gifva sig fången åt fienden. Han fördes, sedan han fått illustrera tsarens intåg i Moskva, till det inre af Ryssland och tillbragte sina fångenskapsår i Kasan. När han ändtligen vid freden blifvit frigifven och var stadd på återresa till Sverige, afled han i Åbo 1722. Gift 1: med Kristina Maria Sparre, 2: med friherrinnan Magdalena Kristina von der Noth. 2. Roos, Axel Erik, krigare. Född på Årnäs i Västergötland d. 25 maj 1686; den föregåendes son i första giftet. När Carl XII öppnade sin hjältebana med landstigningen på Själland, stod den unge Axel Roos såsom page vid hans sida. Han följde sedan troget sin konung i fältslagen vid Narva, Düna, Klissow, Frauenstadt och Pultava till Bender och hade vid ankomsten dit nyss blifvit befordrad till en af konungens drabanter. I kalabaliken i Bender 1713 utmärkte han sig för det mest uppoffrande mod. Då konungen vid turkarnas anfall ville störta ut bland fienderna, tvang honom R. att till en början försvara sig inom hus. När byggnaden blifvit skjuten i brand, och nedfallande bjälkar och eldbränder nödgade Carl och hans bussar att ta sin tillflykt in i konungens sängkammare, ställde sig R. mellan konungen och fönstret för att skydda sin herre för fiendens kulor. När vid reträtten ur huset konungen snafvade och föll, kastade sig den trogne lifdrabanten öfver honom för att skydda honom mot janitscharernas sablar och pikar. Efter återkomsten till Stralsund blef han vid ett blodigt utfall från staden illa sårad, först af en granat och kort därpå af en invid honom exploderande bomb. Efter striden i Bender hade R. blifvit befordrad till generaladjutant och utnämndes s. å. (1713) till chef vid Södra skånska kavalleriregementet. Använd af konungen att från honom föra hemliga bud till Pommern, stannade han i Stralsund och uthärdade efter Carls ditkomst med denne stadens belägring 1715. Återkommen från en beskickning vid franska hofvet, hvarunder han råkat falla i danskarnas händer, men lyckats befria sig därur, träffade han 1719 Carl i Lund och följde honom till Norge. Efter konungens fall, och sedan Sverige fått en ny styrelse, befordrades R. 1722 till generalmajor af kavalleriet, blef tre år senare chef för Nylands och Tavastlands läns dragonregemente och 1728 öfverste för Bohusläns regemente. 1740 utnämndes han till landshöfding i Älfsborgs län. Då han 1749 tog afsked från sin landshöfdingbefattning, tilldelades honom generallöjtnants namn, heder och värdighet. Död på sin sätesgård Löfås å Dal d. 14 dec. 1765. »Hans hela lefnad var en kedja af dygd, ära och hjältebedrifter, och hans personlighet en fulländad typ af karolinernas hjältesläkt.» Man har antagit, att det är bilden af denne Axel Roos, som föresväfvat Tegnér vid diktningen af romansen Axel. Själf har skalden uppgifvit, att hans dikt grundar sig på en berättelse om en karolin, som han hörde i sin barndom. Möjligen har det varit en folksägen, som uppväxt ur minnet af Carl XII:s vän och följeslagare, den trogne lifdrabanten Axel Roos. Gift 1: 1718 med Elisabet Juliana Lilliehöök, 2: 1722 med grefvinnan Hedvig Charlotta Cronhielm, dotter af kanslipresidenten Gustaf Cronhielm. 1. Roos, Adolf Vilhelm, generalpostdirektör. Född i Kristinestad i Finland den 21 juni 1824. Föräldrar: pastorn i Kristinestad Johan Henrik Roos och Maria Lovisa Wenman. R. hade njutit undervisning i Vasa trivialskola och på Åbo gymnasium, när han 1845 öfverflyttade till Sverige och s. å. inskrefs såsom studerande vid Uppsala universitet. Året därefter eröfrade han Svenska akademiens pris för ett skaldestycke, Runosångarens död, och blef, efter i Uppsala aflagd kansliexamen hösten 1851 antagen till e. o. tjänsteman i Finansdepartementet och tjänstgjorde äfven i några andra ämbetsverk. 1856 anställdes han såsom sekreterare hos den nybildade telegrafstyrelsen och blef som sådan använd att uppgöra förslag till reglemente och andra författningar rörande den nya inrättningen. 1860 antagen till sekreterare hos generalpoststyrelsen, befordrades han 1863 till kanslidepartementschef och utnämndes 1867 till generalpostdirektör. Både före och efter denna utnämning innehade R. flera gånger uppdrag att med främmande makter underhandla om afslutande af nya postfördrag: 1865, 1869 och 1873 med Danmark, 1864 och 1869 i Berlin med Preussen, 1867 i Paris med Frankrike. Såsom ombud från Sverige deltog han i internationella postkonferenser: i Bern 1874, Paris 1878, 1880 och Lissabon 1885. Efter sin utnämning till generalpostdirektör visade han sig vara rätta mannen på den rätta platsen. Hans nit och skicklighet får det väsentligen tillskrifvas, att svenska postverket med snabba steg utvecklade sig därhän, att det inom jämförelsevis kort tid befann sig i lika ändamålsenligt skick som de bäst organiserade anstalter af hithörande slag i utlandet. Mångfaldiga voro de lagstiftningsåtgärder och administrativa reformer, som betingade denna utveckling och som åstadkommos genom hans i större eller mindre mån ingripande medverkan. Dit är att hänföra införande af ett likformigt porto för all brefväxling mellan Sverige, Norge och Danmark; utverkad rättighet för Sverige att på billiga villkor få posten genom de närmast liggande länderna befordrad i s. k. sluten brefsäck, en anordning af högsta vikt för nedsättningen af portot för utrikes bref; införandet af ett medelporto för paketförsändelser, af postanvisningar och postförskott samt af brefkort och kortbref; Upphäfvandet af det ovillkorliga frankotvånget, ombildning af assuransväsendet, afskaffandet af tidningsstämpeln, af brefbärareskillingen för hemburna postförsändelser, af kronobrefbärningen och fribrefsrätten; tidningars försändande under förändrade villkor; postbefordringstungans aflyftande från posthemmanen och postskjutsens ställande på beting, fastställandet af förändrade grunder för postpersonalens aflöning och pensionering; utfärdandet af en allmän