von Holstein och Helena Juliana van der Pahlen. S. hade nyss blifvit inskrifven till volontär vid lifgardet, då han åtföljde Carl XII till Livland, där han inom trenne år befordrades till kapten. Vid belägringen af Narva beordrades han att med ett kompani grenadierer slå sig igenom ryssarnas cerneringslinjer, men blef vid försöket tillfångatagen och bortskickad till Sibirien. Så fort han blifvit utväxlad och hemkommit till Sverige, skickades han 1711 med viktiga bref och depescher till Carl XII i Bender och utnämndes af honom till major vid Skaraborgs regemente. Fyra år därefter blef han öfverstlöjtnant vid samma kår och 1717 öfverste, i hvilken egenskap han mötte danskarna vid deras landstigning på Hisingen och lyckades genom sitt raska uppträdande rädda det hotade Älfsborg. Sedan han 1720 tagit afsked ur svenska hären, ingick han i holsteinska hertigens tjänst och befordrades 1721 till generalmajor och generalkrigskommissarie. Återkommen till Sverige, erhöll han 1731 friherrebrefvet, blef 1733 öfverste och kommendant i Kalmar samt 1734 landshöfding i Kalmar län och på Öland, hvarjämte han förordnades till öfverkommendant. Utnämnd till generalmajor, skickades han att för prins Adolf Fredrik tillkännagifva hans utkorande till svensk tronföljare och befordrades efter väl fullgjord beskickning 1743 till generallöjtnant. 1754 blef han landshöfding, kommendant i Malmö samt serafimerriddare och slutligen 1757 fältmarskalk. Med intresse deltagande i tidens partistrider som en af Mössornas ledare, var S. 1742 led. af sekreta utskottet. Död i Malmö d. 6 dec. 1763. Gift 1: med grefvinnan Ingeborg Kristina Horn, dotter af riksrådet Henning Rudolf Horn, som vid Narvas öfvergång blef fången och bortförd till Ryssland. Då hon på många år ej lämnade några underrättelser om sig, ansågs hon för död, och mannen stod just i begrepp att ingå nytt gifte med Sofia Elisabet Ridderschantz, när den första frun hemkom dagen före bröllopet och gjorde giftermålshandeln om intet. Den tända kärleken slocknade likväl icke. Efter fyrtio år, när Ingeborg Horn aflidit, lystes till nytt äktenskap mellan S. och fröken Ridderschantz, hvarefter bröllopet firades mellan den sextiofyraåriga bruden och sjuttiosexårige brudgummen 1761 på Araslöf i Skåne. 4. Staël von Holstein, Erik Magnus, statsman. Född på Loddby i Östergötland d. 25 okt. 1749; den föregåendes brorsons son. Föräldrar: ryttmästaren Mattias Staél von Holstein och Élisabet Ulfsparre. S. hade i ungdomen genomgått de militära graderna till kapten, när han 1776 anställdes såsom kammarherre hos drottning Sofia Magdalena och två år senare förordnades till attaché vid svenska beskickningen i Paris. Hans kort därefter ifrågasatta giftermål med den rike bankiren och franske premierministern Neckers dotter förskaffade honom efter grefve Creutz' rappell 1783 kreditiv som svensk ambassadör vid franska hofvet. Enligt berättelse skall det ha varit S:s nära bekantskap med den då i Versailles synnerligt gynnade favoriten, grefve Axel von Fersen, som beredde honom ambassadörsposten, hvilken plats den tiden var snart sagdt den högsta, där en svensk man kunde ställas af konungens förtroende. Sannolikt ingick vid utnämningen äfven någon beräkning hos Gustaf III att genom en ambassadör, som skulle bli franska ministerns måg, så mycket lättare utbekomma de franska subsidierna. Huru som helst, fyllde S. sin plats väl och kvarstannade i Paris till i början af skräckregeringens välde, då han för en tid flyttades såsom minister till Köpenhamn. 1795 återvände han såsom ambassadör till Paris, där han på svenska regeringens vägnar erkände den franska republiken samt kvarstannade till 1799, då han återkallades af Gustaf IV Adolf. Han lefde sedermera såsom enskild man i Paris samt afled under en färd till Schweiz i Poligny d. 9 maj 1802. S., som blef friherre 1788, var en skicklig diplomat. Gift i Paris (se följande). 5. Staël von Holstein, Anne-Louise-Germaine, född Necker, författarinna. Född i Paris d. 22 april 1766. Föräldrar: bankiren och franske finansministern Jacques Necker och Corchodide de Notz. Tidigt bemärkt för sina snillegåfvor och ett föremål för en mängd franska ädlingars giftermålsplaner, valde fröken N. den svenske ambassadören, friherre Erik Magnus Staël von Holstein och gifte sig med honom 1786. Genom hennes intagande personlighet blef inom kort svenska ministerhotellet mötesplatsen för dagens prisade snillen och samlingspunkten för allt det utmärkta inom vetenskap och konst, som Paris hade att uppvisa. Det dröjde ej heller länge, förrän hon själf uppträdde såsom författarinna. 1788 utgaf hon sina Lettres sur Rousseau och 1793 sitt Défense de la Reine, det senare ett försök att genom makten af de bildades opinion rycka Marie Antoniette undan guillotinen. 1794 utkom Réflexions sur la paix, hvilket arbete gjorde ett djupt intryck i Frankrike samt till och med åberopades i engelska parlamentet af den franska konstitutionens vältalige försvarare Fox, 1795 utgaf hon Réflexions sur la paix intérieure. Bland hennes öfriga många arbeten må nämnas: De l'Allemagne, författadt under en längre tids vistelse i Berlin och Weimar och som till den grad retade kejsar Napoleon, att han befallde hela den första upplagans förstöring; vidare Delphine, hvilken genom sitt försvar af laglig äktenskapsskillnad föranledde en förvisning från Paris af Napoleon, hvarpå hon gaf sig ut på mångåriga utländska resor; Corinne ou l'Italie; Réflexions sur le Suicide, med anledning af en hennes sons död i en duell; Dix années d'exile o. s. v. Hennes äktenskap, knutet under så ljusa framtidsutsikter, blef likväl föga lyckligt. Öfverensstämmelsen