bevistade de tyska och franska skolorna i hufvudstaden, framträdde hans inneboende anlag, i det han utan undervisning, endast ledd af sin naturliga fallenhet, begynte modellera och teckna. Senare erhöll han någon handledning i båda dessa konstgrenar, i teckning af hofintendenten Rehn och i modelleringskonsten af ornamentsbildhuggaren Masreliez. Med den underbyggnad, han sålunda kunnat förvärfva, anställdes han 1757 hos den då nyligen till Sverige ankomna Larchevesque, hvilken han fick biträda i ornamenteringsarbetena för kungliga slottet och 1758 åtfölja till Paris, där han under en tre månaders vistelse lyckades eröfra en Konstakademiens medalj. Hemkommen därifrån, blef han 1759 af slottsbyggnadsdeputationen antagen till bildhuggare. Under flitig öfning vid Konstakademien utvecklade han alltmer sin konstnärliga förmåga med den framgång, att han tillerkändes flera belöningar och slutligen 1761 erhöll akademiens stora guldmedalj. Samtidigt med det att han var Larchevesque behjälplig vid fullbordandet af några bland denne mästares förnämsta verk, utförde han på egen hand åtskilliga porträttmedaljonger samt några försök i radering. Sedan han 1767 af slottsbyggnadsfonden och Konstakademien erhållit ett årsanslag, som han sedan uppbar i elfva år, blef det honom sistnämnda år förunnadt att enligt sin ifriga, länge närda, åstundan få begifva sig till Italien. Anländ till Rom, fann han sig så gripen af antikens mästerverk, att han tillbragte ett helt år i overksamhet, kanske likväl gagneligare för honom själf och konsten, än om han genast gripit sig an med sina arbeten. Han frigjorde sig härunder fullständigt från »ett afskyvärdt franskt maner», som han tillägnat sig af sin lärare Larchevesque, och, hufvudsakligen ledd af sitt eget snilles ingifvelser, kom han till en alldeles ny konstuppfattning och konstutöfning. Under de många år, han vistades i konstens hufvudstad, frambragte hans mejsel en rad af mästerliga konstverk, hvaribland främst att märka Liggande faun 1770, hvilket arbete med ens gjorde honom till den grad ryktbar, att han, enligt utsago af den lärde svensken Björnståhl, som samtidigt befann sig i Italien, hölls för att vara »den förnämste skulptör, som nu finnes i Rom». Vidare äro från denna tid att nämna Diomedes bortförande Palladium, Mars och Venus, Amor och Psyke, Apollo -- nu i Nationalmuseum -- m. fl. 1778 måste han på Gustaf III:s befallning återvända hem, for att fylla den plats vid Konstakademien, som Larchevesque vid sin död lämnat ledig. Under hemresan modellerade han i Paris Spartanen Othryades, hvilket ypperliga verk ytterligare utvidgade hans rykte och beredde honom inträde såsom agré i Målare- och bildhuggareakademien i Paris. I Sverige, dit han anlände 1779 och där han 1780 blef professor vid Konstakademien, möttes han icke blott af beundran och välvilja utan af en sådan mängd beställningar, att de för konstens skull gjorde honom verkliga bekymmer. På den resa, Gustaf III 1784 gjorde till Italien, fick han åtfölja konungen och sålunda ännu en gång återse konstens hemland. Med afbrott af ett par kortare utflykter till Köpenhamn, 1794 och 1796, tillbragte han efter hemkomsten från Rom hela sin tid i Stockholm, där han hade sin ateljé i närheten af Hötorget och som en furste emottog besök af sin samtids storheter. Konsternas vän och beskyddare Gustaf III omfattade honom alltid med synnerlig aktning och satte honom, genom pensioner och beställningar, i tillfälle att, utan störande omsorger, lefva för sin konst. Gustaf Adolf, ehuru föga konstvän, följde dock häri faderns exempel och tilldelade den frejdade konstnären alla utmärkelser, som den tiden ansågos lämpliga för en person i hans ställning. 1803 erhöll han hofintendents fullmakt och förlänades 1808 med adelsbref, då han förändrade sitt förut burna fädernenamn till Sergel. Han afled i Stockholm d. 26 febr. 1814. Sergel var ej blott en af sin tids och sitt lands störste konstnärer, utan en af de största bildhuggare, världen ägt sedan antikens dagar. Ännu djupare skulle hans inflytande blifvit på den europeiska konstbildningen, om han ej så tidigt blifvit dragen från Rom utan fått kvarstanna i det land, han genom sin ande och sitt snille tillhörde. Det inre väsendet af hans konstnärsskap har Franzén tecknat med följande vackra ord: »Flere tänkare ha inbillat sig en inre etherisk skapnad såsom själen följaktig, då hon skiljes från kroppen. Om man föreställer sig den lik en mänsklig gestalt, men genomstrålad af den befriade själens skönhet, så får man kanske det fattligaste begrepp om den hemligheten i konsten att idealisera naturen, som Sergel så väl förstod och använde, hvarigenom han blef, icke en härmare af de gamla, utan en skapare liksom de och går icke efter utan i bredd med dem till odödligheten.» Utom de redan nämnda har S. efterlämnat en stor mängd konstverk, såsom: Badande Venus, Venus Callipyga, Minnesvården öfver Cartesius i Adolf Fredriks kyrka, Axel Oxenstierna dikterande Gustaf Adolfs bragder för historien, Svea sörjande vid Gustaf III:s byst, Gustaf III:s staty vid Skeppsbron, åtskilliga dekorativa stoder i marmor såsom Thalia och Melpomene, Ceres sökande Proserpina m. fl., porträtt-medaljonger o. s. v. S. var ogift, men hade en legitimerad son, som fortplantade den adliga ätten. Seseman, Hans Jakob, rimmare, matematiker. Född d. 6 sept. 1751 på Alms rusthåll i Tingstads socken, Östergötland. Intagen i Jönköpings trivialskola, lyckades den obemedlade ynglingen genomgå denna genom att, så snart han det förmådde, uppehålla sig genom meddelande af undervisning åt yngre kamrater. Sedan han 1774 blifvit student i Uppsala, kvarstannade han därstädes någon tid. Nödgad att förskaffa sig sitt uppehälle genom undervisning i enskilda hus, fortfor han därmed i många år. Han sökte förgäfves 1777 en docentur i aritmetik, men konsistoriets afslag å hans ansökan var åtföljdt af den förklaringen, att »det gärna skulle se honom till häradsskrifvare eller någon dylik räkenskapssyssla befordrad.» Sedan