ryttmästare. Året därefter följde han Gustaf Adolf ut i ryska kriget och räddade vid Burgstall, ej långt från svenskarnes läger i Werben, 1631, konungen ifrån att blifva tillfångatagen, i det han med blott ett kompani ryttare anföll ett helt regemente och därigenom beredde konungen tillfälle att komma undan. Denna manliga bedrift fäste honom för alltid vid konungens sida, så att han oafbrutet sedan följde Gustaf Adolf till hans död. 1634 befordrades han till major och 1635 till öfverstlöjtnant, hvarefter han 1638 blef öfverste för Västgöta kavalleri. Under tiden hade han aflagt utomordentliga prof af tapperhet vid Nördlingen, Dömitz, Wittstock och många andra ställen, men blef icke långt efter det sistnämnda slaget illa blesserad i en skärmytsling och tagen till fånga af brandenburgarna. Kurfursten, som högaktade en så tapper krigare, lät utväxla honom mot en tysk öfverste, hvarefter S., sedan han deltagit i 1637--38 årens fätttåg, återvände till Sverige. I det några år senare uppblossande danska kriget tillbakaslog han flera angrepp på Göteborg, utnämndes 1648 till landshöfding i Skaraborgs län, upphöjdes 1654 till friherre samt förordnades af Carl X Gustaf i kriget mot Danmark 1657 till generalmajor och befälhafvare öfver de trupper, som skulle agera mot norska gränsen. Här fick han nya tillfällen, i hvilka han icke heller försummade att visa sin krigarskicklighet. När Bohuslän genom freden i Roskilde kommit under svenska kronan, förordnades S. 1658 till guvernör öfver detta landskap och upphöjdes s. å. till riksråd. I Carl Gustafs andra krig mot Danmark öfverlämnades åt honom försvarsverket mot Norge, hvarefter han 1659 utnämndes till generallöjtnant. När genom den nya freden Bohuslän för alltid fästs vid Sveriges rike, fortfor han att såsom guvernör leda dess angelägenheter samt anlade eller förbättrade till provinsens framtida säkerhet fästningarna Karlsten och Gustafsberg och förbättrade Bohus. Ännu en gång måste han draga i härnad mot danskarna. När dessa under Carl XI:s krig inneslutit Bohus, gjorde den sjuttioåttaåriga krigaren ett kraftigt utfall från fästningen och tvang därigenom fienden att draga sig tillbaka. Ändtligen såg han sig af ålderdomssvaghet nödsakad att taga afsked och afled icke långt därefter d. 28 sept. 1677. Han var på sin tid en af Sveriges skickligaste fältherrar och gjorde sitt land stora tjänster. Liksom hos många hans samtidingar var hans bokliga bildning så ringa, att han med möda kunde teckna sitt namn. Gift 1: 1639 med Magdalena Sparre 2: 1662 med friherrinnan Karin Bielke. Stamberg, Anders Henrik, filolog. Född i Köping d. 9 dec. 1759. Föräldrar : handlanden Jakob Stamberg och Anna Katarina Groth. Sedan S. genomgått Västerås läroverk, blef han 1780 student i Uppsala, där han, allt ifrån det han anlände till universitetet, måste för sin utkomst meddela undervisning åt andra. Emellertid skötte han sina egna studier med den flit, att han med utmärkelse promoverades till fil. magister 1782. Kort därefter förordnad till »extra docent» vid gymnasium i Västerås, lät han prästviga sig 1784, förordnades året därefter till gymnasiinotarie och konsistorieamanuens och blef 1789 gymnasiiadjunkt och bibliotekarie. 1797 utnämndes S. till eloqu. et. poes. lektor, hvilken lärareplats han 1810 utbytte mot första teologie lektoratet. Sedan han 1812 hedrats med professors namn, heder och värdighet, erhöll han 1815 fullmakt såsom kyrkoherde i Badelundas prebendepastorat, blef teologie doktor 1818, samt tog afsked 1828. Död utan föregående sjukdom i Västerås, d. 31 maj 1840. Vid Västerås läroverk, där han så länge verkade, lefver hans namn i en kär och aktad åminnelse. Minnesvärdast torde han dock vara såsom kommentator till Horatius. Den af honom föranstaltade med förträffliga noter och anmärkningar beledsagade upplagan af denna skald är i sitt slag förträfflig. Starbus, Johan, porträttmålare. Född i Amsterdam d. 20 mars 1679. Föräldrar: den af Carl XI sedan inkallade berömde böss-smeden Peter Starbus och Maria Coster. Den unge S. berättas hafva varit den, som hufvudsakligen räddade Carl XI:s lik vid slottsbranden 1697. Förmodligen deltog han redan som medhjälpare vid målningsarbetena därstädes, hvilka då pågått i flera år. På hösten 1702 medföljde S., som var lärjunge af von Krafft, till Frankrike den då återvändande slottsmålaren Jaques Foucquet och vinnlade sig med framgång om porträttmåleriet. Omkring 1710 var han återkommen till Sverige och vann strax mycket bifall, så att han fick förtroendet, att flera gånger måla arfprinsessan Ulrika Eleonora och hennes gemål, hvarjämte han utförde många bilder af den högre aristokratiens medlemmar. Hans icke alldeles vanliga porträtt utmärka sig genom omsorgsfull teckning och en oftast behaglig färgton, som dock ibland går öfver dels i rödt och dels i grått. Han målade äfven åtskilliga miniatyrbilder. S. afled i sina bästa år i Stockholm d. 10 febr. 1724. Man träffar bilder af honom på Gripsholm, Skokloster, Vibyholm, i Uppsala konstmuseum o. s. v. Gift 1711 med Katarina Böttiger. Starbäck. Släkten härstammar från gården Starbäck i Arby socken af södra Möre härad, Kalmar län, där ättefadern Jonas var bonde. Hans son Lars, som studerade och slutligen 1612 blef kyrkoherde i Hallingebergs församling i Linköpings stift, kallade sig efter fädernegården Starbeckius, hvilket namn af hans ättlingar försvenskades till Starbäck. 1. Starbäck, Nils, bergstjänsteman. Född d. 8 maj 1796. Föräldrar: kyrkoherden i Glömminge församling af Kalmar stift Carl Starbäck och Katarina Ulrika Melin. I Uppsala, där S. blef student 1816, valde han, i motsats till sina förfäder, hvilka nästan alla varit präster, den civila ämbetsmannabanan, tog hofrättsexamen 1818 och bergsexamen i juni 1821. Antagen till auskultant i