Oxenstierna, som på grund af det utmärkta sätt, hvarpå R. redde sig vid det förhör, rikskansleren med honom anställde rörande hans iakttagelser i Osnabrück och vid armén, genast fästade sig vid den unge mannen, införde honom på den diplomatiska banan och skickade honom 1645 med de svenska sändebuden till fredsunderhandlingarna i Brömsebro. Emellertid drog sig R. snart tillbaka både från statens värf och från hofvet, samt lefde under hela återstående delen af Kristinas regering i stillhet på sina gods, sysselsatt med landtbruk och studier i rättsvetenskapen. Frukterna af dessa sina forskningar nedlade han i Observationes juris practicæ, hvilket arbete, utmärkt genom lärdom och klarhet, ställer sin författare i främsta ledet bland äldre jurister och anses varit af icke oväsentlig betydelse vid utarbetandet af 1734 års lag. Först 22 år efter dess fullbordande utgafs detsamma 1674 genom Antikvitetskollegii försorg, men med sådan framgång, att fem år senare en ny upplaga måste ombesörjas. Från och med 1647 började R. ock deltaga i riksdagsförhandlingarna. Utpräglad aristokrat men tillika motståndare till högadelns öfverdrifna anspråk, skapade han sig genom sin talegåfva, sin höga bildning och sin praktiska duglighet snart en bemärkt ställning å riddarhuset, som ofta använde honom i utskottsarbete. Vid 1655 års riksdag framträdde han ock som lågadelns ledare och bidrog kraftigt till beslutet i reduktionsfrågan. Det lyckades nu Carl X Gustaf att fästa den dugande mannen vid rikets tjänst. Utnämnd till krigs- och hofråd 1655, följde R. konungen i polska kriget och sändes 1656 såsom underhandlare till Konstantinopel, en färd, som med sina skiftande och besynnerliga händelser nästan liknar ett sagoäfventyr. I lifliga drag har R. skildrat denna färd äfvensom sin vistelse i Konstantinopel i sin 1658 författade skrift Kort beskrifning om thet som wid then Constantinopolitaniska resan är förluppit, tr. 1679, öfvers. på engelska och infördt i »Collection of voyages and travels», del. 5, 1732. Emellertid förfelade R. målet med sin färd, som varit att få till stånd ett förbund mellan Sverige och Porten. Efter sin hemkomst 1658, då ännu utskottsmötet i Göteborg pågick, följde han konungen till Danmark och var honom behjälplig vid kansliärendens behandling. Efter konungens död verkade R. vid 1660 års båda riksmöten lifligt för kullkastande af hans testamente, hvari dennes broder, Adolf Johan, insatts i förmyndarestyrelsen och den stränga reduktionsmannen Herman Fleming utsetts till riksskattmästare. Sedan detta hans sträfvande krönts med seger, utnämndes han 1660 till landshöfding i Uppland. Efter att vid 1664 års riksdag kraftigt häfdat adelns företrädesrättigheter gentemot de ofrälse stånden, inkallades R. s. å. i rådet, hufvudsakligen på tillskyndan af M. G. De la Gardie, som i R. påräknade en bundsförvant inom rådskammaren. Men i stället slöt sig denne till Bielke-partiet emot högadeln, och det var endast i frågor om lärdom, vetenskap och vitterhet, som han delade lika tankar med De la Gardie, mot hvilken han i såväl in- som utrikespolitiken snart trädde i bestämd opposition. Under förmyndareregeringen togs hans stora förmåga i anspråk för åtskilliga kommissioner. Så var han 1669--70 medlem af en dylik, med uppgift att verka för de af Carl X Gustaf eröfrade provinsernas närmare införlifvande med Sverige. Likaså deltog han 1668 i utarbetandet af den s. k. »blå boken», som skoningslöst blottade statsverkets brister och som enda botemedel anvisade fullföljandet af Gustaf Bondes försiktiga inre och yttre politik. Sedan Carl XI själf öfvertagit styrelsen, stod R. till en början i hög gunst, utnämndes 1673 till öfverståthållare i Stockholm och erhöll 1674 friherrlig värdighet, Hans gamla antagonism mot M. G. De la Gardie föranledde honom icke allenast att med stor ifver biträda yrkandena på undersökning af förmyndareregeringens förvaltning utan förledde honom att till och med begagna sig af ett af De la G. under ett enskildt samtal fälldt yttrande för att angifva honom för lasteligt tal mot konungen. Saken blef sedan visserligen bilagd, men med De la G:s inflytande hos konungen var för alltid förbi. I sin egenskap af öfverståthållare ådagalade R. stor duglighet och erhöll varma loford af Carl XI. Icke desto mindre förflyttades han 1678 som president till Göta hofrätt som den mest betydande motståndaren i rådskammaren till de envåldsplaner, som hos konungen närdes af Johan Gyllenstierna. För att hålla honom på än längre afstånd från den stundande riksdagen skickades han 1680 till Pommern för att hålla landtdag samt sätta lag- och kammarverket jämte kyrkoväsendet i ordning, från hvilket uppdrag han fåfängt anhöll om befrielse. Efter hemkomsten förmåddes R. 1682 i likhet med samtliga rådsherrar att ingifva sin afskedsansökan och blef ej ånyo dit inkallad af Carl XI. Hans återstående lefnadsår, under hvilka han undan vedervärdigheterna sökte sin tröst i läsning, förbittrades af en långvarig och fruktlös kamp mot reduktionskommissionerna, hvilkas dom drabbade honom så hårdt, att han efter hand måste lämna ifrån sig nästan allt hvad han ägde, sälja sina möbler och sitt bordsilfver samt, hvad för honom var kanske ännu svårare, sitt stora och välförsedda bibliotek, hvilket af Carl XI inköptes och skänktes till Uppsala universitet. Efter sitt afskedstagande sammanskref han dels åtskilliga juridiska afhandlingar, dels ock en ingående skildring af 1680 års statshvälfning, sedd ur den aristokratiska frihetsvännens synpunkt, som, ehuru präglad af stark bitterhet, lämnar viktiga bidrag till tidens historia. Efter Carl XI:s död vägrade R. sin medverkan till att med andra än lagliga medel söka åstadkomma ett annat sakernas tillstånd. Han afled i Stockholm d. 14 mars 1698. Genom sina grundliga och omfattande kunskaper, sin vältalighet och skriftställareförmåga, sin skarpsinnighet, sitt mod och sin själfständighet höjde sig R. öfver flertalet af tidehvarfvets märkligare personligheter.» (N. von Dardel i Personhist. Tidskrift 1902 i en synnerligen läsvärd uppsats om R.) Gift 1: 1648 med Anna Stålarm, 2: 1666 med Beata Soop och 3: 1672 med friherrinnan Elisabet Gyllenstierna.