bergskollegium och stipendiat vid bergsskolan i Falun s. å., förordnades han af järnkontoret 1823 till C. Rinmans biträde vid omarbetningen af Sv. Rinmans bekanta afhandling om järn- och stålförädlingen, hvilket arbete efter C. Rinmans död af S. ensam fullbordades 1829. Under tiden t. f. öfvermasmästare i norra distriktet 1825 och kemie stipendiat på Bergskollegii stat 1827, utnämndes han, såsom den där »gjort sig fördelaktigt känd både för kunskaper och skicklighet samt verkligt nit i sitt yrke», till öfvermasmästare i östra och västra bergslagens distrikt 1828. Ett ytterligare erkännande af hans förtjänstfulla verksamhet tillföll honom 1829, då brukssocieieten öfverlämnade till honom en gratifikation af 1,500 r:dr b:ko samt järnkontorets stora medalj i guld »för hans föreläsningar i masmästeriet hösten 1826, hans kolningsförsök vid Söderfors s. å., hans nyuppfunna rostningsmetod, samt ändtligen för den möda och omsorg, han haft osparda att fullborda omarbetningen af framl. bergsrådet S. Rinmans afhandling om järn- och stålförädlingen». Den omnämnda af honom uppfunna rostningsmetoden fanns år 1843 redan använd på tolf ställen i Sverige och dess ändamålsenlighet sålunda ådagalagd. Efter en mängd för statens, brukssocietetens och enskildes räkning utförda maktpåliggande uppdrag, erhöll han 1847 för tilltagande sjuklighet befrielse från ovilkorligt åliggande att besöka masugnarna och hålla masmästarmöten, oftare än hans hälsa tillät, samt undfick 1853 afsked med pension. År 1837 gjordes honom genom frih. Berzelius och statsrådet, guvernören i Åbo, von Hartman ett anbud af finska regeringen att blifva öfverdirektör för järnhandteringen i Finland, hvilket anbud, ehuru framställdt i för hans person högst smickrande ordalag, han likväl afböjde. Död d. 28 nov. 1856. Gift 1827 med Karolina Kristina Grotte. 2. Starbäck, Carl Georg, historiker, romanförfattare. Född i Falun d. 18 juli 1828; den föreg. son. Efter erhållen elementarbildning i Falu trivialskola, Klara skola samt Stockholms gymnasium, där han tillsammans med några kamrater stiftade sällskapet Concordia, blef S. student i Uppsala 1849 och erhöll vid promotionen 1854 lagerkransen. Efter att en kort tid ha tjänstgjort som vikarierande kollega i Västerås, anställdes han i början af år 1855 såsom lärare i geografi och svenska språket vid privata Nya elementarskolan i Norrköping samt öfvertog 1858 i förening med D. A. Sundén föreståndarskapet för nämnda läroanstalt. På grund af svårigheten att samtidigt med sin befattning vid läroverket sköta boktryckeriaffär och redaktionen af tidningen Svenska Arbetaren, som då utgafs i Norrköping, lämnade han sin plats vid skolan 1862 samt var på hösten s. å. tillförordnad folkskoleinspektör i Stockholm. 1864 utnämndes han till lektor i historia och svenska språket vid Norrköpings högre elementarläroverk, hvilken befattning han till följd af sjuklighet måste lämna 1872 samt erhöll afsked från sin lektorsbefattning med pension i sept. 1875. Död i Uppsala d. 8 okt. 1885. S. har varit en af vårt lands på en gång produktivaste och populäraste författare samt har utgifvit en stor mängd skrifter inom historiens, geografiens och skönlitteraturens områden, såsom: Gud och Guld 1853, Vasaätten under unionstiden (gr. disp.) 1854, Vimpeln 1855, Inledning till medeltidens historia 1856, Gravens son 1858, Historiens betydelse såsom undervisningsämne 1859, Berättelser ur Svenska historien 12 del. 1860--1875, hvilket arbete sedermera fortsattes och 1881 afslutades af P. O. Bäckström, Svenska Arbetaren. Illustrerad Tidning 1860--65, Öfversigt af riksföreståndarskapet i Sverige under unionstiden 1864, Försök till lärobok i Svensk historia för folkskolor och nybegynnare 1862, Små berättelser ur svenska historien 1867, Skarpskyttens ungdomsminnen, historisk berättelse 1867, Mäster Olofs bröllop, romantiserad berättelse från Gustaf I:s dagar 1868, Små berättelser om märkliga orter i Sverige 1868, Lärobok i svensk prosastil 1869, Historisk öfversigtskarta öfver Skandinavien 1870, Taflor ur historien och vår tid 1870, Öfverste Stålhammar, historisk roman 1870, Berättelser ur gamla historien 1871, Historiska bilder 1871--73, Lifknektens berättelser om händelser ur Gustaf II Adolfs historia 1879, dessutom historiska småberättelser i Familj-Journalen, Förr och Nu, kalendrar m. m. Genom sin i mångfaldiga upplagor utgående stora historiska romancykel Engelbrekt Engelbrektsson 1868--69 och Nils Bosson Sture, i tre samlingar, I Guldhalsbandet, II Konungakronan, III Testamentet 1870--71, präglad af en god nobel och fosterländsk anda, historisk tidsfärg och dramatisk gruppering af händelserna, har S. blifvit en älsklingsförfattare för många generationer af svensk ungdom. Tillsammans med F. R. von Kræmer utgaf S. 1878--83 Läsebok i fäderneslandets häfder. Gift 1857 med Mathilda Carolina Hallgren. Sonen Karl, född d. 26 dec. 1863, student i Uppsala 1883, fil. doktor 1894, docent i botanik vid Uppsala universitet 1895--97, adjunkt i Hudiksvall 1897 och lektor i Gäfle sedan 1902, var under 1880- och 1890-talen känd som en af det nordsvenska universitetets populäraste personligheter. S., som utgifvit åtskilliga botaniska afhandlingar, har från och med 1902 års riksdag tillhört Andra kammaren, där han anslutit sig till Liberala samlingspartiet och vid riksdagarna 1903--05 varit suppleant och 1906 ledamot i statsutskottet samt vid båda urtima riksdagarna 1905 suppleant i särskilda utskottet. Gift 1903 med Kerstin Haglund. Stave, Erik Erikson, teolog. Född d. 10 juni 1857 i Gustafs socken, Kopparbergs län. Föräldrar: hemmansägaren Erik Erikson och Kristina Persdotter. S. genomgick Fjellstedtska skolan i Uppsala 1875--80, blef student i Uppsala 1880, fil. kand. 1884, teologie kand. 1889 och