behandling af det förslag till landtförsvarets ordnande, som uppgjorts af generalstaben och granskats af en kommitté med R. som medlem 1873--74. Förslaget, som fullständigt bröt med indelningsverket, föll emellertid. Vice talman i Första kammaren vid 1875--77 års riksdagar, ledamot af statsutskottet 1876 och af försvarsutskottet 1877, ansågs R. vara ägnad att föra frågan å den ena eller andra bogen framåt och kallades 1877 till statsråd och chef för landtförsvarsdepartementet. Det förslag till ny värnpliktslag, som framlades 1880, lyckades dock ej vinna riksdagens bifall och i likhet med flertalet medlemmar af den andra de Geerska ministären, tog R. sitt afsked och återgick till sin gamla militära post, med hvilken sedan 1879 förenats generallöjtnants värdighet. 1883 ånyo ledamot af försvarsutskottet, tog R. 1884 afsked ur aktiv krigstjänst. Död d. 13 nov. 1890 å sin egendom Long i Värmland. Gift 1868 med grefvinnan Natalia Löwenhielm, dotter af generallöjtnanten C. G. Löwenhielm (se II: 113). Rosir, Johan, ämbetsman. Född den 29 nov. 1709 af fattiga föräldrar: landtbrukaren Guno Petersson och Kristina Torbernij. Vid universitetet omfattade R:s studier företrädesvis rättsvetenskaperna, såsom beredelse för hans inträde på den juridiska tjänstemannabanan. Denna började han äfven 1737 såsom e. o. kanslist i Justitierevisionen, befordrades 1741 till kopist, året därefter till kanslist och 1744 till registrator. Tre år senare förordnades han till aktor och åtog sig åklagarekallet i blodsdomen öfver Blackwell, adlades 1756 och erhöll 1762 titel af statssekreterare. Af Hattpartiet, hvilket han tillhörde, uppfördes han 1769 på riksrådsförslag samt utnämndes till justitie-kansler efter Stockenström, som i stället ingick i riksrådet. 1771 erhöll han friherrlig värdighet och blef 1772 president i Svea hofrätt. Isynnerhet af sina partivänner var R. högt uppburen såsom ämbetsman och »syntes af naturen danad till domare». Död i Stockholm d. 14 juni 1789. Gift 1753 med Ulrika Bedoire. Roslin, Alexander, porträttmålare. Född i Malmö den 15 juli 1718. Föräldrar: amiralitets-medikus Hans Roslin och Katarina Wertmüller. Med ovanliga anlag för teckning och målarkonst, lärde R. sig teckna af en amiralitetskapten Ehrenbill i Karlskrona och begynte därefter öfva sig i miniatyrmålning. Vid sexton års ålder antogs han till lärjunge hos hofmålaren G. Engelhard Schröder i Stockholm, hos hvilken han vistades till 1741, och började måla större porträtt i oljefärg. Sistnämnda år slog han sig ned i Göteborg och flyttade året därpå till Skåne, där han kvarstannade till 1745. Öfverallt var han flitigt sysselsatt med porträttmålning. En grefve N. J. Lewenhaupt, som var anställd vid markgrefliga hofvet i Bayreuth, lärde under ett besök hos släktingar i Skåne, där han låtit måla sig af R., värdera den unge porträttören och öfvertalade honom att följa sig till nämnda hof. 1745 lämnade R. fäderneslandet och begaf sig, efter ett par års vistelse vid det förenämnda hofvet, 1747 till Italien för att studera de stora mästarnas verk. Här porträtterade han bland andra 1752 den furstliga familjen i Parma men styrde s. å. kosan till Paris, där han bosatte sig för sitt återstående lif. I Frankrikes hufvudstad emottogs han såsom »en ypperlig mästare i sin konst», blef 1753 ledamot af Académie royale de peinture et de sculpture. Han och hans porträttmåleri kommo i ropet, och en betydande triumf vann han 1765, då han i täflan med Greuze målade en stor bild af familjen La Rochefoucauld och tillerkändes priset. Kort förut hade han utfört sitt förnämsta arbete -- en stor och figurrik komposition, framställande Ludvig den XV:s mottagande vid Hôtel de ville i Paris efter sin konvalescens i Metz. Taflan med öfver trettio figurer, alla i olika dräkter, utfördes på beställning af staden Paris och uppsattes i Hôtel de ville, men uppgick i de lågor, som under kommunen 1871 lade denna byggnad i aska. Han målade äfven flera gånger den franska konungafamiljen samt en mängd främmande furstar, bland andra Gustaf III och hans bröder i öfverläggning om en fälttågsplan, hvilket lysande och effektfulla stycke nu har sin plats i Nationalmuseum. Under utförandet af dessa och en mängd andra målningar gick han stadigt framåt och utvecklade en allt mästerligare förmåga, i synnerhet i behandlingen af vissa tekniska detaljer. En alldeles ovanlig utmärkelse vederfors honom 1770 och 1771, då han, ehuru en främling, erhöll en pension och fick åt sig upplåten fri bostad i Louvren. Redan 1767 hade han hedrats med att kallas till »conseiller» eller ledamot med säte och stämma i akademien. Af landsmän, som under denna tid besökte Paris, såg han sig alltid och till ömsesidig förnöjelse omgifven. I synnerhet var han resande svenska konstnärer till god hjälp, i det han oegennyttigt bistod dem med råd och dåd. Åren 1774--75 besökte R. sitt fädernesland, där han invalts i Konstakademien, egendomligt nog såsom utländsk hedersledamot, och målade då medlemmarna af konungafamiljen, men så vidt bekant är, blott två enskilda personer: riksrådet C. F. Scheffer och Linné. Kanske bör man dock hit räkna äfven det ypperliga själfporträtt, han vid denna tid utförde. Vid hans återresa till Paris öfver Petersburg sökte kejsarinnan Katarina II, af hvilken han utförde flera bilder, på allt sätt fästa honom i sin tjänst, men R. afböjde hennes lockande anbud och återvände till Frankrike. Här fortfor han träget att arbeta i sitt fack och åtnjöt i det längsta och i oförminskad grad den konstälskande allmänhetens erkännande och bevågenhet. Han afled i Paris den 5 juli 1793. R. var ledamot af Målareakademien i Wien och Konstakademien i Florens. Ifrån att en tid varit nästan bortglömd, intager han nu ett ganska högt rum i alla konstkännares aktning. Hans hufvudsakliga styrka ligger i hans öfverväldigande färgprakt, och med