denna isynnerhet var det, han förtjuste och hänförde sin samtid. Däremot anses hans karnation i allmänhet något hård, ehuru hans ansikten icke, såsom skett, kunna kallas kalla och uttryckslösa. »Roslin var i främsta rummet virtuosen, som på ett raffineradt sätt förstod att återgifva stoffer. Ansiktena på hans målningar kunde vara stela och liflösa, fastän detta långt ifrån var regeln -- men med öfverlägsen virtuositet voro kläderna målade -- siden, guld, broderier, sammet» (Georg Nordensvan). Gift 1759 med Marie Susanne Giroust, skicklig målarinna och medlem af franska konstakademien. Rossander, Carl Jakob, ögonläkare, kirurg. Född i Stockholm den 20 juli 1828. Föräldrar: medicine doktorn Erik Rossander och Johanna Sofia Back. R. blef, efter att ha genomgått Maria skola och Stockholms gymnasium, student i Uppsala 1844, med. kand. därstädes 1849, med. lic. 1852, kirurg. magister 1854 och med. doktor s. å., sedan han utgifvit afhandlingen Om blennorhoea urethræ hos mannen. Såsom läkare åt en ung patient tillbragte han vinter semestern 1851--52 i Montpellier, där hans håg för kirurgien ytterligare utvecklades af de berömda vetenskapsmännen Bouisson och Alquié. Efter slutad medicinsk kurs utnämndes han 1855 till kirurgie adjunkt vid Karolinska institutet samt anställdes, sedan han 1856--57 gjort en ny utländsk resa, under hvilken han hufvudsakligen studerade oftalmologi under Jæger i Wien och kirurgi under Nélaton och Velpeau i Paris, det sistnämnda året såsom biträdande öfverkirurg vid Serafimer-lasarettet. Han gjorde sedan flera utrikes vetenskapliga resor, såsom 1858 till Petersburg, 1859 till Berlin för att studera ögonsjukdomarna under v. Græfe, 1861 till Frankrike, Schweiz och norra Italien för att taga kännedom om därvarande militärmedicinska institutioner, 1865 åter till Berlin, 1867 till Paris o. s. v. Under fransk-tyska kriget 1870 besökte han i allmänt uppdrag flera af de nyinrättade militärsjukhusen i Tyskland och Frankrike, hvarjämte han flera veckor uppehöll sig i Versailles under belägringen. 1872 gjorde han längre och kortare besök i Amsterdam, London och Edinburgh, 1873 i Bonn, Heidelberg, Würzburg, Halle, Paris m. fl. städer. Utnämnd 1863 till e. o. professor, förestod han en del af år 1864 samt hela läsåret 1868--69 kirurgiska professuren vid Karolinska institutet, där han 1885 erhöll befattning såsom ordinarie kirurgie professor, från hvilken befattning han 1893 tog afsked. Riksdagsman i Andra kammaren för Stockholms stad 1875. Led. af Krigsvetenskaps-akad. Ledamot af »Hygieas» redaktionskommitté, en af hufvudredaktörerna i »Medicinskt Arkiv» samt medarbetare i »Nordiskt Medicinskt Arkiv», offentliggjorde han så väl i dessa tidskrifter som i »Svenska läkaresällskapets handlingar» en myckenhet uppsatser af oftalmologiskt och kirurgiskt innehåll, utgaf dessutom särskildt åtskilliga större afhandlingar, såsom Om etherisationen 1856 samt Om de militärmedicinska institutionerna i några främmande länder 1861, Om ögoninflammationerna 1883. Framstående talare, uppträdde han bl. a. såsom sådan i ordenssällskapet Par Bricoll, där han länge var en af de högsta ledande männen. Efter sitt afskedstagande gjorde han vidsträckta resor, som gåfvo upphof till de med stilistisk talang skrifna Rubinön, Reseminnen från Ceylon 1894 och Ur Indiens historia. Död i Stockholm d. 5 febr. 1901. Gift 1: 1861 med Emma Maria Godenius; 2: 1888 med Vendla Forsgrén. Rossi, Frans Josef Anton, läkare. Född i Stockholm d. 26 april 1774. Föräldrar: optiske instrumentmakaren Giuseppe Rossi från Milano och Birgitta Lychou. Efter dels i Stockholm och Uppsala, dels i utlandet, idkade studier, aflade R. 1795 kirurgie magisterexamen och blef tre år senare, 1798, medlem af Collegium medicum. 1799 företog han en utrikes resa, därunder han promoverades till med. och kirurg. doktor i Jena 1800. Efter hemkomsten till Sverige tjänstgjorde han såsom fattigläkare i Stockholm 1801--05. Anställd 1802 såsom prosektor vid Theatrum anatomicum i hufvudstaden, erhöll han på förord af dåvarande öfverdirektören A. J. Hagström befattningen såsom lifkirurg vid hofvet 1805 och tjänstgjorde i denna egenskap dels hos de kungliga barnen, dels hos Gustaf IV Adolf, som 1807 utnämnde honom till sin lifmedikus. Såsom sådan fortfor han att tjänstgöra äfven hos Carl XIII och förordnades i slutet af 1809 till den nyvalda kronprinsen Carl Augusts läkare. Beordrad att inställa sig hos prinsen till tjänstgöring efter dennes afresa till de södra orterna i maj 1810, var han närvarande i Skåne vid kronprinsens därstädes timade död den 28 i samma månad och verkställde liköppningen ett par dagar därefter, i närvaro af ett par tillkallade läkare från Lund. Men knappt hade R. återkommit till Stockholm, förrän han anklagades för att ha varit vårdslös vid obduktionen, att ha försummat tjänliga medel till det kungliga likets förvaring mot förruttnelse, samt att vid liköppningen ej iakttagit den omtanke, hvarigenom det sedan blef möjligt att vederlägga de utspridda ryktena om en förgiftning. I följd af denna anklagelse blef R. häktad och d. 20 juli 1810 af Öfre borgrätten dömd förlustig sin befattning såsom lifmedikus och att landsförvisas. Det senare straffet upphäfdes väl af k. m:t, men R. ansåg sig icke längre kunna kvarstanna i Sverige, utan afreste därifrån i Januari 1811 och nedsatte sig som praktiserande läkare i Mecklenburg, först i Goldberg och sedan i Schwerin, där han afled d. 9 juli 1854. Samtida underrättelser skildra R. såsom en samvetsgrann och insiktsfull läkare samt såsom en oförvitlig och rättskaffens man. Också lär väl nu icke vara mer än en tanke därom, att han mot all billighet blifvit lagförd, hans ära kränkt, hans bana förstörd och hans minne höljdt af en skugga, som det icke förtjänt. Själf hoppades han i det längsta att blifva återkallad till Sverige, men förgäfves; likaså hafva de