undergräfdes genom den bekantskap, han stiftade med upplysningslitteraturen. Sedan han som e. o. tjänstgjort på ett par andra ställen i Växiö stift, befordrades han omsider 1811 till komminister i Helleberga och Elghults pastorat af nämnda stift. När han här fortsatte det oordentliga lefnadssätt, åt hvilket han förut hängifvit sig, och förföll i dryckenskap till den grad, att han ansågs vara en rent af förlorad människa, anklagades han 1814 formligen i konsistorium. Nesan häraf uppväckte hos honom en djup ånger och en alldeles ny sinnesriktning, hvarefter han »betraktade sin kallelse nästan såsom en missionärs» och kom från den stunden att utöfva det allra största inflytande såsom predikant och själasörjare icke blott inom egna församlingar, utan i ganska vida kretsar i kringliggande län. Hans uppgift synes hufvudsakligen ha varit att verka som ett lefvande ord. Denna sin uppgift lyckades han ock i sådan grad förverkliga, att han genom sin verksamhet blef upphof till en vida kretsar omfattande religiös rörelse. Men när det gällde för honom att med pennan utveckla sina tankar, ägde han ej samma styrka som genom det »lefvande ordet» på predikstolen eller i samtal med bekymrade själar. Hans skrifter uthärda ej jämförelse med andras, t. ex, Schartaus. De utgåfvos genom vänners försorg, och äro de märkligaste: Utdrag ur bref i andliga ämnen, 3 del. 1843 samt Samling af predikningar 1845. Själf utgaf han en samling Andliga sånger 1834. S. afled i Helleberga d. 11 maj 1843. Serenius, Jakob, biskop, politiker. Född i Färentuna socken på Svartsjölandet d. 25 juli 1700. Föräldrar: kyrkoherden Sven Sirenius, -- hvilket namn sonen förändrade till Serenius -- och Kristina Livonia. Student i Uppsala 1714, blef S. 1722 fil. magister och prästvigd samt tjänstgjorde någon tid såsom vice pastor i sin hemort. S. hade emellertid vid universitetet visat så utmärkta egenskaper, att biskop Svedberg 1723 föreslog honom till pastor vid Lutherska församlingen i London. Här utvecklade den unge predikanten en kraftfull verksamhet, förskaffade genom medel, som han själf insamlade, församlingen en ny, 1728 invigd kyrka, ordnade fattigvården och gagnade på mångahanda sätt sin församling. Kallad till k. hofpredikant 1729, återkom han 1735 till Sverige såsom utnämnd kyrkoherde i Nyköpings östra församling och blef prost 1736. Under sin vistelse i England hade S. gjort sig förtrogen med det vetenskapliga och kyrkliga lifvet i detta land. Härigenom framkallades hos honom en sträfvan att till hvarandra närma den engelska och svenska bildningen. I detta syfte utarbetade han, medan han ännu befann sig i London en engelsk svensk-latinsk ordbok, Dictionarium anglo-svetico-latinum, hvars första del trycktes i Hamburg 1734 och ånyo i Nyköping 1757, medan den andra utkom 1744. Arbetet, som numer på det hela äger blott bibliografiskt intresse, var åtföljdt af en afhandling om Sveo-göthers forna närmare förhållande till anglerna. Den i engelska kyrkan brukliga konfirmationen hade S. funnit så tilltalande, att han i sin församling i Nyköping införde offentligt förhör med nattvardsbarnen. Kreerad till teologie doktor 1752, blef han vid Erik Alstrins frånfälle 1762 vald till dennes efterträdare och utnämndes sålunda till biskop i Strängnäs 1763. Ehuru då redan sextiotre år gammal, tog han med kraft och allvar stiftets angelägenheter om hand, vakade med stränghet öfver kyrkoordningens upprätthållande, förmanade sitt prästerskap till nitälskan och allvar i lära och lefverne, vårdade sig om de fattiga, ifrade för undervisningen, så väl den lägre som högre, och inrättade till största delen med egna medel ett särskildt lektorat i naturalhistoria vid Strängnäs' gymnasium. Särskildt förtjänar antecknas, att det var S. som gaf uppslaget till de åtgärder, hvilka ledde till konfirmationens allmänna införande i Sverige mot slutet af 1700-talet. Såsom biskop utfärdade han nämligen, att gälla inom hans stift, den föreskriften, att nattvardsbarnen »i fastlagen skulle undervisas af prästerskapet, och när de pröfvades giltige, förhöras i hela församlingens närvaro söndagsmorgonen, innan skriftemålet sker.» Det fanns en stor likhet mellan honom och den hundra år förut verksamme Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius, hvilken han äfven liknade i det hänseendet, att han spelade en icke obetydlig roll i det politiska lifvet. Under sin tids partistrider var S. inom sitt stånd hufvudman för Mössorna, således en afsvuren fiende till motpartiets äfventyrliga planer, vare sig krig, såsom det ryska 1741, konstlade näringsyrken eller den tidens djärfva handels- och fabriksföretag. »Vid riksdagerna var han en af dem, som ofta ledde öfverläggningarne och ej sällan under sitt partis öfvervälde den, som dikterade besluten.» Ännu in i sena ålderdomen bibehöll han själs- och kroppskrafter nästan oförminskade, samt afled af en gängse farsot i Strängnäs d. 4 sept. 1776. En Serenii like i skarpsinninghet, kraft och förmåga, biskop Wallqvist i Växiö, tecknar honom på följande sätt: »Biskop S. ägde sällsynt förstånd, mycken håg för stora ting samt gåfvan att för deras bedrifvande röra likt och olikt. Han beifrade mindre de fel, som begingos mot hans person, än mot hans ämbete och öfvertygelse. Själf var han orörlig för hat och förföljelse, obeveklig för smicker och penningar, trogen undersåte, redlig medborgare, rättvis och lätt förman, god make, öm fader samt fri och ärlig mot hvar man. De fel, man tillagt honom, voro snarare tidens än personens. Han har dock betalt dem med sina dygder, och blir i alla tider ett mönster för värdiga biskopar». Gift tvenne gånger: 1: 1737 med Ulrika Ehrenlund, 2: 1755 med Elsa Maria von Hermansson, syster till riksrådet Mattias von Hermansson (se I: 488). Sergel, Johan Tobias, bildhuggare. Född i Stockholm d. 8 sept. 1740. Föräldrar: en från Tyskland inflyttad hofbrodör, Kristofer Sergell och Elisabet Zwirner. Medan S. som gosse ännu