisk landthushållning, Een landbook, som är af intresse för det svenska landtbrukets historia. Död d. 28 jan. 1672. Jfr Ellen Fries' uppsats om R. i »Historisk tidskrift» 1896. Ristell, Adolf Fredrik, kritiker, litterär granskare, dramatisk öfversättare. Född i Uppsala omkr. 1750, blef R. vid några och tjugu års ålder antagen till lektör hos drottning Lovisa Ulrika. Allmännare uppmärksamhet ådrog han sig, då han 1774 och 1775 af Vitterhetsakademien prisbelöntes såsom författare af Skaldekonsten, 3 sånger, samt Ode öfver ett godt samvete. Ungefär samtidigt framträdde han med försvenskningen af Voltaires »Zaire» och »Merope», det sistnämnda arbetet tillägnadt C. F. Scheffer. På dennes förord antagen till konungens enskilde bibliotekarie, först i Stockholm och sedan å Drottningholm, innehade han antydda befattning 1778—1787 och erhöll sistnämnda år öppet privilegium af direktionen för de kungl. spektaklerna att på egen bekostnad under sex år uppföra svenska skådespel på den s. k. Mindre kungliga teatern eller teatern i Bållhuset i Stockholm. Den nya anstalten, som fick benämningen »Svenska dramatiska teatern», öppnades i juni s. å. med en af R. bearbetad komedi, »Visittimman», och försågs, så länge den hade bestånd, med dramer, komedier och proverber af framstående svenska författare såsom Schröderheim, Bellman och Edelcrantz. Bland här uppförda stycken voro Den bedragne advokaten, Marcus Wimmerberg samt Mor Brita och spöket, af R. gjorda bearbetningar, de båda förstnämnda efter Molière. Själf hade han författat Krediten och Skolmästaren. Emellertid ville företaget icke bära sig. Inom ett år hade R. gjort bankrutt, med en ganska betydlig skuld, och måste rymma ur riket. Han hade i sitt ekonomiska trångmål tillgripit de dyrbaraste mynten i Lovisa Ulrikas myntsamling å Drottningholm, hvilka mynt först 1853 af riksantikvarien B. E. Hildebrand återfunnos såsom pantsatta i Sveriges riksbank. Efter hans försvinnande ur landet äro hans öden obekanta. Skäl finnes blott för det antagande, att han ställde kosan till England. Äfven skall han någon tid hafva uppehållit sig i Elsass samt i utlandet lefvat under namnet Rosen. Ledamot af Vitterhetsakademien 1786, uteslöts han på kunglig befallning därur 1812, då han således ännu lefde, Hans dödsår är obekant. Största uppmärksamheten vann han såsom utgifvare af Vitterhets- och Gransknings-journal för år 1778, hvilken innehåller åtskilliga af hans egna poem, och i sin kritik anbefaller franska akademisternas verk såsom de enda mönstergiltiga. R:s öfriga arbeten bestå af de franska operor, komedier och sorgespel, som han öfversatte för sin teater, samt det på sin tid beryktade arbetet Characters and anecdotes of the court of Sweden 1790, som samtidigt öfversattes på franska och tyska och först långt senare utkom på svenska. Gift med Katarina Maria af Darelli. Robeck, Johan, katolsk andlig, jesuit. Född 1672 i Kalmar, där fadern, Mattias Robeck, var justitieborgmästare. I Uppsala idkade R. flitigt filosofiska och teologiska studier, men dessa, långt ifrån att mildra hans af naturen dystra lynne, gjorde honom endast svårmodigare och mera tviflande. I denna sinnesförfattning lämnade han 1704 Sverige, for omkring i Tyskland och sammanträffade, sedan han slagit sig ned i Hildesheim, med några jesuiter, som lätt förmådde honom att antaga katolska läran, hvarpå han 1705 undergick den s. k. första tonsuren. Efter att ha genomgått de inom jesuitorden föreskrifna pröfningsgraderna, ordinerades han 1712 i Wien till subdiaconus samt blef kort därpå diaconus och präst. 1714 förordnades han af polska biskopen till konfessionarius i dennes stift samt förklarades två år senare af påfliga nuntien i Tyskland för apostolisk predikant och missionarius, med fullmakt och rättighet att hålla mässa, när och hvar han behagade. Sedan han i tio år utöfvat den missionsverksamhet, som med nämnda tillåtelse afsågs, nedsatte han sig 1727 i Osnabrück, där han förordnades till huspräst hos en katolik nära Hamburg. Alltmer försjunkande i dödsbetraktelser och svärmeri för ett ensligt lif, flyttade han 1734 till den lilla staden Rinteln vid Weser i det dåvarande grefskapet Schaumburg. De själfbetraktelser, till hvilka han under sitt ensliga lif på detta ställe hade så lägliga tillfällen, synas hafva fört honom på tanken att skiljas från lifvet. Såsom en förberedelse därtill lät han genom professor Funck — den ende, med hvilken han stod i beröring — fördela sina få ägodelar, hvarjämte han tillställde samma man nio af R. författade arbeten med begäran, att något af dessa måtte befordras till trycket. Sommaren 1735 begaf han sig till Bremen, hvarifrån han till Funck ofversände sina öfriga tillhörigheter, och där man en dag såg honom i en båt sätta ut i Weserfloden. Någon tid därefter återfanns hans döda kropp i vattnet, tre mil från staden. Liket upptogs af några vänner och jordades vid en liten by nära stranden af floden. Nyss före sin död författade han en afhandling om själfmord, som genom Funcks försorg trycktes 1736 med titel: Joh. Robeck Calmaria Suedi, Exercitatio philosophica de morte voluntaria philosophorum et bonorum virorum, etiam Judæorum et Christianorum. Roberg, Lars, läkare. Född i Stockholm d. 24 jan. 1664. Föräldrar: hofapotekaren