tillsammans med Scott en resa till England och Amerika s. å. samt öfvertog 1842 redaktionen af den sedan 1834 i Stockholm utkommande »Missionstidningen», till hvilken han redan året förut börjat lämna bidrag, och som han fortfor att redigera till sin död. Från 1842 begynte han också att jämte Scott utgifva månadsskriften »Pietisten», hvilken han efter några månaders förlopp, sedan Scott nödgats lämna Sverige, ensam öfvertog och likaledes fortfor att utgifva till sin död. Utom genom de två nu nämnda hufvudskrifterna, af hvilka i synnerhet »Pietisten» vann en vidsträckt läsarekrets, verkade R. genom en myckenhet smärre skrifter, genom predikningar, bibelförklaringar och bönestunder bl. a. som predikant i Betlehemskyrkan i Stockholm 1855--68, för uppväckande af en lifaktigare kristendom samt kan med skäl betraktas såsom en af upphofsmännen till den andliga rörelse, som under midtersta årtiondena af 1800-talet utbredde sig inom alla samhällsklasser. Hans »Pietisten» har på Evangeliska fosterlandsstiftelsens förlag utkommit i förnyade upplagor, hvarjämte särskildt utgifvits ur densamma hämtade artiklar och uppsatser, dels hvar för sig, dels efter en eller annan plan sammanfattade till ett helt. Död i Stockholm d. 24 febr. 1868. Gift 1842 med Agata Lindberg. Rosenschöld, Munck af, se Munck. Rosenstein, Rosén von. Denna nu utgångna adliga släkt, af hvilken tre grenar varit under olika nummer introducerade på svenska riddarhuset, härstammar, liksom ätterna von Rosén och Rosenblad, från kyrkoherden i Sexdrega af Göteborgs stift Ericus Rosenius (se Rosénska släktöfversikten). 1. Rosenstein, Nils Rosén von, läkare. Född i Sexdrega i Västergötland d. 1 febr. 1706. Föräldrar: förenämnde Ericus Rosenius och Anna Wekander. Redan i hans tidigaste ungdom röjdes hos R. en afgjord böjelse för läkarekonsten, hvilken håg ytterligare styrktes af den lärde Rydelius, sedan R. vid endast fjorton års ålder 1720 blifvit student i Lund. Han vågade likväl ej yppa sina framtidsplaner för föräldrarna, hvilka önskade och hoppades, att sonen skulle blifva präst och faderns efterträdare. Jämte det han sålunda begagnade Stobæi undervisning i medicin, afhörde han föreläsningarna i teologi och filosofi samt vinnlade sig äfven om förkofran i de döda språken. Emellertid måste han af brist på medel afbryta sina studier och 1724 taga plats såsom lärare för några ansedda mäns barn i hufvudstaden. Under de fyra år, han där vistades, sysselsatte han sig med öfversättningar af författare i skilda ämnen såsom Des Pepliers, von Rohr, Scriver och Strimesius. Hans efter den förstnämnda utarbetade »Fransysk grammatica» upplefde många upplagor, den sista 1811. Samtidigt ökade han sina medicinska kunskaper så att de, när de sedermera blefvo kända väckte allmän förvåning. Ryktet om dem hade också kommit till Uppsala och föranledde d. v. professorn i botanik och anatomi Ol. Rudbeck d. y. att uppmana honom till att söka en ledig adjunktur i medicinska fakulteten. R. lät med möda öfvertala sig till detta steg och utnämndes, sedan han utgifvit en medicinsk afhandling 1728, tjugutvå år gammal, till akademie adjunkt och Rudbecks ställföreträdare. Då först upptäckte han för föräldrarna sin förändrade lefnadsbana samt vann deras bifall och samtycke. Året därefter fick han, såsom lärare för en ung friherre Posse, företaga en utrikes resa, under hvilken han besökte de förnämsta medicinska läroanstalter i Tyskland, Schweiz, Frankrike och Holland. Han knöt därunder förbindelser med flera af Europas förnämsta läkare och åhörde föreläsningar af Wolf, Sénac, Quesnay, Tronchin, Boerhave, von Haller m. fl. samt promoverades till medicine doktor i Harderwyk 1730. Hemkommen till Uppsala 1731, öfvertog han och skötte Rudbecks professur till 1740, då han utnämndes till professor i anatomi och botanik, hvilken senare vetenskap han kort därefter genom byte lämnade åt Linné mot dennes uppdrag att undervisa i praktisk läkarekonst jämte föreståndareskapet öfver sjukhuset. Under tiden hade han blifvit kallad till assessor i Collegium medicum 1734, till lifmedikus hos konung Fredrik 1735 och till ledamot af Vetenskapsakademien 1739. Inemot fyratio år verkade nu R., som 1746 erhöll arkiaters titel, vid universitetet under oafbutet arbete, men också med växande framgång och rykte, både såsom lärare och praktiserande läkare. Men efter denna tid träffades han af flera tätt på hvarandra följande familjesorger, som krossade hans själskrafter och ändade hans dagar i Uppsala den 16 juli 1773. Såsom vetenskapsman stod R. högt, icke såsom framställare af nya och förvånande läror, utan såsom skarpsinnig bedömare och tillämpare af hvad äldre och nyare tider frambragt. Långt ifrån att själfkärt framhålla, hvad han i ungdomen inlärt och älskat, eller vilja monopolisera läkarekonsten för ett fåtal utvalda, tillägnade han sin vetenskap allt det nya, han fann vara godt, och sträfvade under hela sin lefnad att så mycket som möjligt popularisera den vetenskapliga läkarekonsten. Sålunda införde han bruket af kinan i frossfebrar, en ny och förbättrad behandling af masksjukdomar samt den då för tiden brukliga smittkoppympningen. Roséns bröstdroppar, barnpulver, ammpulver m. fl. af honom uttänkta läkemedel utsträcka ännu i dag till tusentals människor de välgörande verkningarna af uppfinnarens snille och beräkningar. När det gällde att i skrift vända sig till den vetenskapliga världen, var visserligen R. sin uppgift fullkomligt vuxen, såsom intygas af bl. a. hans Compendium anatomicum 1736, ny uppl. 1738, och 46 akademiska afhandlingar. Men förnämligast gick hans skriftställarskap ut på att genom populära afhandlingar väcka den stora allmänhetens intresse för hälsovård och läkekonst och lämna densamma anvisning till sjukdomars botande. Till det målet syftade han äfven, när han i Vetenskapsakademien framträdde med tal och uppsatser, sådana som Om en opartisk och förnuftig medici göromål