1746, Om pesten 1772 m. fl. För att skingra den okunnighet, som rådde om späda barns riktiga behandling, sammanskref han sitt bekanta klassiska arbete Om barnsjukdomar och deras botande, som första gången trycktes 1765 och sedan utgått i många upplagor, hvarjämte det öfversatts på danska, tyska och engelska. Ett annat arbete, Hus- och Reseapotek, som han författade på Lovisa Ulrikas befallning, utkom äfven 1765 och blef liksom det förra en allmänt begagnad folkbok, liksom det äfven öfverflyttades till danskan och tyskan. »R. innehade konsten att gifva åt sina tankar en populär, för äfven den obildade tillgänglig form, utan att eftergifva något af deras väsentliga, för konsten viktiga innehåll och att således vara populär utan att vara ytlig.» Hans stora förtjänster som läkare blefvo både erkända och belönade. Han fick flera gånger mottaga betydande penninggåfvor af konung och ständerna och blef 1762 adlad, då han förändrade sitt förra namn Rosén till Rosén von Rosenstein. Gift 1734 med Anna Kristina von Hermanson, syster till riksrådet Mattias von Hermanson. 2. Rosenstein, Nils (Rosén) von, ämbetsman, vältalare, filosof. Född i Uppsala d. 12 dec. 1752; den föregåendes son. Sin akademiska bildning hade R. slutat, före sitt nittonde år och ingick 1771, då äfven vorden hofjunkare, i Kanslikollegium. 1778 befordrades han till andre sekreterare i Presidentskontoret. Ett åminnelsetal, som han ett par år senare höll öfver kanslirådet Bjerkén i sällskapet Utile Dulci, ådrog honom Lovisa Ulrikas uppmärksamhet och föranledde hans utnämning till sekreterare i Vitterhetshets-akademien 1782. Samma år afgick han såsom ambassadsekreterare till Paris, där då Creutz vid hofvet representerade Sverige och där den unge diplomaten knöt bekantskap med flera af Frankrikes förnämsta snillen såsom d'Alembert, Marmontel, Diderot, Condorcet och andra encyklopedister, af hvilka han mottog starka intryck, som sedan otvetydigt röjde sig i hans författarskap. Hans vistelse i den franska hufvudstaden varade i tvenne år eller till 1784, då Gustaf III kallade honom till guvernör för kronprinsen Gustaf Adolf och tillade honom titel af kansliråd. Konungen hade nämligen lärt känna och värdera R., då denne på Gustafs befallning i dec. 1783 infann sig att uppvakta honom i Rom. 1785 utnämndes han till kanslisekreterare för Uppsala universitet -- en befattning, som han, med ett fyraårigt afbrott, innehade ända till 1799 -- och utsågs af konungen vid Svenska akademiens stiftelse 1786 till akademiens ledamot och ständige sekreterare. Ehuru Gustaf den tredjes gunstlingar i allmänhet icke gynnades under förmyndareregeringen, erhöll likväl R. 1795, då hans lärarekall upphörde, landshöfdingetitel jämte en lifstidspension och utnämndes 1796 till ledamot af Rikets ärendens allmänna beredning samt af Wismarska beredningen. Efter statshvälfningen 1809 förordnades han till statssekreterare och föredragande i ecklesiastikärenden, hvilket förordnande af honom innehades till 1822. Sedan 1788 var han ledamot af Vetenskapsakademien. Svenska akademien lät 1876 öfver honom prägla en minnespenning, och hans »Minne» finnes af Böttiger tecknadt i samma akademis Handlingar, 52 del. 1877. Död i Stockholm d. 7 aug. 1824. Det är hvarken R:s egenskap af ämbetsman eller fursteguvernör, som förlänar hans personlighet dess största betydelse. Denna är däremot att söka i hans författarskap äfvensom i hans verksamhet såsom Svenska akademiens ständige sekreterare. Redan såsom Vitterhetsakademiens sekreterare hade han väckt uppmärksamhet genom sina åminnelsetal, af hvilka ofvan ett är omtaladt. De efterföljdes af en rad förträffliga lefnadsteckningar, tal och personalier samt företal till framstående författares skrifter såsom Kellgrens, Lidners, Anna Maria Lenngrens och andras. Dessa alster af den vittra areopagens ständige sekreterares penna värderades så högt, att ett dylikt förord till en författares arbeten länge ansågs nästan såsom en borgen för dennes odödlighet. Såsom tänkare kom han i ropet, sedan han vid nedläggandet af presidiet i Vet.-akad. 1789 i stället för tal lämnat ett Försök till en afhandling om upplysningen, till dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället, hvilken afhandling, som i mera utarbetad form utgafs i tryck 1793, kännetecknades af Leopold såsom den mest filosofiska bok på vårt språk. Han visar sig i detsamma som en högsinnad och entusiastisk förkämpe för upplysningstidens idéer. Hans Samlade skrifter utgåfvos 1838 i tre band af hans systerdotterson, kammarherre J. N. Tersmeden tillika med af Hans Järta författadt förord och lefnadsteckning. I yttre måtto företedde R. en märkvärdighet, som gjorde honom känd af hufvudstadens hela befolkning, nämligen en oformlig fetma, frukten af hans svaghet för ett godt bord, den han icke ens på sin sena ålderdom kunde förmås att öfvergifva. Till sist torde få nämnas, att han själf skref sig endast von Rosenstein. Ogift. 3. Rosenstein, Magnus (Rosén) von, sjömilitär. Född i Uppsala d. 9 mars 1755; den föregåendes systerson och son af medicine professorn Samuel Aurivillius och Anna Margareta Rosén von Rosenstein, hvilkas barn 1773 blefvo adlade och adopterade på morfaderns, arkiater Nils Rosén von Rosensteins, adliga namn, men under särskildt nummer introducerade på riddarhuset 1776. Efter att ha blifvit utnämnd till fänrik vid Sveaborgseskadern af arméns flotta 1771, befordrades R. 1774 till löjtnant och gick två år senare i engelsk örlogstjänst. Sedan han här vunnit graden af midshipman, öfvergick han 1779 i fransk sjötjänst samt bevistade på fransmännens flotta flera sjöslag mot den engelska under amerikanska frihetskriget. Härunder blef han i slaget vid Guadeloupe den 12 aug. 1782 fången och af sin forne chef, amiral Parker, förd till England, där han likväl snart frigafs mot sitt hedersord att ej vidare strida mot engelsmännen. Återkommen 1783 till Sverige, prydd med orden »Pour le