propeller och maskineri under vattenlinjen, reste därefter till England, hvarest han till 1839 arbetade tillsammans med John Ericsson, för att vinna användning åt propellern för krigsfartyg, och uppgjorde plan till en ny fregatt (»Amphion»), af liknande konstruktion med den förenämnda. År 1845 återkom han till Sverige och erhöll där i november s. å. tjugu års privilegium att bilda bolag för att under vissa villkor bygga åtskilliga svenska järnvägar. Ehuru han på grund däraf, att de fastställda villkoren icke kunde uppfyllas, förlorade sina rättigheter, kämpade han såsom representant på riddarhuset med hela öfvertygelsens värme för sin idé, att Sverige skulle komma i åtnjutande af de fördelar, järnvägar i andra länder visat sig medföra. Han bildade Köping-Hultbolaget och hade, efter mycket motstånd och ovilja, som till och med gjorde honom till föremål för smädelser, den tillfredsställelsen att se landets första järnväg -- Örebro--Norabanan -- öppnas, d. 5 mars 1856. I aug. året därefter öppnades järnvägen Örebro--Arboga och ur denna ringa början har sedan dess utspunnit sig öfver hela landet ett järnvägsnät, större, starkare och tätare än hvad grefve v. R. troligen vågade hoppas, åtminstone vida mer omfattande än hvad hans förslag i början afsåg. För närvarande är nämligen utbredningen af järnvägsförbindelserna i vårt land så omfattande, att Sverige, om man fäster sig vid dessa förbindelsers förhållande till invånarantalet, i det hänseendet står bland de främsta af Europas stater. Efter sin hemkomst till Sverige befordrad till öfverstlöjtnant i flottans mekaniska kår 1846, utnämndes R. till öfverste därstädes 1855, var ledamot i järnvägskommittén 1855--66 och anställdes det sistnämnda året såsom grekisk generalkonsul för Sverige och Norge, från hvilken befattning han afgick först 1873. Vid den första världsutställningen, hvilken såsom bekant ägde rum i London 1851, var han en bland jurymännen. Såsom erkännande af hans förtjänster om Sveriges första järnvägar tillerkände honom rikets ständer 1856 en lifstidspension af tre tusen riksdaler. På 1870-talet var han en bland dem, som nitiskt verkade för utvecklingen af den skånska stenkolsindustrien. Död i Stockholm d. 17 sept. 1886. Gift 1835 med Euphrosyne Rizo-Rangabé. 7. Rosen, Johan Georg Otto von, historiemålare. Född i Paris den 13 febr. 1843; den föregåendes son. Vid fem års ålder flyttade R. med föräldrarna till Sverige, där han 1855 insattes i Konstakademiens principskola, samt fortsatte under snabba framsteg i akademiens högre afdelningar sina studier till 1861. S. å. uppehöll han sig en tid vid en i Weimar bildad konstskola. Följande året, under världsutställningen i London, gjorde han bekantskap med den belgiske genremålaren Henry Leys' arbeten, hvilka, efter hvad han själf erkänt, först öppnade hans själs ögon och klart anvisade honom den väg, han borde gå. Intrycket af denne mästares konstverk, i hvilka han gjort till sin uppgift att med tillämpning af en ålderdomlig teknik återgifva scener från medeltiden och renässansen, hade på honom varit så mäktigt, att han följande året uppsökte mästaren i Antwerpen och tillbragte någon tid i hans umgänge och i hans ateljé. Våren 1864 eröfrade han inom Konstakademien den kungliga medaljen för sin behandling af akademiens prisämne Sten Stures intåg i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg, hvarefter han s. å. företog en färd till Österlandet, besökte Egypten, Syrien, Palästina, Turkiet och Grekland samt återvände öfver Svarta hafvet, Donaufurstendömena, Ungern och Tyskland till Sverige 1865. Öfverallt under denna färd gjorde han studier och fann tillfälle att med sin pensel återgifva sina intryck. Sistnämnda år vald till akademiens agré, sedan han utfört akvarellen Vigsel i ett smedsgilles kapell på 1500-talet, lämnade han 1866 som konstnärsstipendiat ånyo fäderneslandet, som han denna gång återsåg först efter fem års förlopp. Han besökte nu Italien och uppehöll sig ett år i Rom samt begaf sig från världsutställningen i Paris 1867 ånyo till sin mästare och föregångsman, baron Leys, i hvars närhet han närmare två år fortsatte sina studier. Den återstående stipendietiden uppehöll han sig dels i München, där han studerade under Piloty och påbörjade sin, sedan i hemlandet fullbordade, stora tafla Erik XIV, Katarina Månsdotter och Göran Persson, nu befintlig i Nationalmuseum, dels i Italien samt hemskickade under dessa år åtskilliga porträtt och studier i olja, akvareller, etsningar m. m. Bland akvarellerna må nämnas Blomstermarknad i Brabant och Brudefärd. Nationalmuseum äger ock från denna tid hans första målade porträtt af sin fader, A. E. von Rosen, samt hans själfporträtt (»En autograf»). Bland under den utländska resan utförda etsningar äro att märka: Göran Persson betraktande Nils Stures skymfliga intåg, Utanför ett turkiskt kaffehus, Herr Ture Jönsson återvänder från riksdagen i Västerås 1627, Flandrisk krogscen m. fl., alla verkligt ypperliga. Återkommen till Sverige 1871, kallades han 1872 till ledamot af Konstakademien, utnämndes 1874 till vice professor samt bevistade hösten 1875 såsom akademiens delegerade den af alla lands konstnärer firade Michelangelofesten i Florens. Han var då, sedan 1870, ledamot af La Société royale Belge des aquarellistes och sedan 1872 af konstakademien i Köpenhamn. Utnämnd 1879 till kammarherre och 1880 till professor i figurteckning och målning, var han 1881--87 samt 1894--99 direktör för Konstakademiens läroverk. Af hans sedan 1873 utförda arbeten, hvilka både äro ganska talrika och visa honom, hvad flertalet af dem beträffar, på höjden af hans konstnärsskap, kunna nämnas åtskilliga porträtt, däribland af konungarna Carl XV och Oscar II samt af A. E. Nordenskiöld, nu befintligt i Nationalmuseum, som äfven äger hans Den förlorade sonens återkomst; Erik XIV och Karin Månsdotter i fängelse m. fl., alla i olja. Af akvareller m. m. märkas: Födelsedagen, Julmarknaden, Ahasverus, Egyptisk danserska, Turkisk småbarnsskola, Morfars