mellan makarna var till och med så ringa, att en faktisk, om ock icke laglig, skilsmässa ägde rum. Under sin »tioåriga landsflykt» vistades hon någon tid i Stockholm, där hon var en firad gäst vid hofvet och solen inom »det politiska lifvet». Sedan hon lämnat Sverige, uppehöll hon sig någon tid i London men återvände efter Napoleons fall till Paris, där hon afled den 14 juli 1817. Fru S. var obestridligen en af sin tids märkvärdigaste kvinnor. Lärjunge af Montesquieu och Rousseau, hvilkas åsikter hon insupit redan från sin tidigaste ungdom, omfattade hon under hela sitt lif idén om folkens politiska frihet med ett svärmeri, som likväl hvarken saknade den praktiska instinkten eller den skarpa blicken för verkligheten och dess förhållanden. Hennes andel i staternas och nationernas angelägenheter måste ock uppskattas högt nog, då Napoleon ansåg det löna mödan att underhandla med henne om hennes sympati samt, då detta ej lyckades, jagade henne i ett slags landsflykt. Hennes skrifter ha isynnerhet haft stor betydelse för Frankrikes politiska och litterära pånyttfödelse. Efter sin första makes död gifte hon i hemlighet om sig med schweiziska officeren Rocca. Makarna S:s äktenskap är 1905 skildradt af H. Schück i M. och M:me de Staël, en äktenskapshistoria i bref. 6. Staël von Holstein, Corfitz Ludvig, militär, politiker. Född d. 24 dec. 1753; sonson till S. 1. Föräldrar: öfverstlöjtnanten frih. Carl Jakob Staël von Holstein och Eleonora Sofia Beck-Friis. Redan 1768 ingick S. som volontär vid Blixenska regementet, där han 1770 blef fänrik, 1774 löjtnant och 1783 kapten. Två år senare transporterades han till kapten vid Kalmar regemente, med hvilket han deltog i 1788--90 års krig. 1793 tog han afsked ur krigstjänsten för att helt ägna sig åt landtbruk. Mest känd har han likväl gjort sig genom sitt parlamentariska uppträdande. Vid 1800 års riksdag, då S. satt i ekonomiutskottet, förenade han sig i Nils Silfverschiölds motion om adelns afsägelse af sitt privilegium att uteslutande besitta säterier och räknades till den frisinnade oppositionen. Han bevistade sedermera alla riksdagar till sin död å sin egendom Skyrup i Skåne d. 8 maj 1819 och representerade under den första förtjusningsfebern efter Carl Johans ankomst det så godt som enda fröet till opposition å riddarhuset. Lifligt besjälad af nit om det allmänna bästa, skydde han aldrig att sätta sin person i breschen i kampen mot förvändheter och orättrådigheter. Och om än måhända omdömesförmågan ej alltid visade sig som den skarpaste, kunde dock ingen opartisk undgå att gifva erkännande åt S:s nobla och oegennyttiga karaktär. Ogift. 7. Staël von Holstein, Otto Vilhelm, statsråd; den föreg. brorson. Född på Hjelmshult i Skåne d. 14 sept. 1802. Föräldrar: öfversten och generaladjutanten frih. Joachim Staël von Holstein och friherrinnan Agneta von Otter. Sina universitetsstudier idkade S. dels i Lund, där han var en af professor Holmbergssons lärjungar, och dels i Uppsala samt ingick efter aflagd hofrättsexamen 1820 såsom auskultant i Svea hofrätt. Sedan han i fyra år praktiskt öfvat sig med handläggning af juridiska mål, erhöll han 1824 häradshöfdings namn, heder och värdighet, utnämndes 1826 till assessor, blef 1829 t. f. revisionssekreterare och befordrades 1839 till hofrättsråd. 1840 inträdde han såsom justitieråd i konungens högsta domstol och inkallades året därefter i konseljen såsom konsultativt statsråd. Under de sju år, han innehade detta förtroendekall, förestod han åtskilliga gånger så väl justitiestatsdepartementet som ecklesiastik-portföljen samt var nästan alltid ledamot af regeringen under konungens resor. 1848 återgick han till högsta domstolen men flyttades därifrån redan 1850 som generaldirektör till poststyrelsen, hvilket ämbete han innehade till 1867, då han på egen begäran därifrån erhöll afsked. S. ansågs som en frisinnad man, och från hans styrelsetid daterar sig begynnelsen af många tidsenliga reformer i postväsendet. Död d. 4 okt. 1884 på Järla i Nacka socken i Stockholms län. Gift 1829 med Hilda Maria Eleonora Bergman. 8. Staël von Holstein, Otto Vilhelm, jurist. Född i Stockholm d. 1 nov. 1834; den föregåendes son. Student i Uppsala 1852, aflade S. därstädes 1858 fil. kandidat- och 1860 hofrättsexamen. Sekreterare i lagutskottet vid 1865--66 års riksdag, utnämndes S. efter den vanliga juridiska gradpasseringen 1873 till assessor i Svea hofrätt, blef 1879 tillf. revisionssekreterare och byråchef för lagärenden i justitiedepartementet samt slutligen 1883 president i Göta hofrätt, där han verkade till sin död d. 14 mars 1902. S., som var sekreterare i vattenrättskommittén 1863--65, led. af sjölagskommittén 1877 och af förstärkta lagberedningen 1884--87 samt ordf. i kommittén för jordbrukskreditlagstiftningen 1886, ansågs för en af sin tids mest vidsynta och modernt anlagda jurister. Bland hans af betydande skarpsinne utmärkta skrifter må nämnas: Fastighetsböcker eller icke 1875, Om rättegångsformen i de nordiska länderna (i Nord. Tidskr. 1892) och Om dödsstraffets afskaffande (därsammastädes 1893). Juris hedersdoktor 1893. Gift 1873 med Theresia Kristina Roos. 1. Stagnelius, Magnus, biskop. Född d. 19 dec. 1746. Föräldrar: kyrkoherden i Högsby, prosten öfver Ölands norra kontrakt, Magnus Stagnelius och Katarina Sundelius. S. blef, efter att ha genomgått Kalmar läroverk, student i Uppsala 1766 och promoverades 1773 till fil. doktor. 1779 förordnades han till docent i grekisk litteratur vid Uppsala universitet och blef 1783 e. o. adjunkt i filosofiska fakulteten. Det sistnämnda året aflade han jämväl teol. kand.-examen samt utnämndes 1787 till e. o. teologie adjunkt, hvarefter han lät prästviga sig. Då ingen befordran på den akademiska vägen syntes under den närmaste