Johan af Mansfeld i belägringarna af Wittenstein, Wolmar och Dorpt samt insattes 1608 till ståthållare på Pernau, hvarifrån han snart förflyttades till befälhafvare på Dünamünde. Under det detta fäste belägrades af polackarna, råkade hans hustru och barn, som blifvit kvar i Pernau, genom förräderi i fiendens händer. Polska befälhafvaren Kodkiewitz, som trodde sig genom denna händelse kunna inverka på S., hotade att hämnas på den fångna kvinnan och barnen, om ej Dünamünde uppgafs. Då denna hotelse framställdes, yttrade S. de högsinnade orden: »Gud skall veta, att deras öde rörer mig nära, men de äro mina egna; fästningen åter hörer min konung till», -- hvilket svar så rörde Kodkiewitz att han försatte de fångna i frihet. När S. efter ett helt års hjältemodigt försvar slutligen nödgats uppgifva Dünamünde, skickades han för att aflösa Herman Wrangel vid Ivanogorods belägring. Här blef han illa sårad, så att han måste gå på kryckor. Det oaktadt tog han en verksam del i danska kriget, fördref fienden från Ryssby skans i nov. 1611, deltog i Gustaf Adolfs infall i Skåne vintern 1612, försvarade Småland och anförde längre fram på året svenska trupperna i Västergötland. Sedan han 1612 blifvit utnämnd till ståthållare på Älfsborg och 1613 i Jönköping och öfver dess län, skickades han till Holland att värfva krigsfolk och förordnades, efter att 1617 ha blifvit upphöjd till riksråd, att s. å. såsom öfverbefälhafvare öfvergå till Livland. Sedan han här i flera lyckliga drabbningar gjort polackarna stort afbräck, utnämndes han 1619 till generalståthållare på Älfsborg, krigsöfverste samt general-länsherre öfver Västergötland och Dal, hvarjämte han erhöll Hellekis gods i Västergötland i förläning. Han följde sedermera Gustaf Adolf i preussiska fälttåget och förordnades 1627 att såsom general öfver den utanför Danzig liggande svenska flottan hindra stadens sjöfart och stänga dess handel. Den 18 nov. s. å. angreps han här af Danzigboarnas sjömakt, som anfördes af en dansk, Arendt Dickman, en tapper och krigsöfvad man. I början försvarade sig S. med framgång mot öfvermakten, men till slut omringades han af tio fientliga skepp. När han såg allt förloradt, befallde han sin dräng antända krutdurken, Men just som denne fattade luntan, kom en kula och afslog hufvudet på honom. En annan kula afslet ögonblicket därefter S:s vänstra arm, så att han nedstörtade på däcket och afled efter några minuter. Hans fartyg fördes i triumf till Danzig, där liket med all hederbetygelse bisattes. Det blef sedan på svenskarnas begäran utlämnadt och begrafvet i Gillberga kyrka i Södermanland. Gift 1607 med Magdalena Stackelberg. 3. Stiernsköld, Clas, riksråd. Född på Hellekis d. 10 april 1617; den föreg. son. S:s första bedrift bådade föga godt för hans framtidsbana. Nyss kommen från Uppsala och anställd såsom hofmarskalk hos drottning Maria Eleonora 1638, rymde han ur riket 1640 med drottningens kammarjungfru Margareta von Scheiding, som sedan blef hans hustru. Genom anförvanters bemedling erhöll han likväl pardon och tillåtelse att 1642 återkomma i riket, mot det att han gaf 1,000 r:dr till tveskifte mellan Strängnäs och Skara domkyrkor. Han utnämndes därefter till landshöfding i Västmanland 1643 och blef 1648 assessor i generalbergsamtet. Från sistnämnda befattning entledigades han 1651, då han befordrades till t. f. landshöfding i Värmland och upphöjdes till friherre -- för faderns, i friherrebrefvet omordade, bedrifter. 1657 tjänstgjorde han såsom generalkrigskommissarie samt blef året därefter guvernör öfver Trondhjems län med Jämtland och Härjedalen. Kort efter Carl X:s död upphöjd till riksråd, utnämndes han 1661 till amiral och amiralitetsråd, blef 1663 häradshöfding i Vadsbo och Valle härad af Västergötland, 1665 lagman i Bohus län, insattes 1666 till ordförande i reduktionskollegium samt afled på Biby i Södermanland d. 3 maj 1676. Gift 1: 1642 med förenämnda Margareta von Scheiding, 2: 1652 med Elisabet Kyle och 3: 1661 med friherrinnan Margareta Banér. Stiernstedt. Ättens förste kände stamfader torde vara rådmannen och borgaren i Viborg Hans Thesleff, som åren 1595--97 nämnes såsom utländsk köpman, ehuru man icke vet hvarifrån han inkommit till Finland. Han hade sex barn. Sonen Peter blef lagman och assessor i Åbo hofrätt och var fader till landshöfdingen i Åbo län Johan Thesleff, f. 1663 d. 1722, som 1697 blef svensk adelsman med namnet Stiernstedt och 1719 friherre. Han öfverflyttade mot slutet af sitt lif till Sverige. 1. Stiernstedt, Carl Johan, krigare, politiker. Född i Viborg d. 29 sept. 1686. Föräldrar: landshöfdingen Johan Stiernstedt och Johanna Margareta Gripenberg. S. insattes såsom fjorton års gosse i öfverste Horns regemente i Narva och deltog sedermera i en mängd krigshändelser i Carl XII:s tid, såsom belägringarna af Narva 1701 och 1704, slaget vid Frauenstadt 1706 samt nederlaget vid Pultava 1709 och hade under denna tid avancerat från simpel musketerare till ryttmästare. Tillfångatagen vid Dniepr, blef han förd till Solikamsk och kvarhölls där till 1721, då han efter freden hemkom till Sverige. Här erhöll han majorstitel 1722, utnämndes till ryttmästare vid adelsfanan 1727, blef major därstädes 1732 och tog 1740 afsked med öfverstlöjtnants värdighet. Genomträngd af det bittraste hat till Ryssland för den hårda behandling, han lidit under fångenskapen, arbetade han vid 1734, 1738 och 1740 års riksdagar, såsom ledamot af sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen, med hejdlös ifver att få till stånd ett krig med denna makt. Utnämnd 1741 till landshöfding öfver Nylands och Kymmenegårds län, föreslogs han af sitt partis chef, Gyllenborg, till öfverhöfding öfver de andra finska landshöfdingarna, hvilket förslag likväl afböjdes af grefve Lewenhaupt. Bland alla dem, som ifrat för kriget, var S. den ende, hvilken, sedan krigslågan var tänd, ådagalade någon större kraft och beslutsamhet. Genom sin förmåga att elda militären till kraftigt