Pour les mérites militaires, en lifstidspension på 6,000 livres samt öfverstefullmakt. Samtidigt befordrades han i Sverige till generaladjutant af flygeln. Nordamerikanska fristaterna tilldelade honom äfven den för hjältarna i frihetskriget stiftade Cincinnatimedaljen, hvilken Gustaf III nekade honom att bära, såsom gifven af ett revolterande folk. Under ryska kriget 1788 förordnad till öfverbefälhafvare för försvaret af Savolaks, tillbakaslog han vid Porrassalmi 1789 en mångdubbelt starkare rysk härafdelning. Den 21 juli s. å. angrep han ryssarna vid Parkkumäki och slog dem med en förlust af 850 man, bagage och kanoner, hvarpå segraren belöntes med generalmajors rang. Sedan han därefter utfört några mindre träffningar, utnämndes han, då fredsunderhandlingarna skulle taga sin början, af Gustaf III till svensk ambassadör i Petersburg. Här tillvann han sig mycken gunst så väl af kejsarinnan Katarina, som af hennes efterträdare, kejsar Paul, och var slutligen bland alla i Petersburg varande främmande diplomater den som ägde det största inflytandet. Befordrad 1792 till generallöjtnant, utnämndes han 1794 till serafimerriddare och upphöjdes 1796 till en af rikets Herrar, den ende svensk som denna utmärkelse vederfarits, utan att hafva varit intagen på riddarhuset. Han naturaliserades likväl redan året därefter och erhöll 1800 friherrebrefvet. Kejsar Alexander i Ryssland, som allt från sitt uppstigande på tronen betraktat S. mer som en af kejserliga familjens vänner än som ett främmande sändebud, utnämnde honom på en gång 1801 till riddare af sina tre förnämsta ordnar. Vid utbrottet af Gustaf IV Adolfs ryska krig, hvilket S. med alla sina öfvertalningar icke kunnat förekomma, lämnade han ryska hofvet och deltog sedermera i undertecknandet af freden i Fredrikshamn 1809. Samma år grefve. Efter regementsförändringen s. å. återvände han ånyo såsom Sveriges representant till Petersburg men hemkallades 1811 och utnämndes s. å. till fältmarskalk, hvarefter han 1813 erhöll högsta befälet näst kronprinsen Carl Johan öfver den till Tyskland öfverförda svenska armén. När Carl Johan kort därefter öfvertog ledningen af den s. k. Norra tyska armén, erhöll S. ensam kommandot öfver svenska krigsstyrkan och anförde den i de blodiga bataljerna vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. Han deltog sedermera i krigshändelserna i Holstein och marschen till Brabant samt åtföljde kronprinsen till Paris, där han med de öfriga makternas ombud slöt den allmänna freden 1814. Sin återstående lefnad tillbragte han utan andra befattningar, än att han 1818--1826 var kansler för krigsskolan på Karlberg och 1826 anförde en utomordentlig beskickning till Ryssland, för att beklaga kejsar Alexanders död och bevista kejsar Nikolai kröning i Moskva. Ännu tio år efter detta sitt sista offentliga värf, fick den åldrige statsmannen och krigaren fröjda sig åt sitt fäderneslands snabba tillväxt på den fredliga utvecklingens bana. Han afled först vid fylda nittio år i Stockholm d. 7 jan. 1837. Ehuru icke oväntad, framkallade hans död dock en allmän saknad. Så väl konungen, i egenskap af arméns högste befälhafvare, som hela svenska hären betygade denna saknad, genom att anlägga sorg efter S., »svenska arméns nestor och vår krigsäras patriark». Gift med Ulrika Fredrika Ekström. 2. Stedingk, Victor Karl Ernst Berend Heinrich von, sjömilitär. Född på godset Letzau i Pommern d. 11 nov. 1751; den föreg. bror. Efter någon tids vistelse i Uppsala, intogs S. i kadettskolan i Karlskrona och utnämndes till löjtnant vid amiralitetet 1769, sedan han bl. a. på kronans lastdragare gjort sjöresor samt 1768 undergått sjöofffcersexamen. S. sökte och erhöll 1770 kunglig tillåtelse att ägna sig åt utrikes sjöfart och tjänstgjorde, dels såsom frivillig på spanska örlogsskepp och dels som kopverdikapten på genuesiska och preussiska fartyg. Vid sin återkomst till Sverige befordrades han 1774 till kapten vid amiralitetet, 1777 till major vid örlogsflottan och blef s. å. artillerimajor vid svenska eskadern af arméns flotta. Efter att 1778 ha blifvit utnämnd till öfveradjutant, ingick han jämte brodern i fransk krigstjänst och deltog med utmärkelse i franska truppernas landstigning och eröfring af öarna Grenada och S:t Martin. 1784 öfverstlöjtnant vid arméns flotta, erhöll han vid finska krigets utbrott befälet öfver fregatterna Freden och Sprengtporten samt bevistade under de båda krigsåren slaget vid Hogland, reträtten ur Viborgska viken, då han kommenderade avantgardet ur arméns flotta och med sitt fartyg Styrbjörn trängde igenom de ryska örlogsskeppens linje omedelbart efter Dristigheten, äfvensom slaget vid Svensksund. S. kommenderade vid Svensksund med vanlig stor skicklighet centern af svenska skärgårdsflottan. Befordrad till öfverste i armén 1790, blef han 1793 generaladjutant hos konungen ooch s. å. kontreamiral af blå flaggan, chef för Åbo eskader samt ledamot af Rikets allmänna ärendens beredning, utnämndes 1802 till vice amiral och insattes följande året, sedan han nyss förrut blifvit chef för Göteborgs eskader, till ledamot i förvaltningen af sjöärendena. Blef 1809 generaladjutant för flottorna och s. å. amiral, 1811 chef för förvaltningen af sjöärendena och flottans konstruktionskår samt naturaliserad svensk adelsman och friherre samt slutligen 1818 generalamiral. Död i Stockholm d. 30 aug. 1823. Af naturlig böjelse och genom uppfostran danad till sjöman, älskade han med hänförelse sitt vapen och förstod att hos underordnade äfven ingjuta samma aktning och kärlek för yrket. Han var ovanligt populär, icke blott för sin tapperhet, utan äfven för sitt glada lynne och sin frispråkighet. Gift 1794 med Lovisa Löf. 3. Stedingk, Eugene Fredrik Oscar Ludvig von, diplomat, musiker. Född i Stockholm d. 17 nov. 1825; sonson till S. 1. Föräldrar: generallöjtnanten, grefve Ludvig Ernst von Stedingk och