konung August, med mindre han ville anses för riksförrädare, I denna nöd vände han sig till riksrådet grefve Fab. Wrede och bad honom åt sig utverka en plats under Carl XII:s fanor samt blifva en förespråkare hos fadern. Huru Wredes mission utföll, känna vi icke, men sommaren 1704 besökte S. sin fader i Stockholm samt afled ogift före honom. Scholander. Släkten härstammar enligt släkttraditionen från en folkskollärare i Blekinge, hvilken af latinska ordet schola antog namnet Scholander. 1. Scholander, Fredrik Vilhelm, arkitekt, akvarellist, skald. Född i Stockholm d. 23 juni 1816. Föräldrar: köpmannen därstädes Fredrik Georg Scholander och Katarina Rebecka Nyström. Sedan S. studerat vid Strängnäs trivialskola, ingick han 1831 som elev vid konstakademiens byggnadsskola. Han skulle nämligen på tillrådan af sin morbroder, intendenten P. A. Nyström, utbildas till arkitekt. Med allvar arbetade han ock mot detta lefnadsmål, oaktadt hans anlag egentligen låg mera åt måleri och diktning. Såsom blifvande arkitekt tog han anställning som simpel murare och blef 1836 gesäll i murareämbetet. Efter tioåriga studier vid akademien och intendentskontoret samt efter att ifrån 1834 ha uppträdt såsom utställare i akademien och sedan 1836 ha varit anställd såsom e. o. konduktör vid öfverintendentsämbetet, äfvensom vid slottsbyggnaden och riksmarskalksämbetet, företog han, som 1840 blifvit agré vid akademien, följande år i egenskap af akademiens stipendiat en studieresa till Frankrike, där han vistades i två år såsom elev af H. Lebas, och hvarifrån han sedan begaf sig till Italien. Men under arkitekturstudierna gaf sig hans kallelse för måleriet mäktigt tillkänna, i det färgen blef för honom ett allt starkare framträdande element vid aftecknandet af byggnader och monument. Så »växte småningom arkitekturstudierna ut till bilder i rik färgskiftning med växlande och karaktäristiskt figurstaffage.» Från Paris hemsände S. 1843 en förslagsritning till det vid denna tid påtänkta nationalmuseet. Projektet, som af S. uppgjorts blott såsom ett studieprof utan någon verklig uppfattning eller beräkning, af hvad Stockholm ägde i samlingsväg, framdrogs utan täflan inför riksdagen af Anckarsvärd och Nyström samt försågs af öfverintendentsämbetet med ett alltför lågt tilltaget kostnadsförslag. Ritningen skulle dock underkastas nödiga ändringar, och S. kallades att för öfverläggning därom möta sina båda gynnare i München. Trots sin motvilja för all befattning med museifrågan, hemkallades S. 1846 för att uppgöra ritningar till det nu beslutade Nationalmuseum. Vid ritningarnas aflämnande följande året erhöll kommittén för museibyggnaden konungens befallning att lägga grunden i enlighet med den af öfverintendentsämbetet gillade planen, men att låta ritningarna granskas af någon i dylika värf förfaren utländsk byggnadskonstnär. Emellertid blefvo både de ursprungliga och de omarbetade ritningarna underkända, nya ritningar uppgjordes af preussiska geheime-byggnadsrådet Stüler, och museibyggnaden anförtroddes åt en fortifikationsofficer, d. v. öfverstlöjtnanten Kleen. I stället förordnades S. 1851 till hofintendent och blef 1864 intendent vid öfverintendentsämbetet. Vid Fria konsternas akademi hade han 1847 blifvit kallad till vice professor och 1848 till professor i byggnadskonst. 1851--53 var han akademiens t. f. direktör och 1851--66 dess skattmästare samt utnämndes 1868 till akademiens ständige sekreterare. Sedan han öfvertagit högsta ledningen af undervisningen i byggnadskonst satte han sig till mål att lyfta den svenska arkitekturen ur det lägervall, hvari den vid denna tid onekligen befann sig. Utrustad med förmåga att själf kunna framträda såsom en föresyn för sina lärjungar vid den praktiska tillämpningen af sina konstnärliga idéer, fullföljde han sitt mål med all flit och energi samt hade äfven tillfredsställelsen att efter hand se sina bemödanden krönta med framgång. Hvarken plan eller utrymme medgifva att här uppräkna alla de många och omfattande byggnadsverk, som varit honom uppdragna, utan inskränka vi oss till att nämna några af dem, såsom följande i Stockholm, nämligen: Teknologiska institutets (n. v. Tekniska högskolans) hus vid Drottninggatan, Bernadotteska grafkoret vid Riddarholmskyrkan, Barclayska (Wallenbergska) huset vid Carl XIII:s torg, Warodellska huset vid Drottninggatan, Mosaiska Synagogan vid Näckströmsgatan, samt utom Stockholm Ulriksdals kapell, Gerdhems kyrka, Wasamonumentet i Utmeland, ombyggnaden af slotten Sörby och Vik m. m. Såsom akvarellmålare innehade S. på sin tid obestridligen ett framstående rum bland svenska konstnärer, lika tilltalande vare sig hans pensel hade att återgifva arkitekturens mästerverk, historiska situationer eller de känsligaste interiörer. Emellertid voro dessa akvareller liksom hans mångfaldiga ritningar, penn- och kolteckningar åstadkomna hufvudsakligen för att bereda honom själf nöje och vederkvickelse under de stunder, han hade lediga från allvarligare sysselsättningar. Men ej till dessa områden ensamt inskränker sig hans rika begåfning. Äfven såsom vitter författare har han under pseudonymen Acharius gjort sig ett namn, dels genom särskildt utgifna poetiska verk, såsom: Luisella en kvinnomodells öden 1867 och Noveller, berättade på ottave rime 1868, m. fl., samt prosaberättelser i romantiska skolans stil, dels genom den versifierade text, han låtit åtfölja sina förträffliga pennritningar Sagan om trähästen och Fjolners saga 1867 äfvensom de romantiska akvarellserierna Den blödande rosen 1881, samt Sagor s. å. och Pennteckningar 1882. De icke utgifna akvarellerna till Erik Böghs »Sanningens pilgrimsfärd» kunna i vissa afseenden betraktas såsom det yppersta af hans hithörande verk. S., som var ledamot af Vitt., hist. och ant.-akad., af danska konstakademien, Académie des beaux arts och Royal institute of british architects, var äfven korresponderande led. af Franska institutet och nämndes till hedersdoktor vid Uppsala universitetets jubelfest 1877.